Spleenish: att må dåligt utan specifik orsak, att känna sig olustig, nedstämd, håglös, vemodig, melankolisk, att känna att ens bäst-före-datum var för tio år sedan. Med introperspektion och självironi ger Ulla Donner med seriealbumet Spleenish oss en träffsäker inblick i hur det är att vara en ung person med konstnärsdrömmar och självtvivel i södra Helsingfors idag.
Donner har gått ifrån de klassiska serierutorna och i hennes första album består en ruta av en hel sida eller ett helt uppslag. Varje uppslag blir ett konstverk som man önskar hänga upp på väggen.
Huvudpersonen i Spleenish är i färd med att bli den bättre versionen av sig själv. Men på vägen flyger den existentialistiska frågan upp i ansiktet på henne: Varför göra någonting alls? Varför arbeta? Varför luncha med vackra människor? Varför höra av sig till vännerna? Varför inte bara stanna hemma i underkläderna medan livet fortsätter utanför?
Samma fråga ställer sig romanjaget i Tone Schunnessons debutroman Tripprapporter (2016). Båda karaktärerna gör uppror mot kravet om produktivitet och effektivitet och trenden som säger att människovärde är synonymt med framgång och arbetsduglighet. Romanjaget i Tripprapporter tänker att ingen anser att hon är anställningsbar; ”jag har ingenting annat att sälja, mina dikter är värdelösa och mitt liv är för värdefullt”.
Liksom Tripprapporter gestaltar Spleenish upplevelsen av alienation väldigt väl. ”Så du gör … Ingenting? Nä. Inte minsta lilla tvärkonstnärliga projekt? Nä. Inte ett litet litet zine? Nä. Fotografi då? Nä. Matblogg? Nä. Knypplad spets? Nä. Arbetar du på nästa generationsroman? Nä. Men jag ser dig på alla vernissager? Jag går dit för gratisvinet. Gör du nåt? Kan du nåt? Inte egentligen. Eller … Jag kan nästan alla repliker i Lejonkungen utantill.”
Det finns även likheter mellan Spleenish och Bim Erikssons seriealbum Det kändes lugnt när mina känslor dog som kom ut på Kartago i fjol. Båda serieskaparna behandlar känslan spleen och psykisk ohälsa, men den stora skillnaden är att Det kändes lugnt när mina känslor dog behandlar relationer, vilket Spleenish inte gör. Donner kanske också ironiserar huvudkaraktärens känslor mer än vad Eriksson gör. För förutom att Spleenish i sin rödvita uppenbarelse är en sjukt snygg bok, är den extremt underhållande. Jag sitter och fnissar åt alla träffsäkra karaktärer och Donners kritiska analys av sin samtid och sin generation. Donner lyfter fram det lite skenheliga och ytliga som finns hos de flesta människor, men också känslan av otillräcklighet, osäkerhet och diffus ångest. Jag tror därför att många unga kan känna igen sig i läsningen. Jag känner åtminstone mycket igen mig i huvudkaraktären. En ungdom i Helsingfors innerstad som har möjlighet till självförverkligande. Jag blir så frustrerad på henne, men det är mer en frustration över mina egna privilegier än något fel på framställningen.
Spleenish är en mycket träffande skildring av generation Y:s förhållande till samtiden och kravet om produktivitet och effektivitet och framgång och ett seriealbum som detta är mäkta efterlängtat på den finländska scenen.
Vilhelmina Öhman
Spleenish, Ulla Donner, 2017, Schildts & Söderströms
