Etikettarkiv: Kommunism

Välkommen arbetarhistorik – men vart försvann kommunisterna?

Ole Högbergs gedigna bok Sista brukssamhället är det första verket som beskriver Dalsbruks historia ur arbetarnas synvinkel, och således ett efterlängtat tillskott. Tyvärr bidrar ändå författarens socialdemokratiska familjebakgrund till att den åboländska industriortens historiskt så prominenta kommunistiska rörelse nästan helt förbises, skriver Tomy Wass.

Dalsbrukbördiga historieläraren Ole Högberg har utfört en unik kulturgärning genom författandet av boken Sista brukssamhället. Ett Finland genom Dalsbrukares ögon. Boken är en 486 sidors tegelsten som beskriver Dalsbruk från begynnelsen fram till idag sedd ur bruksarbetarnas synvinkel.

Högberg konstarerar att det finns en tidigare bok om Dalsbruk, nämligen Thure Svedlins företagshistorias Dalsbruks järnverk och brukspatroner 1686–1936. I denna äras en enda arbetare med namn, nämligen den ”vettvilling” som 1907 tog livet av såväl disponenten som överingenjören. ”Vettvillingen” lystrade till namnet Albert Högberg, en släkting till författaren.

En berättande historiebok om Dalsbruk har verkligen saknats. Högbergs bok ger en mycket ingående beskrivning av Dalsbruks och bruksarbetarnas historia under mer än 350 år. Högberg konstaterar att förmågor sannerligen inte har saknats på orten, men kan det vara brukssamhällets stundom mördande humor – rädslan för att bli tjärad och fjättrad – som avhållit varje presumtiv författare, åtminstone av arbetarstam? Hur kommer det sig att just Högberg dristat sig till ett försök? Själv ger han olika förklaringar: För att han råkar vara släkt med ovannämnda vettvilling? För att så många kritiker redan är döda? För att själva brukssamhället hunnit dunsta bort? Kanske allt detta. Själv tror jag Högbergs profession som historielärare haft stor betydelse, liksom det att han säger sig ha varit arg i sin barndom. Han var barnet utan förhistoria. Arg! För i en arbetarkultur blir man inte ledsen. Bara arg. Högberg fick impulsen till boken när hans silikos-sjuka far inväntade döden. Silikos var en mycket vanlig dödsorsak bland arbetare i Dalsbruk långt in i modern tid.

Levande släkthistoria

Som en beskrivning av brukssamhällets historia placerat i ett perspektiv av nationen Finlands utveckling kommer Högbergs bok att få ett värde som inte kan överskattas. Till exempel har händelserna (eller icke-händelserna) i Dalsbruk före, under och efter inbördeskriget 1918 för första gången beskrivits på ett helhetsmässigt sätt. Högberg ger även en krass beskrivning av de enorma klasskillnader som levde kvar i Dalsbruk långt efter att de började uppluckras i landet i övrigt.

Det är också tidsbeskrivningen fram till 1920-talet som är bokens allra starkaste sida. Utvecklingen efter detta har Högberg rätt långt valt att beskriva genom efterlämnade brev och intervjuer med sina egna släktingar och släktingars vänner och bekanta, vilket ger en möjlighet att personligen följa deras livsöden under en lång period. Detta är en styrka i beskrivningen, men också det som jag uppfattar som en klar brist. Högberg härstammar från en socialdemokratiskt präglad släkt (med bland andra riksdagsmannen Gottfrid Lindström). Framställningen av de politiska och samhälleliga skedena under tiden från 1920-talet fram till krigslutet blir sålunda en beskrivning av den socialdemokratiska sidan där det faktum att det fanns andra, mycket starka politiska strömmar bland arbetarna i Dalsbruk så gott som lyser med sin frånvaro. Även om de inte alltid kunde marknadsföras öppet på grund av kommunistlagarna – att öppet utrycka sin åsikt kunde innebära avsked från arbetet eller rentav tukthus – så fanns det i Dalsbruk mycket mera radikala strömningar, vilket utvecklingen efter krigsslutet mycket tydligt visade. Denna bit av verkligheten faller nästan helt i skymundan i Högbergs framställning, vilket gör att berättelsen framstår som bara halv.

Politik bestraffades

Högberg beklagar att intresset att delta i politisk och facklig verksamhet tidvis var mycket svagt utan att gå in på orsakerna. Kan dessa ha varit att politisk och facklig aktivitet var direkt farlig, och den enda politiska aktivitet som tolererades var en tandlös medlöparverksamhet som under tiden före och under krigen omfattade rent vapenbrödraskap? Det säger sig självt att arbetare längre ut på vänsterkanten inte såg någon som helst orsak att delta i sådan verksamhet. Man bör minnas att även i Dalsbruk var skyddskåren den verkliga maktfaktorn från 1930-talet framåt, och speciellt under krigsåren hade den makt att bestämma över misshagliga personers liv och död.

Högbergs val av persongalleri medför att denna sida närmast helt förbigås. Det hade varit intressant av få läsa om arbetare som avskedats eller tvångsinkallades till fronten av politiska orsaker. Så till exempel fann sig min egen morfar plötsligt, vid 40 års ålder, som frontsoldat bara på grund av ett förfluget ord på arbetsplatsen. Eller ta den (socialdemokratiska) fackavdelningsordföranden Oskar Wendelin som i sin fackliga verksamhet var alltför militant för bruksledningens smak. I egenskap av krigsveteran fick han inte avskedas, men han neutraliserades genom tvångsförflyttning till Chrichton-Vulkanvarvet i Åbo. Än sämre gick det för den (kommunistiska) huvudförtroendemannen som förflyttades till att stå till höfterna i slaskbrunnarna och ösa avskrädet för hand. För att till slut avskedas helt. Det finns otaliga liknande händelser fram till slutet av 1950-talet. Tyvärr får de ingen plats i Högbergs framställning.

Vinklad historiebeskrivning

Den infallsvinkel Högberg valt påverkar speciellt beskrivningen av tiden efter krigsslutet och tiden när den folkdemokratiska arbetarrörelsen började verka fritt i landet. Denna del av boken är klart den svagaste biten. Här förfaller Högberg tyvärr till att okritiskt upprepa ”vapenbrödrasocialdemokratins” propaganda utan att redogöra för de verkliga nya förhållandena i Dalsbruk. Den enda representanten för den folkdemokratiska nya rörelsen som får komma till tals intervjuas om det spirande teaterintresset i Dalsbruk. Att missnöjet med det gamla socialdemokratiska styret var så stort att folkdemokraterna genast intog en hegemoniställning på fabriken och även blev hela kommunens största politiska grupp förbigår Högberg helt. Den förändrade situationen beskrivs mycket bra av fackets årsmöte i februari 1946 där en folkdemokrat valdes till ny fackordförande med 73 röster. Den sittande socialdemokratiska ordföranden erhöll 4 röster.

Intressant hade också varit att få ta del av de fackliga händelser med strejker och maskningsaktioner som gick igen under 1950-talet, aktioner som ofta var mera rikspolitiskt styrda än ren fackföreningspolitik.

Trots att man kan anföra kritik mot Ole Högbergs val av infallsvinklar och övertydliga politiska preferenser förtar det inte helhetsintrycket av en mycket behövlig och god beskrivning av Dalsbruksarbetarnas vardag från begynnelsen år 1686 till fabrikens konkurs år 2012. Hittils har bekrivningarna av livet på bruket utgått från brukspatronerna och deras familjer. Högberg är först med att ha beskrivit livet ur bruksarbetarens perspektiv.

Tomy Wass

Ole Högberg: Sista brukssamhället.
Ett Finland genom Dalsbrukares ögon.
Författares bokmaskin, 2018

Till basinkomstens försvar

Jag hade gått och väntat på att Vänsterförbundet skulle komma med en basinkomstbomb inför riksdagsvalet 2019, och till och med varit lite förvånad över att temat varit så frånvarande i partiets retorik under det gångna året. Med drygt fyra månader kvar till valet kom så beskedet i dag (eller egentligen läckte Li Andersson det redan i går): Vänsterförbundet driver på en basinkomst på minst 800 euro i månaden. Det är ett ambitiöst och modigt mål, samtidigt som det är relativt dödfött på kort sikt utan SDP:s stöd, även om de rödgröna skulle ta en brakseger i valet, eftersom sossarna hårdnackat har motsatt sig en basinkomst, och driver en alldeles egen, graderad grundtrygghetsmodell.

Basinkomsten har långsamt men säkert blivit allmänt accepterad inom de finländska vänsterkretsarna, men internationellt väcks också från vänsterhåll hård kritik mot modellen. En av de mest högljudda basinkomstmotståndarna inom radikalvänstern är den amerikanska vänstertidskriften Jacobin, som publicerat flertalet artiklar med en rad kritiska synpunkter. I korthet kan de sammanfattas i fyra huvudkategorier:

  1. Basinkomsten blir antingen otillräcklig, om den utbetalade summan är för liten, eller för dyr om den utbetalade summan är stor.
  2. En basinkomst är en kapitulation inför kapitalismen, eftersom den överger tanken om att folket ska kontrollera produktionsmedlen.
  3. Basinkomsten leder till en splittrad arbetsmarknad, mer icke-traditionella anställningsförhållanden och lägre löner.
  4. För att basinkomst ska fungera, måste hela vår inställning till arbete förändras, inte bara inställningen till grundtrygghet.

Som motförslag brukar basinkomstmotståndarna för det mesta framföra en kombination av förkortad arbetstid, sysselsättningsgaranti och negativ inkomstskatt.

Kritiken mot basinkomsten ska inte avfärdas lättvindigt – det finns många modeller för basinkomst, och att vissa av dem ivrigt omfamnas av högern borde vara nog för att vi ska vara på vår vakt. Basinkomsten är också ett oprövat koncept, vars funktionalitet och följder vi inte i detalj kan förutspå. De försök som har gjorts har haft positiva utfall, men de har för det mesta varit för småskaliga och kortvariga för att vi ska kunna dra några säkra slutsatser av dem. Men det finns också svar på kritiken.

För det första är vänstern rätt enig om att den enda basinkomst som är värd att tala om är en som är stor nog för att verkligen täcka alla basbehov, det vill säga just Vänsterförbundets förslag på 800 euro eller högre. Argumentet att det skulle bli för dyrt haltar: det går inte att göra några realistiska modeller utgående från nuläget, eftersom en basinkomst i sig skulle förändra människors beteende och omständigheter på ett grundläggande plan. De experiment vi har sett i liten skala har ändå givit vid handen att basinkomsten – om inte betalar tillbaka sig, så åtminstone leder till att mottagaren kostar samhället mindre på grund av av betydligt förbättrad livskvalitet. De kalkyler som förfasar sig över kostnaderna tar i allmänhet inte det här i beaktande. En progressiv beskattning uppåt (som Vänsterförbundet förespråkar) fungerar dessutom på samma sätt utjämnande ekonomiskt som den negativa inkomstskatt som många basinkomstmotståndare vurmar för. Skillnaden är att en universell basinkomst är mindre byråkratisk, och att en negativ inkomstskatt är ett påfund som Milton Friedman kom med för att undvika att de rika beskattas hårdare i en fungerande välfärdsstat.

Sedan finns oron för hur det går med arbetet: kommer folk att förslappas och inte gå på jobb? Alla experiment som gjorts pekar snarare mot det motsatta, det vill säga personer som varit arbetslösa börjar antingen aktivera sig med frivilligarbete eller börjar ta deltidsjobb. Personer som varit i någorlunda normal anställning har inte slutat jobba. Visserligen är sådana här försök inte helt pålitliga, eftersom mottagarna vet att projektet bara pågår ett par år, men det centrala är att de projekt som gjorts har pekar på att basinkomsten är sysselsättande snarare än förslappande.

Sedan till den mer filosofiska frågan, om huruvida basinkomsten är en kapitulation inför kapitalismen, en poäng som speciellt framförts på Jacobins sidor. Jacobin är en fantastisk tidskrift, men jag tycker ibland att den sitter fast i en lite dammig gammelmarxism. Jag menar, handen på hjärtat: hur många här tror att vänstern i USA, Tyskland, Sverige och Finland inom en snar framtid kommer att resa sig och ta kontroll över produktionsmedlen? Ur en strikt marxistisk synvinkel är basinkomsten visserligen något av en kapitulation, men rent konkret måste vi fundera på vilka som är våra alternativ. Och här kommer vi fram till en kärnfråga, nämligen frågan om hur vi ser på arbetet.

De som propagerar mot en basinkomst säger att det inte räcker att vi förändrar vår syn på grundtryggheten, utan att vi förändrar hela vår syn på arbete. Men som jag ser det, är det här inte ett argument mot basinkomst, utan just en av poängerna med basinkomst. Vi har ett samhälle i dag som i princip tvingar oss till effektiverat heltidsjobb för att vi ska nå det kapitalistiska målet på fortsatt ekonomisk tillväxt. Allt fler kalkyler säger i dag att automatiseringsspöket är byggt på falska premisser, och att efter en övergångsperiod för personer över 50 i administrativa uppgifter, kommer antalet sysselsättningstillfällen inte att sjunka, utan däremot kanske till och med öka. Basinkomstmotståndarna köper alltså inte argumentet att vi måste ge upp kravet på full sysselsättning på grund av automatisering och digitalisering, och vill som sagt hellre införa en allmän sysselsättningsgaranti. Men är det här verkligen rätt väg att gå? Det som de ovan nämnda kalkylerna egentligen säger är nämligen att automatiseringen kan skapa fler jobb om det är det vi vill ha.

Det som högern och vänstern länge kunnat enas om är nödvändigheten av att “skapa jobb”. Men ur en bredare samhällelig synvinkel inställer sig frågan om huruvida det i längden är en önskvärd utveckling. Som Jan Otto Andersson, en av basinkomstens anfäder i Finland, skrev i sin kolumn i senaste Ny Tid, borde fokus vara inriktat på att se till att alla kan leva ett drägligt liv utan kravet på ekonomisk tillväxt i den rika världen. Kravet på fler arbetstillfällen och full sysselsättning leder också till två möjliga slutscenarier. Det första är en ökad lyx- och skräpkonsumtion som ytterligare tär på planeten i tillväxtens namn. Den andra är den gamla sovjetiska modellen, där det, lite tillspetsat, krävdes fem expediter för att sälja ett paket mjölk i affären, en som tog emot beställningen, en andra som tog ner tölken från hyllan, en tredje som hämtade den till disken, en fjärde som tog betalt och en femte som skrev ut kvitto.

Förespråkarna av fortsatt tillväxt och full sysselsättning tar inte i beaktande att detta krav i praktiken leder till fler skitjobb och mer fattigdom, att vi spelar kapitalismen i händerna genom att fortsatt hålla fast vid tanken på heltidsjobb som det allena saliggörande för existensberättigande. Vidare tar detta tänk inte i beaktande vår tids stora damoklessvärd, det vill säga klimatförändringen, som snarare påbjuder att vi arbetar mindre för att producera mindre — mindre produkter, mindre utsläpp, mindre avfall. För att parafrasera Andersson, så borde frågan inte vara hur vi ska få alla sysselsatta, utan hur vi kan fördela världens resurser så att vi får ett fungerande samhälle utan att alla behöver arbeta.

En basinkomst kan ha negativa effekter på arbetsmarknaden, med mer snuttjobb som följd, en mer splittrad arbetsmarknad och en svagare fackrörelse. Men en tillräckligt stor basinkomst ger oss också ett kraftfullt vapen att sätta emot, nämligen möjligheten till arbetsvägran. Det ger inte den fattiga möjligheten att ta kontroll över produktionsmedlen, men den utvecklingen ser jag inte att är på kommande i något annat scenario heller, Medan vi väntar på den dagen, kan basinkomsten ge den fattiga möjligheten att ta kontroll över sitt liv, vilket i det långa loppet väl är marxismens grundidé?

Janne Wass
är Ny Tids chefredaktör

Invasionen 1968 splittrade vänstern

Den 21 augusti 1968 rullade sovjetiska pansarvagnar in över den tjeckoslovakiska gränsen för att slå ner den demokratiserings- och decentraliseringsprocess som pågick i landet, en process som otvivelaktigt skulle ha minskat Kremls inflytande över Tjeckoslovakien. Den demokratiskt sinnade kommunistledaren Alexander Dubček inledde reformerna i början av 1968, men de omintetgjordes nästan helt av den sovjetiska ockupationen. Ockupationen fungerade som en vattendelare inom den europeiska vänsterrörelsen. Det var en signal om att Kreml inte godkände utbrytare ur den Moskvaledda monolitiska hegemonin, och i backspegeln sett början till slutet för Sovjetunionen, som inom sina ramar hade en geografiskt, språkligt, kulturellt och nationellt splittrad helhet, där många krävde större självbestämmanderätt och bredare demokrati. Inom den europeiska vänstern fick invasionen av Tjeckoslovakien många vänstersinnade aktivister och väljare att ta avstånd från Sovjetkommunismen och förespråka en mer moderat och demokratiskt sinnad socialdemokrati.

I själva verket tog majoriteten av de europeiska kommunistpartierna avstånd från invasionen, så även i Finland. Både DFFF och FKP fördömde ockupationen, men för många unga vänsteraktivister var splittringen inom FKP för tydlig: en liten men högljudd minoritet inom Finlands Kommunistiska Parti anklagade partiledningens avståndstagande som antisovjetism. Bland annat sosseveteraner som Erkki Tuomioja och Folke Sundman har i Ny Tid-intervjuer uppgett att det var partisplittringen i samband med Pragvåren som fick dem att välja SDP framom DFFF.

I Ny Tid var tonen gentemot invasionen tydligt fördömande. 1968 var Folktidningen Ny Tid en veckotidning, och imponerande nog behandlas invasionen brett redan i det nummer som utkom 22 augusti, det vill säga dagen efter att pansarvagnarna hade rullat in över gränsen. På grund av de knappa uppgifterna är den osignerade (men antagligen skriven av chefredaktör Mikael Romberg) opinionstexten om händelserna återhållsam, men var skribentens och tidningens sympatier ligger är inte oklart. Och redan dagen efter invasionen förutspår skribenten nästan profetiskt den skada som Moskva åsamkade socialismens framtid genom sitt agerande. Vi återpublicerar härunder opinionstexten från 22.8.1968.

*****

Ny Tids förstasida 22.8.1968.

Det var med bestörtning som vårt folk tog del av meddelandet att sovjetiska, östtyska, polska, bulgariska och ungerska styrkor trängt in på tjeckoslovakiskt område och besatt partihögkvarteret, nationalförsamlingens byggnad, regeringens lokaliteter och även radiobyggnaderna. De ansvariga organen för DFFF och FKP har fördömt aktionen. Likaså har aktionen fördömts av ett flertal kommunistiska partier i Europa. FNs säkerhetsråd har sammanträtt och krävt att invasionsstyrkorna ska dras tillbaka. Den allmänna opinionen i världen, om man frånräknar de intervenerande länderna, understryker i sina kommentarer att åtgärden är ägnad att öka spänningen och krigshotet i Europa. Kommentatorer världen över har uttryckt sin medkänsla med de tjeckoslovakiska folken som så ofta kommit att lida under spända lägen.

Tass har meddelat att invasionen företogs för att hindra antisocialistiska krafter att göra en kupp i Tjeckoslovakien och att styrkorna ska dras bort så snart, faran är över. Vidare framhåller Tass att inmarschen skett på anmodan av tjeckiska ledare, som varit oroliga för utvecklingen. Det som inte framgår av Tasskommunikén i klartext är däremot huruvida de tjeckiska ledarna för partiet och regeringen samt ledamöterna i nationalforsamlingen kommer att respekteras. Dessutom ska det tjeckoslovakiska partiet i en snar framtid sammanträda till kongress. Närvaron av invasionsstyrkorna och deras uppträdande kan leda till att Tjeckoslovakiens Kommunistiska Parti inte suveränt kan fatta sina beslut. Illavarslande är den östtyska kommuniké i vilken “Dubcek och den av honom ledda gruppen” hävdas ha glidit allt längre åt höger.

Den tjeckoslovakiska ledningen, den tjeckoslovakiska radion (innan den tystades) och talesmän för Tjeckoslovakiens regering och parti har förklarat att den tjeckoslovakiska partiledningen, regeringen och nationalförsamlingen var omedvetna om invasionen före den var ett fullbordat faktum. Dessa uppgifter står i strid med de av Tass distribuerade uppgifterna. Den ansvariga tjeckoslovakiska ledningen hävdar således att den varken inkallat några trupper från andra socialistiska länder heller anser deras närvaro önskvärd.

Det inställer sig många frågor när man tar del av de alltjämt otillräckliga informationer som står till buds om händelserna i Tjeckoslovakien.

Redan nu kan man säga att aktionen mot Tjeckoslovakien har skadat socialismens sak. Inom den kommunistiska rörelsen har man under senare år gång på gång understrukit att de kommunistiska partierna är suveräna och jämbördiga och att det är grunden för den kommunistiska världsrörelsens enhet. Hur det som nu hänt rimmar med dessa deklarationer återstår att förklara.

I en tidigare ledare framhöll vi att den gamla tesen om möjligheten av att bygga socialismen i ett land inte längre är aktuell i en värld där socialismen segrat i ett stort antal länder efter andra världskriget. 1957 deklarerade de kommunistiska partierna på sin världskonferens att vägarna till socialismen är flera, vilket i praktiken innebär att man erkände att den monolitiska eran var förbi och att den kommunistiska världsrörelsen gått in i ett ideologiskt sett pluralistiskt skede. Det förefaller som om den ideologiska drivkraften bakom aktionen mot Tjeckoslovakien skulle bero på att ledarna i de berörda länderna inte i praktiken vill erkänna deklarationen av år 1957. Har aktionen mot Tjeckoslovakien företagits för att hindra den demokratiseringsprocess som den nya ledningen igångsatt? Hur som helst så har den socialistiska saken lidit en allvarlig skada genom aktionen. Det bör sägas åt ledarna i de länder som står för den.

Osignerad
Inledningen skriven av Janne Wass

 

Konservbaronens uppgång och fall

Berättelsen om Gheorghe Olarus liv är som en spegelbild av Moldaviens närhistoria. Den lilla pojken som växte upp i ett koncentrationsläger i Sibirien blomstrade inom den Sovjetdrivna moldaviska industrin som fabriks-vd och akademiker, bara för att förlora allt under den postsovjetiska rovkapitalismen.

Det är en kall och grå decemberdag och små vattendroppar faller från himlen. Låtsasregnet håller folk inomhus, gatorna i Moldaviens huvudstad Chisinau är tomma i dag. Jag kör nordväst längs huvudgatan Stefan cel Mare Boulevard. Vägen är en kaotisk blandning av nylagd asfalt och partier som inte reparerats på 50 år, men landskapet är vackert: vi passerar Ghidighicisjön, en Sovjetrelik byggd som rekreationscenter för stadens arbetare, i dag mer eller mindre övergiven. En bit av vägen har nyligen restaurerats med bidrag från USA, vilket görs mer än tydligt av de massiva skyltar som basunerar ut den amerikanska goodwillen. Det är med ett visst vemod jag svänger av den jämna amerikanska vägen då jag anländer till byn Roscani, och återigen finner mig bland sorgligt försummad Sovjetinfrastruktur.

Det här lapptäcket av gammalt och nytt, förfall blandat med lyx, modernitet och Sovjetnostalgi är beskrivande för mitt intervjuobjekt Gheorghe Olaru. Liksom republiken Moldavien har Gheorghe slungats från välstånd till avgrund, arbetat upp sig på grön kvist bara för att falla offer för omständigheterna igen. Som den eviga optimist han är, arbetar han i dag, efter nyss fyllda 70, på nästa projekt för att förbättra sitt och sin familjs liv.

Inga gatunamn

Gheorghe ger mig instruktioner över telefon: förbi Heliga Treenighetens monument, andra korsningen, fortsätt mot Kristus av Nasaret-korset, sedan vänster mot metallikonen Heliga modern och sonen, och så tredje huset till höger.

Jag undrar om det inte vore enklare om jag fick gatunamn och -nummer.

– Här finns inga gatunamn! Vi är för fattiga för det.

Slutligen hittar jag fram till Gheorghes hus, där han tar emot mig med leende blå ögon och öppna armar. Det lilla nedgångna blå huset är byggt av lersten och kronas av ett tak av korrugerad plåt. Alltid har han inte bott så här trångt – för bara några år sedan kunde han skryta med att han bodde i en av Chisinaus förnämsta paradbyggnader, ett pråligt ryskt Empire-hus från 1800-talet med välvda fönster och baldakin i tonat glas, alldeles bakom Nationalteatern i centrum av staden. I dag visar han mig hålet i marken utanför deras lilla kyffe, som snart ska bli en inomhustoalett.

– Det är det sista som ännu krävs för att huset ska bli helt beboeligt, förklarar han optimistiskt. Han klagar lite på orken, men sprudlar fortfarande av idéer och överlevnadsstrategier. Hans hustru Maria tillbringar hellre tiden med att överse gårdens prydliga trädgårdsland.

Sju år i Sibirien

Gheorghes släkthistoria är en förunderlig berättelse, från morfar Stefan med ”det magiska pappret” utfärdat av Lenin, som gav honom och hans familj fri lejd i allt samröre med kommunisterna, till pappa Nicolae som skadades i andra världskriget och blev krögare under smeknamnet ”Den glada krymplingen”, och Gheorghes föräldrars öden under kriget.

När Gheorghe föddes 1947 rådde brutal hungersnöd i Bessarabien, som omfattar större delen av dagens Moldavien, inklämt mellan Ukraina och Rumänien. Sovjetunionen annekterade Bessarabien 1940, och inledde omedelbart en utsvältnings- och deportationskampanj för att göra rum för ryska nyinflyttare. 1949, då Gheorghe var knappt två år gammal, utfärdades den sovjetiska politbyråns order nummer 1290-467cc, enligt vilken 11 239 familjer skulle tvångsförflyttas till Sibirien, som kulaker (storbönder) eller nazistiska medlöpare. En av dem var familjen Olaru, i vars hem två sovjetiska soldater bröt sig in en ovanligt mörk, månlös natt. Nu fanns ingen Stefan på plats med sitt magiska papper. Familjen blev förd till tågstationen, där de packades in i ett godståg tillsammans med hundratals andra personer.

”Passagerarna” serverades inget annat än saltig, torkad fisk, då och då en bit bröd och en hink vatten som skulle räcka till 50 personer under ett helt dygn. Tåget kunde stå stilla i flera dagar för att så många som möjligt skulle dö av törst eller syrebrist. Efter tre månader av tortyr anlände de till sin destination, ett litet improviserat läger mitt ute i skogen i Tyumen Oblast nära gränsen till Kazakstan, 300 kilometer från närmaste större bosättning, byn Berdjuzje. Vintern hade kommit, och ett tunt lager snö täckte redan den mark de var dömda att bo på resten av sina liv.

Deras ”hem” var ett gammalt stall på 10 gånger 15 meter, där 50 familjer skulle trängas i ”rum” som bestod av draperier hängda från stålvajrar i taket. Genom de gallerförsedda fönstren var de ständigt under uppsikt av sovjetiska soldater.

Ett av Gheorghes första tydliga minnen är då han en morgon vaknade på stallets jordgolv, tätt hopkurad med resten av familjen, och upptäckte att det hade bildats is ovanpå deras tunna filt.

Hem på soptippen

Kutymen var att varje månad skriva brev till Stalin och be om benådning, och likväl var kutymen att svaret varje månad var nekande. Tills en dag då en överraskande ynnest uppenbarade sig, och familjen Olaru fick tillåtelse att bosätta sig i ett nedgånget hus i en övergiven by i närheten. Huset var omgivet av en liten odlingsmark som de gavs tillstånd att kultivera för eget bruk. De sibiriska omständigheterna gjordes inte lättare av de månatliga ”inspektionerna” av sovjetiska soldater, som för det mesta utmynnade i att kuddar höggs sönder med knivar, möbler förstördes och invånarna terroriserades.

Räddaren i nöden var Ranca, en tjockpälsad bergsko med långa, spetsiga horn, som familjen fick av en lokal kazakstam i utbyte mot en moldavisk matta. Gheorghe blir fortfarande tårögd då han talar om Ranca, och minns hur barnen brukade smyga ut bröd från middagsbordet till henne, och hur hon slickade deras händer med sin sträva tunga för att visa sin tacksamhet.

1953 blev det slut på brevskrivandet till Stalin, då diktatorn dog. I kölvattnet efter Stalins död fick Olarus och sju andra moldaviska familjer till sin stora förvåning tillstånd att bosätta sig i Berdjuzje. Tomten de tilldelats var en avstjälpningsplats, men tillsammans lyckades de röja bråtet, och bodde där i tre år, tills de helt utan förvarning meddelades att de kunde återvända till Moldavien om de så ville. Och visst ville de det. Så efter sju år i Sibirien var de tillbaka hemma i Donduseni, där morfar Stefan, han med det magiska pappret, mötte dem i sin hästdragna kärra med ett par saftiga vattenmeloner under var arm.

Konservkung

Gheorghe flyttade till Chisinau 1967 och började studera oenologi, eller vintillverkning, på polytekniska universitetet. Här träffade han också Maria, och paret gifte sig 1969, då Gheorghe fick arbete på en fruktkonserveringsfabrik. Han steg snabbt inom fruktkonserveringens hierarkier, och fann sig 1973 som chefsingenjör på Sovjetunionens största fabrik för inlagd frukt – bland annat ansvarade han för utvecklingen av livsmedelskonservering för rymdfärder.

1980 blev han invald i Chisinaus vetenskapsakademi som forskare i livsmedelsteknologi, och 1984 valdes han både till chef för sin avdelning i akademin och till vd för konservfabriken han arbetade på. Han disputerade i Moskva och kunde titulera sig ”doktor Gheorghe Olaru”. Livet log, och familjen flyttade nu in i sin flotta Empire-lägenhet på Mihai Eminescu-gatan, den med välvda fönster och baldakin i tonat glas, alldeles bakom Nationalteatern. Inte illa för en liten pojke som 35 år tidigare vaknat under en isig filt i ett sibiriskt stall.

Barnbarnet Alexei och en ung Gheorghe.

Första kraschen

Men så kom 1991, Sovjetunionens fall och Moldaviens självständighetsförklaring. Och med Sovjet föll också Sovjetindustrin. Nästan över en natt förvandlades det moldaviska Orhei-distriktet från en av Sovjets industrigiganter till en rosthög som slumpades bort bit för bit till den som kunde betala de högsta mutorna. Utvecklingen var densamma som i de flesta länder som abrupt övergick från kommunism till fri marknadskapitalism.

Det var inte bara ekonomin som förändrades, utan även de sociala värdena. Det här var inte längre Gheorghes värld, och han kunde bara med fasa iaktta utvecklingen från sitt skrivbord vid akademin. Fabriken han hade gett 14 år av sitt liv gick i konkurs, och hans forskarbudget imploderade. Det var dags för stora beslut.

Familjen sålde en bostad de ägde i Chisinau, samt den restaurang i staden som Maria drev. Med pengarna köpte de ett gammalt tobakstorkeri i Sipoteni, nordväst om Chisinau, där de grundade ”Gheorghe Olarus traditionella gård”. I de gamla fabrikshallarna och på den omkringliggande marken byggdes en ny familjeindustri, där de odlade, torkade och lade in frukt och grönsaker. Snart blomstrade kommersen, med körsbärsmarmelad som exporterades till Ryssland som flaggskeppsprodukt. Gheorghe Olaru hade än en gång lyckats klättra upp för karriärstegen. Men återigen väntade ett katastrofalt bakslag bakom hörnet.

Andra kraschen

I april 2009 skakades Moldavien av blodiga protester i samband med parlamentsvalet, då landets styrande kommunistiska parti anklagades för valfusk. Den ”kommunistiska” presidenten Vladimir Voronin tvingades avgå, och landet störtades i politiskt kaos. Kapitalism var det som de unga demonstranterna skanderade för utanför parlamentsbyggnaden, och kapitalism var vad de fick: den ryska formen av oligarki-kapitalism. En extremform av kapitalism som mer liknade vilda västern än en modern ekonomi.

Gheorghe Olaru kände inte till reglerna för detta nya spel med cowboys och banditer, och föll i en av de finansfällor som var så vanliga under de här åren. 2012 nåddes Gheorghe av ett kreditlånserbjudande av en aktör som kallade sig CFR, eller ”Finanskorporationen för landsbygden”. CFR erbjöd kreditgarantier för små lantbruk för att expandera sin verksamhet. Gheorghe var naiv nog att falla för frestelsen, och hade stora drömmar om en moderniserad gård att lämna över till en familj som genom åren hade fått tillskott av sex barnbarn. Som garanti för kreditprogrammet skrev han över så gott som allt han ägde och hade: gård, fabrik, hus, bil, maskiner.

Och allt gick som smort fram till sommaren 2013 – det enda som saknades var en stor ångtank för sterilisering av glasburkar, som var nödvändig för tillverkning av höstens plommonsylt, och den planerade expanderingen av verksamheten. Tanken skulle köpas från Italien. Men då deadline för betalning kom och gick, hade Gheorghe inte fått några pengar från CFR. Varken e-post eller telefonsamtal till organisationen fick heller några svar, det var som om hela firman hade gått upp i rök. Långsamt gick det upp för Gheorghe att han blivit offer för ett listigt bedrägeri.

Utan pengar kunde Gheorghe inte köpa sin ångtank, och på hösten ruttnade plommonen på sina grenar. När vintern kom, var gården skuldsatt, och då plötsligt dök ”Finanskorporationen för landsbygden” igen upp som gubben ur lådan. Genom ett domstolsbeslut övergick Gheorghes gård, fabrik och resten av hans garanti i CFR:s ägo. CFR sålde sedan rubbet på en sluten auktion för en tiondel av dess värde.

Ett bedraget folk

Det här var livet i Moldavien efter protesterna 2009. 1,65 miljarder amerikanska dollar försvann mystiskt från Moldaviens statliga bank, organiserade i så kallade mikrokrediter på tiotals miljoner dollar var, som kanaliserades till en och samma bank i Vilnius. Samma bank hade tidigare använts för att kanalisera flera miljarder i ”mikrokrediter” från Ryssland, vars slutdestination var samma skatteparadis dit de moldaviska lånen slutligen hamnade. Moldavien, ett utfattigt land vars BNP ligger på plats 150 globalt, och där universitetsprofessorernas lön är 200 euro i månaden.

Men i sitt lilla hus av lertegel och korrugerad plåt bortom den amerikanska asfaltvägen låter Gheorghe Olaru sig inte nedslås. Med sin digra bakgrund i livsmedelsteknologi arbetar han som bäst på att uppfinna en helt ny sorts ångtank, som endast kräver en tredjedel av den energi som den italienska som han i tiderna försökte köpa. Om allt går väl, kan den bli det arv som han lämnar efter sig till sina barnbarn.

Innan jag lämnar Gheorghe och hans familj plockar Maria ihop en påse med godsaker åt mig. I den finns bland annat några burkar inlagd rödbeta enligt ett recept från hennes hemregion Gaugazien. Burkarnas metallock är tillslutna med den enda maskin som de lyckades rädda från den ekonomiska katastrofen 2013. En liten påminnelse om den optimism som vägrar att ge upp, och får en att resa sig igen mot alla odds. N

text & foto Octavian Balea
översättning & bearbetning Janne Wass

Då kvinnorna tog på sig byxorna

Maktordningen rubbades fullständigt i de konservativa vita kretsarna då pigor och kvinnliga fabriksarbetare reste sig till väpnad kamp.

En av de positiva aspekterna av årets uppmärksammande av inbördeskriget är att det uppstått en bred diskussion om kvinnornas roll och öde under och efter kriget. Framför allt har det i både böcker, tidningsartiklar och teaterpjäser lyfts upp hur brutalt röda kvinnor behandlades av de vita segrarna, både på fältet och i fånglägren. Man har beräknat att kring 700 röda kvinnor dödades i strid, avrättades, dog i fångläger eller ”försvann” under och efter kriget. Totalt uppskattas mellan 1 400 och 2 000 kvinnor ha varit officiellt avlönade av de röda, och kring 5 500 kvinnor åtalades efter kriget som delaktiga i den röda verksamheten.

Bland många vita i kriget fanns ett intensivt hat mot de röda, må det sedan ha berott på ett allmänt klasshat, ideologiska bevekelsegrunder, emotionella reaktioner i krigets hetta eller ett hat som piskats upp med hjälp av propaganda, lögner eller missvisande information om till exempel de rödas inställning till självständigheten och Rysslands inblandning i kriget.

De kvinnliga röda gardena som uppstod i februari 1918 hade en klar jämställdhetsprägel: till skillnad från hela resten av samhället fick kvinnor i röda garden samma lön som männen. Också till stil och utseende bröt rödgardister mot normen, välkänt är att många valde att bära byxor. Det är svårt för en person i dag att förstå hur revolutionärt detta var, men byxan var en maktsymbol. Det är ingen slump att bestämda kvinnor sedan åtminstone 1600-talet har sagts ”bära byxorna i förhållandet”. Vissa radikala kvinnor lät klippa åt sig pannlugg, vilket ansågs vulgärt, och bära skärmmössa, ytterligare ett helt manligt attribut.

Ännu under den andra hälften av 1800-talet motsatte sig till exempel vår nationalfilosof J.V. Snellman å det kraftigaste att kvinnor skulle agera självständigt eller, gud förbjude, ta del av politik och samhällsdiskussion: ”Kvinnans åtråvärdhet baserar sig i grunden på att hon behöver trygghet och ber om beskydd av mannen. Mannen skulle aldrig kunna älska en självständig kvinna som är trygg i sig själv, redan av den enkla orsaken att en sådan kvinna aldrig skulle be om hans beskydd”.

Hatet mot kvinnogarden hade en klassdimension. Framfusiga kvinnor inom överklassen, som Minna Canth, Lucina Hagman eller Tekla Hultin kunde man på något sätt fördra, men då flicksnärtor från fabriksgolvet, kokerskor, pigor och tjänarinnor började sätta sig upp mot borgerligheten, var måttet rågat. Och det var just dessa kvinnor som de röda kvinnogardena bestod av, mestadels under 20-åriga arbetarklasskvinnor, i många fall ännu blott tonåriga flickor.

”Håll rasen ren”

Vid tidpunkten florerade tankar om ”socialdarwinistisk” eugenik. Många av kvinnorna som avrättades föll offer för tanken om att ”rasen” måste renas från olämpliga och undermåliga exemplar, och enligt vita eugenikförespråkare fanns knappast en mer vämjelig mutation än en kvinnlig rödgardist. Också välkända personer kunde i offentligheten avge fradgande vredesfyllda utsagor om de röda kvinnor som tog till vapen. Ta till exempel författaren Ilmari Kiantos ökända inlägg till tidningen Keskisuomalainen:

”Det har bevisats att i Finlands medborgarkrig är rödgardisterna rovdjur, många av deras kvinnor varghyndor. Honvargen föder ungar som blir till motståndare i all evig framtid. Är det inte galenskap att låta bli att skjuta vilddjur som ansätter oss?”

I slutet av kriget uppmanade rashygienikern Martti Pihkala de vita myndigheterna att ”eliminera” alla fabriksarbetande kvinnor, och övriga omoraliska kvinnor, med kort hår, så att den finländska rasen skulle hållas ren.

Väl dokumenterat

I diskussionen om behandlingen av de röda kvinnorna i kriget får man lätt uppfattningen av att det är något som inte varit känt tidigare. Måhända är det inte något som de som stod på den vita sidan gärna stoltserade med efter kriget, men inom forskningen kring kriget och inom den röda historieskrivningen har övergreppen mot de röda kvinnorna varit välkända. Till exempel i Sylvi-Kyllikki Kilpis bok Suomen työläisnaisliikkeen historia finns uppgifter som kommer överraskande nära den konsensus man i dag har om antalet avrättade kvinnor. Kilpi skriver också om den ökända massavrättningen av kring 200 kvinnor i fånglägret i Hennala utanför Lahtis, och om Sofia Hjulgren, riksdagsledamot från Joutseno, som hörde till dem som avrättades. I tidningen Työläisnainen skriver man efter kriget om Hjulgrens tragedi, att vare sig Sofia eller hennes man Antton, som sattes i fångläger, aktivt hade sökt sig till den väpnade kampen, utan endast sökte skydd bland rödgardisterna då de blivit trakasserade av de vita. Tiina Lintunen har i sin forskning lagt märke till ironin i att de allra flesta kvinnor som avrättades antagligen hade fått mycket lindriga straff i rätten. När de ställts inför rätta, konstaterades för det mesta att kvinnornas delaktighet i kriget varit relativt liten: det vanliga straffet var kring 2–3 års villkorligt fängelse.

Burlesk propaganda

Men visst kunde också den röda sidan utnyttja kvinnorna i sin propaganda. I Työmies användes de kvinnliga rödgardisterna helt sonika till krigshetsande. Irmari Rantamalas text är sett med dagens ögon snarast burlesk, då han skriver om hur synen av ”raska arbetarjäntor med geväret på axeln får ögonen att tåras av stolthet”, och att ”de förtappade och sjuka arbetarmän” som sviker sin klass genom att inte ta till vapen borde ta modell av ”arbetarjäntorna som med friskt humör bär gevär”.

Intressant i sammanhanget är att Socialdemokratiska kvinnoförbundet, som då samlade hela vänsterrörelsens kvinnosaksaktiva, höll en strikt pacifistisk linje och avrådde kvinnor från att delta i kriget. För kvinnorna i krigets skugga var livet för det mesta mer som Anna Uskali beskrev det i sina brev från 1952. Uskali födde under kriget i Raumo sitt sjätte barn. Som havande hade hon inte kunnat fly de vitas ankomst i krigets slutskede, och strax efter födseln meddelade hennes man att de vita nu hade intagit staden: ”Han förklarade att om jag nu ger mig av på flykt, så dör jag på vägen. Om jag blir hemma, så kan de döda mig, eller åtminstone köra ut mig ur fabrikens lägenhet. Han föreslog att han skulle skjuta mig och barnen och till sist sig själv.”

Janne Wass