Harry Martinson trodde på att den insikt som söks av många i tystnad kunde förändra världen. Inte många, men några, delar den tron idag, skriver Kristin Olsoni i en essä som i årets Hans Ruin-tävling premierades med tredje pris.
Det var en afton i början av maj… Djurgårdsvillorna låg inbäddade i syrendoft och vårt humör stod på höjdpunkten efter ännu ett lyckosamt möte i Harry Martinsons spår. Besöket hos Cilla Johnson hade gett oss intimare bilder, lättsammare eller mer ångestfyllda, än den vetenskapliga researchen på Kungliga Biblioteket och Uppsala universitetsbibliotek Carolina Rediviva. Fram trädde vännerna Eyvind och Harry, de globaliserade proletärförfattarna som klättrat, krönts och krossats i sitt fridsamma fosterland, som tillsammans drivit ”Finlands sak är vår” ända till Harrys lungsjuka vinter i Salla. Vi började känna oss redo att ta itu med vår uppgift: den sceniska berättelsen om Harry Martinsons inre och yttre resor. År av materialsamlande och strukturerande hade krönts av vårens svenska upptäcktsfärd bland manuskript, anteckningar, anekdoter och goda människor. Känslan av hemkomst var överrumplande och trygg. Jag bär på näthinnan en bild av Martin i en av Uppsalabibliotekets källargångar med treåriga Annavera i sele på ryggen och näsan i handskrivet källmaterial. Ett saligt sammanhang.
Men nu står vi alltså på bakgården till det johnsonska huset där vi flera timmar tidigare hittat en parkeringsplats utan att i övrigt lägga märke till omgivningen. Nu reser sig asfalten upp i en våg för att välla över mig. Jag svimmar inte. Jag gör en raketresa fyrtio år tillbaka tiden. Jag är sju år och har fallit eller fällts eller släppts ner på asfalt och jag har svimmat och vaknat och mår lite illa.
Nu ser jag mig omkring och märker var vi är. På folkskolans gård. Folkskolan dit jag for med buss varje morgon från Bonnierska palatset på Nedre Manila. Folkskolan där jag vantrivdes och kanske mobbades och eventuellt föll eller möjligen fälldes under en rast på gården. Gården är kvar, inte skolan. Men det var här. Vårluften stockar sig, resans karaktär av hemkomst slås i bitar. För några ögonblick. En andlig hemkomst kan inte förstöras bara störas, momentant ge plats för minnen av hemlöshet.
***
Materiellt, socialt, mentalt, kunde ett krigsbarn inte ha fått det bättre än jag. Svenskspråkig sjuåring från bokhandlarfamilj välkomnas i förlagshem med fyra våningar, park och stenlejon.
Jag red ofta på det ena lejonet, manande det med en pilkvist mot Finland, övertygad om att det kände samma avsky som jag mot den blågula flagga som stundom vajade över idyllen. Lejonet stödde min glödande patriotism, som bland annat tog sig uttryck i vägran att äta de svenska bakelserna. Senare i livet då jag inte varit ståndaktig i så mycket annat än motstånd mot patriotism har jag med förvåning kommit ihåg hur jag brukade suga på säkerhetsnålar i stället för karameller. I mig fanns material till en fosterländsk martyr, en chans jag missade trots planläggning av en grandios flykt. Verkligheten visade sig krångligare än visionerna på stenlejonets rygg.
Visionerna byggde på läsningen av Topelius Björken och stjärnan. Det var ingen konst att känna igen barnens hemlängtan och inspireras av deras vandring mot stjärnan, däremot ansåg jag vid närmare eftertanke att de varit dumma som gått hela vägen. Jag lade ut min strategi för husets andra krigsbarn – jo, vi var två, två av änkefrun, hushållerskan, husan, köksan, trädgårdsmästaren och chauffören omhuldade barn med värkande hjärtan. Med kartans hjälp övertalade jag min väninna att vi skulle ro i stället för gå, det var ju mycket kortare väg över Ålands hav än upp till Haparanda och ner igen från Torneå. Att Topelius barn vandrat hem österifrån föll oss aldrig in – alla barn som kriget drivit från Finland hamnade naturligtvis i bakelselandet. Och alla barn som rymde tillbaka skulle bära sina få tillhörigheter inpackade i något klädesplagg upphängda på en käpp som man bar på ryggen. Vi resonerade oss fram till innehållet i våra knyten gjorda av gedigna svenska morgonrockar: lite kläder, ett franskbröd, apelsiner och alla pappersdockor. Vi insåg att vi måste stiga upp mitt i natten för att hinna gå till Nybroplan och lösgöra en roddbåt vid stranden innan någon hann upptäcka vår flykt. Jag har ett minne av att vi gav oss iväg vid fyratiden, via köket. På Djurgårdsbron blev vi många timmar senare infångade av chauffören. Hela Nedre Manila var i uppror och snälla änkefru Bonnier ville veta vad oss fattades i hennes hus. Svarslösa skämdes vi, ingenting fattades, alla var vänliga och jag som var minst fick till och med åka i mathissen fast det var strängt förbjudet, och ligga på isbjörnsfällen i matsalen när där inte var författarmiddagar. Att alla var vänliga på ett långt avstånd och aldrig närvarande när man livrädd för förfädernas stränga blickar tassade till husets fjärde badrum genom det ändlösa tavelgalleriet i vindsvåningen, det kunde man ju inte tala om. Inte heller att förfäderna slog följe med en våldsam hemlängtan varje gång man kröp i säng i var sitt stilenliga rokokorum. Skolan kan jag inte påminna mig att skulle ha kommit på tal. Men det blev inga fler rymningsförsök och en vacker höstdag, kort efter fallet eller fällandet på asfalten, kom freden till Finland och med den hoppet om hemresa. Parken prunkade, lejonet gäspade, säkerhetsnålarna spottades ut – men som mästare Li Kan säger är människan ingenting att ta på allvar: när avskedsdagen kom och hushållerskans pudel satte sig bredvid mig i soffan och lade sin tass på min arm så grät jag av sorg över att behöva lämna den.
***
Jag har alltid älskat bibliotek, egna och andras, akademiska och kommunala. Doften och stillheten, spänningen inför vem och vad som döljer sig bakom bokryggarna. Finland efter kriget var fattigt och tryggt och tryggast var det i pappas fåtölj i biblioteket där jag vissa terminer tillbringade flera astmatiska vaknätter än vakna dagar i skolan. Den sturska rymmaren blev en räddhågad bokmal. Främst läste jag svenska författare, Sverige blev mig förunderligt kärt. Världen vidgades, patriot blev jag aldrig mera. Med Harry Martinson vandrade jag från Blekinge till Amazonas och något dyrbart kapslades in, ett frö eller en droppe, för att återfinnas årtionden senare.
När solen står högst kröker vägen av, ringlar ett slag under kyliga,
vattenångande skuggor. Luften dånar. Jag är framme vid fallet. – – –
Jag sätter mig på en något så när torr fläck, att betrakta och höra.
Tiger och är storögd och låter trolleriet spela. Det faller timme efter
timme och jag är storögd timme efter timme. Så har jag betett mig
vid alla vattenfall jag besökt. Jag bara sitter, och sen sjunger med
dån stora vattenkosmos. Jag lösgör min ande ur kostym och kön.
Blir bara mottagare. Blir nästan helt ett barn vid Stora vattenrytaren.
Harry Martinson dog 1978, nedbruten av sjukdom och förtal. Utan att ännu veta att han själv tagit sitt liv greps jag av en sorg som ville vändas i vördnad. Så föddes under några nätters febril läsning ett In memoriam-program, men något viktigare väntade. Aktualiteten och smärtan i Martinsons visioner drabbade och uppfordrade. Att förmedla hans poesi och språk och tankevärld blev en plikt och en ynnest. De följande åren förde med sig arbeten och upplevelser av vitt skilda slag, men mellan slagen framträdde allt tydligare resan. Rymmande, luffande, seglande; vägkrökar, passadvindar, galaxer – ”Här är kallt, barn,” säger lärare Stav i Näbbeboda folkskola, ”ta och öppna fönstren mot Stilla havet.”
***
När Olof Lagercrantz spyr galla över Martinsons nobelpris låter han förstå att Martinsons visdom är snarlik folkskollärare Stavs. Elakheten uttrycker inte bara intellektuell snobbism utan visar på en deformerande skärva i det litterära hökögat. Visst finns den första grodden till Harry Martinsons diktkonst och livssyn i den skola som var sockenbarnets fristad och enda egentliga hem. Visst öppnade lärare Stav fönstren mot världen, haven och orden och gjorde honom till Kung av tje-ljudet. Visst säger han själv: ”Ibland tycker jag att jag aldrig blivit annat än barn. Då tycker jag mig sitta i en världsskola, en väldig byggnad pålad i världsdelarna”. Just denna världsskola, med dimensioner från Miarus, en liten skalbagge av trettisjunde familjen, vivel-ätten, till Andromedanebulosan, gör Martinson till en vis författare.
På ett sätt som inte var avsiktligt har Lagercrantz rätt: Martinson förblir i skolan, han förblir både elev och lärare. Han förblir uppmärksam.
Lutor av jade ha tysta vänner i mörkret.
Han söker sig gärna till Lao Tze. Till Tao som är en ”lära för bönder och konstnärer och alla som tänker och känner under bar himmel”. Hos taoisterna som samlar sina tankar i tystnad under katalpaträden finner han den visdom som är insikt och skiljer sig fundamentalt från kunskap som maktmedel. Stavs mönsterelev skulle haft svårt att tro på Pisa-undersökningars värde. Han trodde på att den insikt som söks av många i tystnad kunde förändra världen.
Inte många, men några, delar den tron idag. Som vanligt i människors värld måste fenomen drivas till ytterlighet innan en motreaktion gör sig synlig. Idag när tystnaden är lyx och tempot tygellöst söker allt flera en väg i meditation eller vandrar pilgrimsvägar. Mångfaldigt fler är som känt de som tvingas fly från träden under bar himmel, till städernas bostadsbrist eller bostadslöshet, till hets och brist där det borde varit frid och bröd. Och som vanligt i människors värld slås det mynt av de andliga behoven. Yogagurun för de rika, frikyrkopredikanter för de fattiga. Inte ens i marknadens diktatur lyckas man slätstryka de andliga behoven, men ganska tillplattade ligger de under tillväxt- och framstegsideologiernas tyngder. Och förbättra världen? Vem annan än en folkskollärare bär på så naiva idéer? Författare kanhända. Konstnärer överhuvud. Barnsliga.
Stilla havet är fullt av plast.
***
Vilken glädje när den skräpiga ladugårdsvinden på Askbacka visade sig vara en skattkammare! Vilka sceniska upptäckter gjordes inte med hjälp av spadar, korgar, hackor, rep och säckar! Ladugårdens förra ägare var bonde, kanske taoist, vem vet. Vi var däremot otåliga, övermätta på ord, hungriga på konkretion.
Resan hade fått konturerna av en föreställning och namn efter slutraderna i en ungdomsdikt, Giv Doft i Blomma. Men tusen sidor – från träskobarnets rymningar till Li Kans stillsamma cikador – måste alltjämt bantas ner. Det var hjärtskärande. När tvåhundra var kvar beslöt vi att låta resten av dramaturgin formas i kropp och rörelse, genom röst och rekvisita.
Häpenhet heter det mänskligas födelse och början.
Att häpna är att andas ett syre utöver luftens.
Det var försommar. Dörren stod på vid gavel på ett gångjärn, mot nässelbestånd och äppelblom; svalorna pilade in och ut; mössen mera upp och ner, ljuset silade genom glesa brädverk, grannarna var misstänksamma. Ty även Martinson höjer rösten ibland. Dramaturgin gav sig, sista ordet fick varken skalden eller skådespelaren – det levererades av ladugårdens bruksföremål. I valet mellan två texter från Indien valde vi till slut den litterärt underlägsna för att ett uppslitsat rep blev en lika rörande som magnifik dansös. En kratta gallrade bort ett vilset luffaröde och beredde väg för ett annat. Några potatissäckar utgjorde scenografin tillsammans med lånade segel och en granstubbe. Stubben fungerade som stubbe, pulpet, kyrkbänk, skepp, förlagschef… Vilket privilegium att ha leken som yrke och levebröd!
Privilegium förpliktar. Martinson drog ut i Finlands vinterkrig för att försvara ”stämningar och aningar, de finska skogarnas sus”.
Vi drar ut med ungefär samma målsättning, på ofarligare gästspel.
Vårt fosterland sägs sedermera ha blivit den globala gruvindustrins paradis.
(Ordet paradis kommer från fornpersiskans pairidaeza, inneslutning, eller park, där pairi betyder runtom, och diz att forma en mur).
***
Fåglarna sjunger bort morgondimman någongång efter klockan tre. Ljuset söker sin väg genom lövverk och bryts i dagg, men förtrollningen håller i sig i många dyrbara minuter. När jag hunnit ner till ån glittrar, skimrar, susar, sjunger, porlar det för fullt. Och är alldeles tyst. När fåren småningom samlar sig på andra stranden gör också deras bräkanden tystnaden djupare. Detta är hugsvalelse. Min första morgon vid ån som delar Alltidhult i två delar, med Harry Martinsons gamla folkskola på den ena stranden och på den andra en av gårdarna där han trälade som sockenbarn. Jag bor några undantagsveckor i skolan och förundrar mig. Förundrar mig över detta Blekinge som Martinson älskade trots hatet och besjöng oförglömligt i dikt och prosa. Jag går i det skönaste av landskap, längs ån mellan sjöarna Halen och Raslången, under lindarna, över ängarna och hagarna, in i bokskogen uppe på åsen. En sådan skönhet är alltid ett under. En sådan skönhet försonar.
I en by där jag levde fanns en bonde som jag hatade. Jag hade
beslutat att innan jag lämnade byn kasta en sten i hans ansikte.
En kväll såg jag honom köra hem från arbetet. Jag stod inne mellan
några träd och han såg mig inte. Men plötsligt höll han in hästen
och stannade den kracklande arbetsvagnen. Han satt länge alldeles
stilla. Och efterhand gick det upp för mig att han lyssnade till
själva aftonens tystnad omkring sig; till den frid som kan höras
bara av den ensamma mänskan. Då smög jag mig bort.
Och nu?
Vem stannar upp och lyssnar? Vem hejdar stenkastarna, stoppar hatet?
Är vi alla passagerare i Aniara, både de som flyger i maktens första klass och de som flyr från fattigdom och förtryck?
Var finns tystnaden och tiden?
Kristin Olsoni
Illustration: Jenny Lucander-Holm
