Det är en skön känsla och det var länge sen. Jag kommer ihåg hur det brukade vara. Nu går det för fort. En annan, lika gammal känsla dyker upp igen. Känslan att det roliga händer nån annanstans. Det är nätblues, en sidoeffekt av att leva alltför mycket i realtid. Man kan bara dela upp sin uppmärksamhet i så många samtidiga händelseförlopp.I ett visst skede kopplar hjärnan ur och går på automat. Jag befinner mig plötsligt på bussen och undrar hur jag kom dit. Eller det är plötsligt nästa dag. En del bisarra telefonsamtal utspelar sig under arbetsdagens gång. Förr kunde jag koncentrera mig på samtalet, nu smyger ögonen iväg mot skärmen, e-posten, webben och två projekt som är mitt i. Eller så planerar hjärnan nästa två samtal. Telefonen har förlorat sin intensitet. Jag avdelar en del processorkraft för att prata, andra delar är fullt upptagna i andra, samtida processer. Och bakom webbsidan smyger nätbluesen. Den viskar att jorå, det händer, men inte just här.

Jag märker att jag surfar igenom böcker och tidningar på liknande sätt (tidningar har ännu lägre intensitet, dem har jag nästan upphört med). Naturligtvis är det fruktlöst, och jag letar inte längre på samma sätt. Det är som att sitta alltför ofta i flygplan. Flygplan gör nåt konstigt med tiden. De försätter mig i en onaturlig och overklig situation, snabbt på väg nånstans, på väg mellan här och där, uttråkad av transportsträckorna.

Och så, kommer Boken. Antingen det är Iain (M) Banks, Inversion, the Business, eller Kim Stanley Robinson, Red Mars, känner jag en fläkt av den där sköna känslan. Känslan att stänga ute den här världen och uppslukas av en annan. Gärna science fiction. Men egentligen går vad som helst bra, bara det är välskrivet, och helst inte är deckare. De har tagit över TV:n (tillsammans med alla dessa eländiga sitcoms och serier) och förlorat sin lockelse (undantag finns förstås). Att vara en fluga på väggen. Att uppleva och identifiera sig med. Att leva sig in i. Att använda fantasin.

Av alla uppslukare är det boken som hållit bäst. Jag har förlorat mig i teater, film, webb, politik, undervisning, jobb, resande, vänner, nattliga diskussioner, världsförbättrarovanor, skrivande, fotande och minnen.

För att bara nämna några.

Det var en ovana jag hade. Att alltid behöva något Stort.

Är det en fas man går igenom, är det bara jag som inte gör så längre, eller har tiden förändrats? Kompastuskysymys, jag tror det är alla tre. Och jag behöver fortfarande något. Kanske det är att tappa tron, bekänna sig till medelåldern. Jag menar, det låter ju rätt patetiskt, ”jag ville förändra världen, nu nöjer jag mig med en god bok”. Från att vilja förändra till att vilja bli underhållen. Ändå tror jag att det är samma mekanism av uppslukning i båda fallen. Att känna pirret i maggropen, att förflyttas helt och fullt till nuet. Att bara göra, utan att reflektera.

Boken pockar på uppmärksamhet, det är svårt att göra något annat samtidigt som du läser. Det tar tid att läsa, vilket gör att hastigheten saktar ner. Att läsa en bok över några dagar eller veckor gör dessutom bokens värld än mer påtaglig. I samma ögonblick som jag öppnar sidan finns de där igen. Efter att ha levt med karaktärerna en tid lagras de i hjärnan och lever vidare.

Jo, det bli fullt emellanåt.

Då kommer glömskans sopborste fram och naggar minnena i kanterna. Och blottar därmed underliggande lager av minnen som oväntat hälsar på, lite otydliga, liksom osäkra vittnar de om tidigare liv, andra människor, tänkta tankar.

Och jag kan tycka att jo, jag är fortfarande jag. Att förlora sig i boken är då att hitta sig själv igen. Att låta hjärnan ta semester.