Motståndets melankoli av László Krasznahorkai är en flödande, storslagen och karnevalistisk läsfest som överskrider genrerna, menar Mats O. Svensson.

Till en ungersk provinsstad anländer en cirkus vars stora attraktion är en död och uppstoppad blåval, ett storslaget vidunder ingen i staden förut skådat, vid denna märkliga val (en Moby Dick eller en levithan) hänger horder av håglösa män som i den bitande kylan väntar på att något ska hända; männen hör inte till staden utan verkar ha följt med cirkusen eller anlänt med samma försenade tåg som Fru Pflaum, tvåfaldig änka och mor till byfånen Valuska, en drömmare som nätterna igenom promenerar gatorna och blickar upp mot kosmos och på dagarna uträttar ärenden åt stadens stolthet, György Eszter, den pensionerade rektorn vid musikhögskolan som dragit sig undan världen och sedan pensionen ”legat och dragit sig i sängen i årtal men ändå ansågs vara en lokal celebritet, som en gång i veckan (”På sin höjd!”) tittade ut genom fönstret”.

Den som talar är fru Eszter, som vid sin mans pensionering slängts ut ur hushållet men som nu bestämt sig för att få upprättelse och för att ta kontrollen över den stad hon ser förfalla i lättja och leda i avsaknad av disciplin. Och visst är det någonting som håller på att hända i staden (ett vattentorn börjar svaja, en kyrkklocka börjar plötsligt slå igen och en jättelik poppel har vält utan förklaring), en våldsam kraft utlöst av den döda blåvalens ankomst (en trojansk häst); eller om det är Eszters omstämning av sitt piano efter Werckmeisters harmoniska system, där det berömda preludiet i Bachs Das wohltemperierte Klavier i ess-mol låter ”på ett instrument som korrigerats till gudomlig renhet mest som något som spelades på ett tarvligt bondbröllop, där gästerna är hjälplöst kräkfärdiga av berusning och på väg ner från stolarna när plötsligt den smällfeta och skelögda bruden – kvittrande och drömmande om framtiden – stupfull stolpar in från de bakre regionerna”, som leder till att de ansamlade vid cirkusen går till våldsamt uppror (ja mot vad?) fyllda av en menings- och riktningslös destruktivitet; kanske är det Fru Eszter själv som sätter igång våldsamheterna för att i oron gripa tag i makten och återställa ordningen under parollen ”FINT PÅ GÅRDEN, RENT INOMHUS”, vi vet inte, och det är just det som är poängen i Motståndets melankoli, som nu kommer ut på svenska i en imponerande översättning av Daniel Gustafsson Pech, för László Krasznahorkai arbetar med det oförklarliga och det osäkra, där vi omöjligt kan veta vilken fjäril som utlöser orkanen och varför gäng med vilda katter strövar fritt på gator fyllda med sopor.

Obrutet flöde

Den ungerska författaren László Krasznahorkai är kanske, förutom som ett namn på diverse listor inför nobelpriset mest känd för sina manus till Béla Tarrs filmer, Sátántangó, Werckmeister harmonierna (filmatiseringen av Motståndets melankoli) och Turinhästen med flera. Som filmskapare är han ökänd för sitt långsamma tempo, sparsmakade dialoger och sina utdragna tagningar vilka dröjer vid ansikten eller vid människor som sakta försvinner bort i fjärran.

Liksom Krasznahorkai bryter Tarr ogärna av; lika illa som Krasznahorkai gillar att göra nytt stycke eller sätta punkt ogillar Tarr klipp och scenbyten; när Krasznahorkai låter sina litterära gestalter maniskt och till galenskapens bristningsgräns älta tankar och idéer dröjer Tarr helt enkelt med kameran på ansiktena. Två sätt att berätta artikuleras, ett mycket cinematiskt och det andra mycket litterärt, båda med sina mediespecifika fördelar och nackdelar men om Tarr emellanåt kan bli lite långsam är Krasznahorkai allt igenom underhållande.

Båda använder sig av ett flödande berättande, som tittare och läsare kliver du ner i verket som du kliver ner i en trögflytande flod i ett alltigenom okänt landskap, en flod som outtröttlig drar en med sig i en strid ström mot, ja… lika lite som man vet vart floden bär en, lika okunnig är man om var man hamnar med Kraszhnahorkai. Det går inte att förutse för hans berättelser följer inga givna mönster och om prosan lutar sig mot klichéer (som den konstant fulla polischefen eller den inkompetenta borgmästaren) så är den aldrig förutsägbar, utan vindlande och överraskande, precis som hans meningsbyggnad. De långa, underbart komponerade meningarna, varsamt och mästerligt komponerande, gör läsningen hela tiden mycket njutbar. För Krasznahorkais meningar är aldrig svåra att följa som hos Thomas Bernhard, en uppenbar litterär inspirationskälla, tvärt om, däremot finns det hos båda en manisk besatthet och en galenskap som aldrig är långt borta.

En manisk realism

I en intervju förklarar Krasznahorkai att långa meningsbyggnader är realistiska eftersom de i högre grad än korta meningar motsvarar hur vi i verkligheten talar och tänker, de korta meningarna som är standard i den moderna västerländska och realistiska prosan menar han är artificiella, en litterär uppfinning för att förenkla och underlätta en borgerlig läsning. Trots det drar sig nog många från att beteckna verk som Motståndets melankoli och Sátántangó som realistiska romaner, men det visar snarare på hur tunt och bräckligt ett begrepp som ‘realism’ är än säger något om Krasznahorkais romankonst. Hyperrealism, surrealism, postmodernism, många är de begrepp som häftats vid Sátántangó, Motståndets melankoli eller War and war (Háború és háború), men liksom mycket stor berättarkonst undflyr texten kategorier, transcenderar dem och ställer sig utanför eller ovanför för att istället existera fullt ut i sin egen rätt, för även om det går att finna likheter med Bernhard eller med W.G. Sebald så gör Krasznahorkai något eget och vidgar därmed romankonsten och (det realistiska) berättandet.

I Krasznahorkais prosa befinner sig ofta världen i ett tillstånd före, under (eller kanske efter) apokalypsen, de yttre strukturerna håller på att falla samman vilket öppnar upp för en förändring: i hans debutroman Sátántangó löser ett ihållande regn upp jorden och människorna tycks falla samman med den, i Motståndets melankoli är det tvärt om en ovanlig kall och torr kyla som råder vilket förändrar villkoren för människorna som befolkar romanen. Det är därför inte märkligt att de påfallande ofta befinner sig i en fas av uppbrytning, de har bestämt sig att för förändra sin oföränderliga tarvliga tillvaro, som när byborna i Sátántangó efter ett utopiskt löfte från Irimiás – en man som de alla trodde var död återvänder till byn efter två år – bryter upp, lämnar sina hem och ger sig av på en dödsdömd färd.

Romankonst utan
tydliga svar

Motståndets melankoli kom ut 1989 i Ungern, samma år som landet införde flerpartisystem och folkrepubliken blev republik, året efter hölls åter igen demokratiska val, men det är svårt att passa in boken i en samtida politisk kontext, för vad är det egentligen för motstånd som antyds i titeln? De namnlösa våldsamma männen som under natten går igenom den ungerska provinsstaden och slår sönder allt och alla som kommer i deras väg – är det dem vi ska sympatisera med eller ska vi tvärt om följa den instinktiva känslan av avsky inför våldet och istället heja på militärens och Fru Eszters strävan efter ordning och disciplin, vad är det egentligen Krasznahorkai vill säga? Intetdera verkar det som. Om inte svaret, så en tredje möjlig utväg: Valuskas kosmiska drömmerier, Herr Eszters isolation och ”anti-musikaliska” studier.

Men var det verkligen de som vände sig bort från världen som gav Ungern demokrati igen, nej, det är svårt att riktigt greppa vad Krasznahorkai vill säga oss men det är den oviljan att vara tydlig och enkel som bidrar till att Motståndets melankoli blir stor litteratur. Krasznahorkai förtrollar och avförtrollar världen i ett och samma trollslag, det är storslaget och karnevaliskt, Motståndets melankoli är rakt igenom en läsfest.

Mats O. Svensson

László Krasznahorkai: Motståndets melankoli. Översättning: Daniel Gustafsson Pech. Norstedts förlag, 2014.

4 kommentarer

David Magnusson 22 december, 2014 - 06:19

”Motståndets melankoli kom ut 1989 i Ungern, samma år som landet införde flerpartisystem och folkrepubliken blev republik, året efter hölls åter igen demokratiska val […] ”

och:

”Men var det verkligen de som vände sig bort från världen som gav Ungern demokrati igen”

Författaren tycks ha sprungit över den ungerska historien. Ungern före 1989 var inte under någon period en demokrati, om man inte åsyftar på antingen det medeltida parlamentet mellan ca 1300-1800 eller dubbelmonarkins parlament mellan 1866 och kaoset 1918-1920 då Ungern hade ett eget parlament och en egen kung (en kung som samtidigt var Österrikes kejsare, k.u.k. står för kaiserlich- und königlich för att markera monarkens båda uppgifter). Båda dessa parlament stängde ute representationen för majoriteten av befolkningen, dominerat av adeln i det förra fallet (bönderna hölls i livegenskap större delen av den här perioden) och med sådana inkomstbegränsningar för valbarhet i det andra fallet att befolkningsmajoriteten var utestängd från valbarhet och representation. Det fanns före Admiral Horthys statskupp 1920 och följande auktoritära styre lokala arbetar- och soldatråd liksom Bela Kuns socialistiska republik som styrde landet 1919 men de hann aldrig avsätta några avtryck utöver krigskommunismens under den sönderfallande tiden efter första världskriget.

Man kan inte återfå något man aldrig haft, i Ungerns fall ”återhöll” man inga flerpartival till parlamentet då sådana inte förekommit innan i ungersk historia.

Reply
Mats O. Svensson 30 december, 2014 - 17:11

I stand corrected.

Reply
David Magnusson 5 januari, 2015 - 03:56

Intressant. Antingen begriper han svenska men väljer av något outgrundligt skäl att svara ”goddag-yxskaft” på engelska eller så har en spambot tagit över hans konto (få, om ens någon, av alla spambot:ar spammar på svenska).

Reply
Mats O. Svensson 8 januari, 2015 - 17:13

Mea culpa mea culpa mea maxima culpa

Reply

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.