Rivig, stilig och intensiv var Marianne Faithfulls konsert den 30 april i den fullsatta Savoysalen. Knappt hade vi kommit igång innan sångerskan fick chansen att dela ut lite förhållningsregler när en klart överförfriskad person i publiken skrek till.
– Shut the fuck up, det här är min scen! fastslog Faithfull. Du ska sitta ner, hålla käften, och älska mig!
När skrattasalvorna lagt sig tillade Faithfull att det här inte är någon traditionell konsert utan en rock’n’roll show där alla får vad de vill ha och mycket mer därtill. Ett löfte som hon tack vare sin mångsidiga turnérepertoar med bred marginal lyckades infria.
Från låtar som Guilt och No child of mine övergick vi till Daniel Lanois Marathon kiss(ny för denna turné). Med hjälp av grannens kikare syntes svettdropparna som rann ner över Faithfulls ansikte i The ballad of Lucy Jordan. Faithfull ställde sig för en stund i fläktens öga, och då var det som om Lucy Jordan ändå fick känna den varma vinden i sitt hår.
Om låten Something better och tiderna med Rolling Stones konstaterar sångerskan bara helt kort att “det är ju så intressant att ta reda på hur sången låter när man inte är hög”. Why d’ya do it? med mycket klös rev ner massiva applåder, likaså Broken English. Faithfull konstaterar att sångens referensramar med tiden har ändrats och att det i dagens läge blivit en sång om Irak och Darfur.
Den som ville transporteras tillbaka ända till begynnelsen blev inte heller besviken, för med på menyn fanns As tears go by. “Sjung med mig snälla”, vädjar Faithfull ett par gånger när hon tar refrängen i repris. En stund senare har hon flera röster med sig.
När resan efter exakt 90 minuter fått sitt slut måste vi klappa länge och ihärdigt innan scenen igen badar i ljus och Faithfull återvänder. Det blir Harry Nilssons Don’t forget me, och den passar onekligen väl som sista avrundning på kvällen. Knappast är risken överhängande, det vet Marianne Faithfull också mycket väl när hon kastar slängkyssar till publiken och ropar “See you next time!”.
Heidi Johansson
