Flera av mina vänner är entusiastiska supporters till Barack Obama. När jag frågar dem varför Obama, när det gäller konkreta sakfrågor, skulle ha formulerat en bättre politik än Hillary Clinton får de något frågande i blicken. Svaret brukar dröja och vara oklart. Faktum är de politiska skillnaderna mellan Clinton och Obama är minimala och inte alltid till Obamas fördel. Men det har spelat mindre roll i denna valrörelse. Obama har ändå uppfattats stå för det nya och progressiva.
Två ord har varit centrala i Obamas kampanj, hopp och förändring. Man kan med rätta säga att det är ganska tomma paroller. Men man ska förstå dem som motbilder till Bushs politik som har baserats på att piska upp rädslan för terrorismen. I jämförelse med denna rädslans politik uppfattas Obamas budskap om hopp som befriande av många amerikaner, så många att till och med republikanernas John McCain måste hålla distans till presidenten.
Det intressantaste med Obama är inte hans budskap utan den rörelse han har skapat. Han har väckt det politiska intresset hos miljoner amerikaner. Inte minst gäller det de svarta och de unga, grupper där valdeltagandet har varit lågt. Miljoner nya unga och svarta väljare ändrar valdynamiken till demokraternas fördel.
I teorin och i den egna självbilden är USA ett land där alla oavsett bakgrund har samma chans. I praktiken styrs USA:s politiska och ekonomiska liv av en liten elit som helt domineras av vita män. Rasismen i USA är utbredd och hätsk när den bubblar upp till ytan. Många vita, och många från andra minoritetsgrupper, kan inte tänka sig att rösta fram en afroamerikan som USA:s president. Så ser den trista verkligheten ut och republikanerna behöver inte ens ta risken att öppet flirta med rasisterna för att få deras röster i detta val. För äldre svarta som har upplevt segregering och den öppna diskrimineringen måste tanken på en svart president vara svindlande. En seger för Obama kan inte underskattas ur denna synvinkel. Om nästa president i USA heter Barack Obama så har USA blivit mer likt det land som det utger sig för att vara.
Jonas Sjöstedt
