De två orden står för motsatta idéer, men bägge börjar på ”k” och slutar på ”-ism”. Ett annat gemensamt drag är att bägge används slarvigt.
Högerns ideologer framställer kapitalism som en synonym till fria marknader, trots att kapitalen mer än gärna saboterar marknaden.
Samma ideologer använder ”kommunism” som en synonym till ”stater, partier och rörelser som kallar sig kommunistiska”. Ändå skulle få gå med på att alla stater som kallar sig till exempel ”demokratiska” också är demokratier i verkligheten.
Dagens Kina blir inte ”kommunistiskt” i någon vettig bemärkelse bara för att det styrande partiet kallar sig kommunistiskt. Lite skarpare samhällsanalys än så har man rätt att vänta sig.
”Kommunism”, i bemärkelsen gemensamma, fritt tillgängliga resurser, har vi bättre exempel på på närmare håll än i Kina. Vägar, bibliotek, utbildning, vård, public service och natur (allemansrätten) är ”allmänningar” som kapitalen kastar trånande privatiseringsblickar på (”vinst på välfärden” etc). Bitar av dem har vi i flera fall ändå lyckats behålla i allmän ägo, eftersom denna ”kommunism” är så populär.
Vardagskommunismen är praktisk och effektiv; att ta betalt för till exempel bashälsovård, bibliotekslån och rundradioprogram är förstås möjligt, och på sitt sätt ”rättvist”. Men skapar samtidigt klyftor och onödig byråkrati.
I en essä i Hufvudstadsbladet (1.5 2021) hävdade jag att familjen är samhällets kommunistiska grundenhet, eftersom hemmet är en gemensam plats där man ser snett på den som roffar åt sig en överstor andel av innehållet i kylskåpet.
Försvar för och utvidgning av allmänningarna nämns ett par gånger i Ny Tids förra nummer (9/2023) på temat ”Alternativ till kapitalismen”. En del av temaartiklarna visionerar om ”delningsekonomi” och ”gåvoekonomi”, det vill säga flummiga varianter av den policy jag här har kallat ”kommunism”.
Kapitalism är i första hand ett bristtillstånd, på samma sätt som ”djungelns lag” är det: något som varje civiliserat samhälle strävar till att övervinna
Också ordet ”kapitalism” används ofta flummigt, som ett allomfattande, diffust spöke att skrämma barnen med.
Ändå är innebörden enkel: att kapitalen styr i frågor där vi borde bestämma själva.
Kapitalism är i första hand ett bristtillstånd, på samma sätt som ”djungelns lag” är det: något som varje civiliserat samhälle strävar till att övervinna. Djungelkapitalens makt har som vi vet katastrofala resultat för till exempel vår hälsa och inte minst klimatet. Bland annat för att varje enskilt kapital drömmer om att uppnå monopol och manipulera marknaden – sabba våra valmöjligheter. De talar gärna om att vara bäst i sin bransch, men i verkligheten handlar det lika ofta om att lura konsumenterna, muta staten och sabotera spelplanen för konkurrenterna.
Det är intressant att Hbl:s ledarskribent Torsten Fagerholm välkomnar EU:s reglering av Apples och andra megaföretags konkurrensfientliga tricks (16.9), bara för att ett par dagar senare (19.9) återfalla i sitt vanligare spår, onyanserad kritik av alla statliga ingrepp. Stat eller inte, hur vill han ha det?
