Karin Smirnoffs böcker bärs upp av ett starkt engagemang i det tidiga 1900-talets samhällsfrågor, men hon är i högsta grad en konstnär och gestaltar sina teman på karaktärernas villkor, skriver Joakim Groth i sin recension av nyutgåvan av romanen Under ansvar och pjäsen Ödesmärkt.
Låt varje kvinna få barn som vill ha det, och varje som inte vill, slippa det, så jämnar det sig och släktet blir bättre och friskare. Är det då inte absurt: här går en frisk, stark kvinna och längtar hela livet efter barn, och hon skall inte få det om hon inte råkar mannen-familjeförsörjaren, innan hon hinner bli gammal. Där knogar arbetarhustrun blek och utsliten med hela kullen ungar, och det är omoraliskt att lära henne hur hon skall sätta en gräns för fruktsamheten.
Ruth Lagerborgs stridbara röst når oss från hundra år tillbaka i Karin Smirnoffs roman Under ansvar (1915), som getts ut i en välkommen(terad) nyutgåva. Det är, som Anneli Jordahl konstaterar i sitt förord, på en och samma gång en socialrealistisk stridsskrift, en filosofisk tendensroman och en utvecklingshistoria, där den ensamförsörjande Ruth stöts ut från det borgerskap hon av födsel tillhör och börjar glida utför. På grund av barnet får hon inget arbete (barnets far, fästmannen, har förolyckats och dött, och de facto har barnet alltså fötts utom äktenskapet). Hon tvingas sälja allt sitt arvegods och flytta in hos sjömansänkan Soiniskan i Rödbergen. Ruths nöd blir allt större, hon har inte pengar till hyran, i sista stund räddas hon av sin bror som blivit bankdirektör i en småstad.
Detta är romanens handling, men det egentliga innehållet är de mänskor Ruth möter under sin omvända klassresa och den väv av relationer, insikter och konflikter den medför: borgerskapets representanter i form av direktörer och den förfärliga moster Augusta, Ruths reflekterande och intellektuella väninna Katri, den rejäla och lite naiva Brita, den flärdfulla och mycket naiva Rosa-Bella, den ryska revolutionära studenten Nikolaj, den barska men godhjärtade Soiniskan, den utpinade och gravida linnesömmerskan som bor i ett annat av hyresrummen. Allt som allt blir det ett klarsynt och levande grupporträtt av det tidiga 1900-talets finländska samhälle.
Karin Smirnoff var August Strindbergs äldsta barn i äktenskap med Siri von Essen. Vi påminns om det inte enbart genom den radikala samhällssynen, vi kan också föreställa oss att den realistiska skildringen av Ruths tillvaro på Båtsmansgatan har en självupplevd bakgrund. Det var inte långt därifrån Siri von Essen bodde efter skilsmässan (först på Gräsviksgatan, senare på Nylandsgatan), ensam med tre barn. Strindbergs underhåll var sporadiskt och osäkert, Siri von Essen försörjde sig på att ge teaterlektioner och Karin måste jobba på en bank (liksom hennes huvudperson Ruth) vid sidan av sina studier på universitetet. Det var där hon träffade Vladimir Smirnoff, universitetslektor i ryska med radikala sympatier. De gifte sig 1911 men efter den finska självständigheten tvingades paret flytta till Stockholm där Vladimir så småningom fick jobb på ryska ambassaden. Han dog 1952, Karin 1973, i det skedet var hon mest känd för sin biografiska studie över modern – Strindbergs första hustru (1925).
Erotisk sjukdomsjournal
Men hennes relativt korta författarskap förtjänar att lyftas fram. Efter debuten med Vårbrytning (1915), om en ung kvinnas väg från religion till socialism, följde Under ansvar ännu samma år. Under tiden i Stockholm på 20-talet utgav hon några romaner och pjäser där hon berör tidens frågor (kvinnosaken, socialismen, urbaniseringen, homosexualitet) innan hon redan på 30-talet i praktiken tystnar som författare. Sina sista böcker ger hon ut på 40-talet och under pseudonym, det är några historiska romaner i klostermiljö, på något sätt sluts cirkeln där.
Den andra delen av den nu aktuella nyutgåvan utgörs av dramat (eller egentligen tragedin) Ödesmärkt som utkom i bokform 1923. Den handlar om den i grunden godhjärtade och hedervärda Anders Hagman som kämpar en förtvivlad kamp mot sin förbjudna passion för skyddslingen Daniel, lite som i Arthur Millers Utsikt från en bro, men med homosexuella förtecken. Smirnoff har en hel del av sin fars begåvning för dramatisk dialog, scenerna är för det mesta dynamiska och löper framåt. Det är alltjämt en spelbar text (möjligen med undantag av den klumpiga och för en nutida smak melodramatiska upplösningen, det är tråkigt) som på grund av sitt ämne, taget ur ”det erotiska livets sjukdomsjournal”, inte hade stora utsikter att bli spelad på sin tid. Mycket riktigt svarar Dramatens rådgivare Bo Bergman i ett avböjande brev att han ”fruktar att en teatersalong skulle reagera inte bara för häftigt inför det pinsamma. Utan också för oförstående inför författarens dristighet och allvar.” Visserligen fick pjäsen en premiär ännu under Karins Smirnoffs livstid, 1933, men i Bryssel – i Sverige räckte det ännu en kvinnoålder innan Ödesmärkt spelades i samband med Strindbergsfestivalen 1999.
Mot borgerlig
förljugenhet
Men Bergman hade för all del rätt, Karin Smirnoff var både dristig och allvarlig. Hennes böcker bärs upp av ett starkt engagemang i tidens frågor men hon är inte bara en samhällsdebattör, hon är i högsta grad en konstnär och gestaltar sina teman på karaktärernas villkor. Ruth går till storms mot borgerlighetens förljugenhet men hon är framför allt en mor som kämpar för sitt barn och en kvinna på väg att slås ner av krafter som är starkare än hon. Det gäller för Anders Hagman likaväl, där bor krafterna delvis i honom själv, men liksom samhället av Ruth kräver att hon skall förneka sitt moderskap kräver det av Anders att han skall förneka sin sexualitet.
I ett efterord efterlyser skådespelaren Riko Eklundh en finlandssvensk urpremiär och ställer sig gärna till tjänst för huvudrollen. Ja kanske det, det kunde bli något (men hur sjutton skall man lösa det där slutet?), nu skulle det bara gälla att hitta en teater som vill satsa på denna finlandssvenska (gay)klassiker.
Ylva Larsdotter
Karin Smirnoff: Under ansvar & Ödesmärkt. Redaktörer: Julia Dahlberg, Kajsa Heselius, Ylva Larsdotter, Maria Lival-Juusela, Rita Paqvalén och Hedvig Rask.
Schildts & Söderströms, 2013.
