Så anlände vår gamle lärare Veki. Efter att en stund roat ha följt med våra bestyr konstaterade han: ”Kolla in pojkarna från Israel. Tänker ni meja ner resten också på samma gång? Åt det hållet är det ändå på väg”. När han gick mumlade han ännu något om Jerusalem.

Uppmuntrade Veki, eller fördömde han?

Vi pojkar från Israel har också fått en del nya beundrare. Av min militärpolitiska expert, som själv har delvis indisk bakgrund, upplystes jag om att några nationalistiskt sinnade hinduorganisationer i USA nu samlar in pengar till stöd för Israel. Också hans bekanta har redan pungat ut med 5000 dollar. Intäkterna går till att starta en kampanj för att demonisera muslimer.

En gemensam islamsk fiende förenar. Nu talar man redan om en treenighet. Det militära samarbetet mellan världens största och världens äldsta (och Mellanösterns enda) demokrati, har tätnat märkbart.

Redan under några års tid har jag påträffat ett nytt begrepp i indiska tidningar och testugor: The Israeli Way. Begreppet har erbjudits som ett recept för att få ordning på de gerillasoldater och terrorister som kämpar för ett självständigt islamskt Kashmir.

Senast krävde man att få använda sig av The Israeli Way efter de förödande bombattackerna i Mumbai. Den indiska högern krävde att få bomba de skyldiga var dessa än befann sig. Den indiska journalisten Satya Sagar anser ändå att detta är lättare sagt än gjort – enligt den officiella versionen håller sig nämligen attackens arkitekt gömd i Kenya, manuskriptet utformades i Nepal och gärningsmännen tränades i Pakistan och tog sig in i Indien via Bangadesh.

Något som gör en hämnd ännu svårare är att den andra versionen påstår att förövarna fanns bland de egna…

Sagar frågar också om inte Indien för sin trovärdighets skull borde bomba Tel Aviv. Det har nämligen tillsvidare redan dött två indier i Libanon.