Den första höstkalla kvällen är det dags för syriska Sheikh Ahmed Habboush och Ensemble Al-Kindi att trollbinda publiken i Festivaltältet.
Kvällen inleddes av professor Jaakko Hämeen-Anttila som satt på en orientalisk matta, i vad som verkade vara en rätt obekväm skräddarställning, och föreläste om sufismens historia och innersta väsen. Enligt medeltida islam bestod människan av två delar; den materiella, kroppsliga, tillfälliga, mindre viktiga, och den odödliga själen med sitt ursprung i Gud, ständigt längtande tillbaka till Gud. Att födas till världen är att sjunka bort från Gud, från kärnan ut i marginalen, men genom sufismen kan man försöka ta sig tillbaka till centrum och Gud. Det här gör man genom att försöka bli av med sina mänskliga drag, så att Guds drag kan uppfylla en. Som rörelse är sufismen kring 1400 år gammal. På 1950-talet var det många som redan såg sufismen som en utdöende konst, omedvetna om att den på 1970-talet igen skulle bli trendig, också i väst.
Ensemble Al-Kindi och Sheikh Habboush träder in på scenen medan publiken ännu strömmar tillbaka från öltältet där de spenderat pausen. Den niohövdade gruppen tar sina platser, inklusive Habboush och ensemblens skapare samt konstnärlige ledare Julien Jâlal Eddine Weiss. Ensemblen, med rötter i Syrien, grundades 1983 i Paris av den då 30-åriga Weiss som på 70-talet ersatt gitarren med oud och börjat studera arabisk musik. Ensemblens framträdande leds av Sheikh Habboush som också sjunger, medan Weiss spelar qanun.
Trots att mikrofoner och ljudanläggningar tidvis tjöt till lyckades orkestern skapa en meditativ intensitet som snabbt överfördes på publiken. Människorna som just småpratat i öltältet sitter nu blickstilla, och redan efter andra stycket hörs spontana “waouh” och kraftiga applåder.
När dervischen sedan börjar dansa och virvla är det först bara nedersta kjolfållen som hänger med. Långsamt klättrar rörelsen uppåt, kjolen roterar i hela sin vidd och öppnar sig som en klocka. Fötterna arbetar taktfast, armarna är växelvis uppe, växelvis vid bröstet. Rörelsen är hypnotiserande bara att se på.
Mot slutet av konserten lösgör man sig alltmer ur både rytm och melodi, alla i ensemblen sjunger ut sin egen spirituella upplevelse. Ändå lutar de sig på varandra, och melodislingan hålls ihop. Allt fler i orkestern slår på trummor, och ackompanjeras av regnet som trummar mot taket. Under Sheikh Habboushs solo trappas rytmen upp, dervischen roterar i allt vildare fart, och publiken jublar! Människorna både klappar och stampar, tydligen har de flesta drabbats av den starka intensiteten. När kjolfållen snurrar som allra fortast upphör man att förstå att det finns en människa inuti.
Ensemble Al-Kindi uppträdde på Helsingfors festspel 27.8.2007
Heidi Johansson
