Den kommunistiska utopin går inte att uppnå, eftersom den inte tar i beaktande egennyttan. Framtiden måste vara en socialistisk demokrati – en kombination av konkurrens, kollektivt beslutsfattande och statlig planering, skriver vänsterveteranen Ulf Modin.
Kapitalismen har gjort bankrutt. Den leder idag till massarbetslöshet, miljöförstöring och perspektivlöshet. Den västerländska människans uppgift är i dag dels att rädda naturen och dels att befria produktivkrafterna från den statsmonopolistiska kapitalismens fjättrar. Dels måste vi lägga om vår produktion och vår livsstil och dels befria oss från själsdödande arbete, avskaffa nöden och avveckla konsumtionssamhället som lär oss att älska ting i stället för människor. För att kunna uppnå detta måste vi lägga grunden till ett nytt produktionssätt.
Lönearbetet kommer knappast att helt försvinna, men det kan förlora sin dominerande ställning. Därmed minskar även varuproduktionen. Det är fullt tänkbart, eftersom det ligger i linje med produktivkrafternas utveckling.
Vi bör emellertid akta oss för att försöka genomföra utopier. De som har försökt att förverkliga dem, godhetsmonstren, har slutat med att vada i blod i sin iver att skapa det fullkomliga samhället och den nya människan. Vad vi behöver är någorlunda realistiska alternativ. Något lyckosamhälle kan vi inte skapa, men betydligt drägligare förhållanden än vi har nu bör vi kunna uppnå. Kan vi få bort krigen, svälten och arbetslösheten har människan kommit en bra bit på väg mot en realistisk samhällsvision.
Vi bör emellertid akta oss för att försöka genomföra utopier. De som har försökt att förverkliga dem, godhetsmonstren, har slutat med att vada i blod i sin iver att skapa det fullkomliga samhället och den nya människan.
Rulla tillbaka
Revolution gör människor som har förlorat någonting. Ordet kommer av det latinska verbet revolvere, som betyder att rulla tillbaka. Först efter 1789 fick det betydelsen av en plötslig, framåtsyftande förändring. Den gamla betydelsen av tillbakarullning till en äldre och lyckligare tid finns även i det marxistiska revolutionsbegreppet. Marx trodde nämligen att det skulle gå att återupprätta det sedan Rousseau idealiserade ursamhället på en högtre nivå, kommunismen.
Också vår omvälvning blir på sätt och vis en tillbakarullning, eftersom vi strävar efter att under nya produktionsförhållanden inte bara kunna skapa ett meningsfullt liv, utan för att kunna åstadkomma detta även blir tvungna att återupprätta värden som har förlorats på grund av kommodifieringen av allt och alla. Till det kommunistiska samhället kan vi emellertid inte komma, eftersom det är en utopi och därmed ett ideologiskt inslag i Marx filosofi: Vem ska definiera behoven i ett samhälle som styrs enligt devisen ”av var och en efter förmåga åt var och en efter behov”? Dessutom är jordens rikedomar ändliga. Lika lön för alla oavsett prestation är en tanke som hör hemma i urkristendomen och inte i marxismen. Några löneskillnader måste finnas för att människor ska känna att de måste utvecklas. Platon föreslog att inkomstskillnaderna skulle vara 1–4, vilket är betydligt mindre än i dagens industriländer.
Frihet och nödvändighet
Frågan är huruvida människor kommer att arbeta samtidigt som automatiseringen fortsätter och lönearbetet avtar? Vi kan inte återgå till den enkla varuproduktionen som grund för den samhälleliga produktionen, också om den säkert kommer att överleva kapitalismen. Det behövs inte så många människor för att framställa vad vi behöver av materiella ting. Det för emellertid det goda med sig, att människor frigörs för nödvändigt intellektuellt arbete, och det kan vi inte få för mycket av.
Frihetens rike innebär inte att nödvändigheten upphör, utan att människan befrias från fysiskt nedbrytande kroppsarbete. Marx kommunistiska samhälle tillhör den förhistoriska människans tankevärld. Under 1700-talet blev de mer upplysta, om inte ateister så åtminstone deister, men kunde inte släppa tanken på paradiset. Detta förlades till en avlägsen framtid som det var värt att arbeta för. Den historiska människan behöver däremot inget paradis vare sig i himlen eller i framtiden utan arbetet i sig gör tillvaron meningsfull. Livets mening är att skapa en bättre värld för kommande generationer.
Upphäv kapitalismen
Gränserna för det möjliga förskjuts med ökande produktivitet och bildning, men till något slutstadium når vi knappast, också om vi med teknikens och vetenskapens hjälp kan skapa ett förhållandevis mänskligt samhälle. Viktigt att påpeka i detta sammanhang är att en företeelse aldrig blir synonym med sitt begrepp. Även om det goda samhället präglas av församhälleligade produktionsförhållanden och abstrakt tänkande, lever kroppsarbetet kvar, liksom det finns privat äganderätt. Samhällen är övergångssamhällen och aldrig synonyma med sitt begrepp.
Vad som nu står för dörren är ett samhälle som är nödvändigt för att människan ska kunna överleva och för att vi skall kunna undvika barbariet. Det handlar inte om att krossa kapitalismen, utan som Marx sade, att upphäva den, på ett liknande sätt som Einstein upphävde den newtonska fysikens allmängiltighet. Newtons fysik gäller nämligen fortfarande som specialfall av relativitetsteorin. Nu ser också relativitetsteorin ut att ifrågasättas av strängfysikerna. Det är naturligt, eftersom vårt samhälleliga vara, vår omgivning, och därmed även samhället, utvecklas snabbare än vårt medvetande om den. Av den enkla anledningen kan vi inte låsa fast samhället i en given form. ”Allt flyter”, sa Herakleitos.
Marknad = torg
Kapitalismen kan inte längre utvecklas, därför att produktionsförhållandena inte längre motsvarar produktivkrafternas utveckling och produktionens allt mer samhälleliga karaktär. Profitkvotens fallande tendens, den av det ekonomiska systemet framtvingade överackumulationen av kapital (inte minst som följd av spekulation) gör det allt svårare att upprätthålla systemet. Kapitalets centralisering och koncentration samt den vetenskapliga och tekniska omvälvningen skapar kris.
Nu bör vi skapa en maktbalans i ekonomin och i samhället i Montesquieus anda. De anställda ska veta att företaget är deras tack vare att de utövar direkt makt allt efter kunskaper och kvalifikationer. På arbetsplatserna har varje arbetare dock bara en röst när beslut fattas. På stora arbetsplatser väljs ledningen av ett representantskap. Och ledningen ska ha makt. Direkta val skapar på stora arbetsplatser en ohållbar situation. Det visar erfarenheten. En kombination av demokrati och effektivitet bör vara målet. Det medför en inbyggd motsättning som är nödvändig för framåtskridandet.
I ett mänskligt samhälle förvisas marknadstänket till torget för försäljning av varor och tjänster. Arbetskraften blir inte en vara, eftersom lönearbetet minskar i omfattning och ingen känner sig längre tvungen att sälja sin arbetskraft. Företag med en handfull anställda bör vara privata. Man ska aldrig hindra en människa från att starta eget.
Brus i ekonomin
En tänkbar modell för ett avancerat och mänskligt samhälle utarbetades under 1960-talet av den polske ekonomen Włodzimierz Brus. Hans decentraliserade modell skiljer mellan flera nivåer av beslutsfattande. Det centrala organet fattar direkta beslut om nationalinkomstens fördelning och investeringarnas allmänna inriktning, medan löpande ekonomiska beslut överlämnas till företagen och i sak grundas på lönsamhetskriterier: ”Den decentraliserade modellen iakttar den utmärkande principen för all planerad ekonomi, nämligen att den centrala planen och därmed totalperspektivet väger tyngst.”
Besluten fattas av dem som ska verkställa dem. Den centrala planeringen utgår från av medborgarna dryftade behov. Det blir fråga om målplanering. Bara företag med oligopolställning och karteller nationaliseras. De privata och kooperativa företagen styrs av konkurrensen på marknaden och den keynesianska politik som bedrivs av staten.
En fungerande demokrati i både statliga, kommunala, församhälleligade, kooperativa och privata företag minskar det privata ägandets betydelse och är nödvändig för att produktionen skall kunna utvecklas. Produktiviteten blir så hög att ingen behöver tvingas att arbeta mer än högst 20–30 timmar i veckan. Sex timmars arbetsdag kan genast genomföras. Åttatimmarsdagen är ett verk av progressiva människor och inte bestämd av någon gud. I dag är produktiviteten så oerhört mycket större än för hundra år sedan.
Den nya människan?
Någon ny människa skapas knappast, men eftersom folk utvecklar olika egenskaper under skilda betingelser, kan man vänta sig att många negativa beteenden minskar i omfattning. Vi måste beakta egennyttan, inte förneka den, utan länka in den i banor som tjänar helheten. Det måste inses att vi lättare gör goda gärningar om vi själva drar nytta av dem. Om det inte respekteras, hamnar vi i en omöjlig moralisk situation.
Solidariteten inom den gamla industriarbetarklassen betydde inte att man måste älska sin nästa, utan var en positiv yttring av egennyttan. Arbetarna insåg att om de inte höll ihop skulle de alla gå under, ”inte bara jag utan också du”. Det var det avgörande argumentet.
I det goda samhället är alla beroende av varandra. Annars har vi nämligen en benägenhet att ta föga hänsyn. En av statens viktigaste uppgifter blir att planera trygghetsgarantier för medborgarna, samtidigt som människorna tillsammans beslutar om och verkställer mycket av det som i dag handhas av den statliga och kommunala byråkratin.
Ingen planekonomi
Två motsättningar i det goda samhället, som vi redan kan skönja, är för det första den mellan samhällsnyttan och egennyttan och för det andra motsättningen mellan plan och marknad, vilka, liksom konkurrensen, driver utvecklingen framåt. Någon planekonomi som rationellt utvecklas steg för steg är inte att tänka på, eftersom individens såväl som samhällets utveckling sker språngvis.
Ett samhälle består av människor i olika relationer till varandra. Vi får leva med att vara både rationella och irrationella. I ”realsocialismen” försökte ledningen att förneka dialektiken, och vi såg resultatet. Någonting bör vi ha lärt av historien.
Marx ville inte skriva recept för morgondagens kök, men nu är hans morgondag både en möjlighet och en nödvändighet. Vi är tvungna att åtminstone diskutera ingredienserna, eftersom vi måste ha en klar uppfattning om vad vi kämpar för. Man kan inte vara mot någonting, såvida man inte har något alternativ.
Bortom partierna
Vi bör samlas bakom ett ja till det goda samhället och enas bakom parollen ”bröd, arbete och värdighet”. Det kan marxister, progressiva gröna, frisinnade, seriösa konservativa och goda kristna göra. Man behöver inget principprogram för att till en början komma vidare. Dagens motsättningar och humanistiska människosyn går nämligen inte mellan partierna utan som en romb genom dem.
Förändringen åtföljs av någon form av folkmakt, men ”realsocialismen” behöver vi inte återuppleva, därför att omvälvningarna äger rum i ett högt utvecklat samhälle. Vad vi måste diskutera är vilka former folkmakten bör ta sig och hur vi ska leva i det automatiserade samhället, samtidigt som vi inte kan konsumera som tidigare.
Att de härskande inte frivilligt avstår från pengarna och makten är självklart. Frågan är hur vi ska kunna befria borgerskapet från ägandets börda. Affluensan grasserar redan högst upp. N
Texten är ett förkortat och redigerat utdrag ur boken Tankar om landet som icke längre är (2014, eget förlag).
Foto: Diego Delso
