Hbl-journalisten Marianne Lydéns pamflett ”Jag är inte rasist. Jag vill bara ha främlingsfientliga röster”, sätter finländsk främlingsfientlighet i ett sammanhang.

Vissa teman bara väntar på att bli fångade i bokform och vår samtid behöver definitivt en bok som Marianne Lydéns: främlingsfientligheten var ett av fjolårets mest omtalade fenomen. Pamfletten tar avstamp bland annat i det faktum att den finländska främlingsfientligheten inte uppstått i ett vacuum och den uppfanns inte för några år sedan, den har en lång historia. Och Sannfinländarna uppfann varken populismen eller främlingsfientligheten, men med partiets valseger 2011 gynnades av det främlingsfientliga samhällsklimatet.

Jag är inte rasist…  börjar med att gå tillbaka i tiden till 1970- och 1980-talen för att ge en bakgrund till finländsk flyktingpolitik. Utmärkande för den tiden var att saken inte debatterades i stort uppslagna artiklar. I början av 1990-talet profilerade sig i synnerhet landsbygdspartisten Sulo Aittoniemi i flyktingfrågor: han var i alla väder emot att hjälpa dem som han utan att hicka stämplade som lycksökare och skojare. Pudelns kärna är att Aittoniemi inte var ensam, han var bara ljudligast. Under 1990-talet och framförallt när man rör sig fram till 2000-talets början, hittar man negativa eller förklenande utlåtanden bland både samlingspartister (bland andra Ben Zyskowicz), centerpartister och socialdemokrater. Bland socialdemokraterna var det främst Kari Rajamäki som höll i taktpinnen, och som inrikesminister 2003–2007 såg han till att i både ord och handling skärpa flyktingpolitiken. Rajamäki och Zyskowicz kunde friskt odla förringande och nedlåtande ord som ”ankarbarn” och ”asylshopping”.

Politikerna i riksdagen kunde nu svänga sig med begrepp som inte hade något med verkligheten att göra – ”okontrollerad invandring” exempelvis – trots att Finland alltid varit känt för sin strikta flyktinglinje.

Fenomenet Halla-aho

I just detta klimat började sedan den främlingsfientliga falangen inom Sannfinländarna växa sig stark. Det är intressant att i pamfletten följa med Lydéns research i hur Jussi Halla-aho sedan medlet av 2000-talet arbetat sig fram från bloggare till ordförande för riksdagens förvaltningsutskott. Stora delar av boken ängas åt att behandla Halla-ahos åsikter och hur han under hösten 2011 medverkat i den mycket omtalade Counter Jihad-rörelsen.

Lydén beskriver också hur de stora partierna (sdp, saml, cp.) från 2009 såg sig tvungna att som det heter ”närma sig sannfinländarna” i flyktingpolitiska frågor. Partierna trodde att de på så sätt kunde vinna röster. Det märkliga är ju att just dessa tre partier redan fr.o.m. 90-talet stakat ut den strikta flyktingpolitiken… Lydén diskuterar också sannfinländska ordföranden Timo Soinis hållning till partiets främlingsfientliga falang. Det sägs ofta att partiet som helhet inte är främlingsfientligt, men eftersom Soini ger ytterfalangen fria händer sanktionerar han de hårda orden och de hårda kraven.

medias roll

En detalj kring bokens inramning förundrar mig nu när jag läst den. I de första nyheterna om att boken var under arbete hette det ”en bok om politikers och journalisters förhållande till invandringskritisk retorik”. Under arbetets gång har Lydén vänt strålkastaren i första hand mot politikerna – ett i sak motiverat val. Lite märkligt känns det kanske att de få hänvisningar som görs till hur journalister skrivit om fenomenet handlar om Hbl-citat (samt några få HS-citat och ett citat från Aamulehti). Det skulle finnas ganska mycket att säga om till exempel hur många tongivande medier gått i den ”invandringskritiska” fällan. Hur man intervjuat främlingsfientliga politiker och aktivister utan att ställa de kritiska följdfrågorna, hur väldigt många medier kritiklöst börjat använda det märkliga ordmonstret ”invandringskritiker”. I samma andetag måste tilläggas att några av pamflettens bästa passager är de där Lydén kommer med egna iakttagelser från intervjuer hon gjort för Svenska Yle eller Hbl. Som den när inrikesminister Mauri Pekkarinen i samband med en intervju i riksdagen yrvaket frågar varför det alltid är just de svenskspråkiga journalisterna som intresserar sig för regeringens flyktingpolitik (detta var i början av 90-talet).

mera analys

Jag är inte rasist… torde vara en av de första populärlitterära verken som sätter den dystra baksidan av det sannfinländska fenomenet mellan två pärmar. På svenska vill säga. Den så kallade invandringskritiken (som i nio fall av tio bara är en dimridå för främlingsfientlighet eller rasism) har behandlats i flera verk på finska under de senaste åren. En ole rasisti, mutta… (Vastapaino, 2009) och Hallan vaara (Into, 2010) för att nämna två. Hallan vaara som skrivits av Jussi Förbom gör en djupanalys i riksdagens utlännings- och flyktingpolitiska debatter under åren 1998–2010 och hans slutsatser rör sig nära Lydéns.

I slutet av Jag är inte rasist… ingår intervjuer med politiker från olika partier. Intervjun med förra invandringsministern Astrid Thors (sfp) känns i sig motiverad men lite väl lång och pratig. Däremot känns intervjuerna med Anni Sinnemäki (grön) samt veteranerna Elisabeth Rehn (sfp) och Jacob Söderman (sdp) inte lika lyckade. Det hade inte heller skadat med mera av författarens egna åsikter och slutsatser: mera analys helt enkelt.

Marcus Floman

Marianne Lydén. Jag är inte rasist. Jag vill bara ha främlingsfientliga röster. Söderströms. 2012.

Du kan kommentera denna artikel, eller länka till artikeln från din egen site.