Med denna häpnadsväckande plattityd sammanfattar Jan Liesaho sin recension av Tommi Uschanovs bok Mitä vasemmistoa vaivaa? i Ny Tid 4.12.2008. Dessförinnan har Liesaho gjort några ströiakttagelser, välkomnat Uschanovs krav på mer esteticism i vänstern, jämfört vänstern med sin egen vegetariska diet (!) och funnit den ”oaptitlig” samt med den blaserades förment eleganta oengagemang konstaterat att Karl Marx ”känns lite förlegad”.
Så sätter realityseriernas ranking, blogosfärens narcissism och webbforumens vulgära ohövlighet allt större – inte djupare! – spår i journalistiken: nu tillåter sig en kulturtidning att förlöjliga författarens habitus i en bokrecension. I vitsighetens namn får kunskap och analys i små, knappt märkbara steg ge plats åt ”attityd”, detta nya honnörsord för en sällsam förening av ytlighet, förmätenhet och ignorans.
Sorgligt. I de glättiga lifestylemagasinen är den här sortens valhänta övningar i ironins svåra konst vardag, men i Ny Tid hoppades jag slippa möta dessa wannabe-oscarwildes. I en tidning som kallar sig ”den finlandssvenska vänstertidningen” kunde man ju tvärtom ha väntat sig en särskilt grundlig och analytisk recension av en bok som direkt berör tidningens självdefinition. Jag hoppas därför att Ny Tid bevärdigar Uschanovs pamflett med någonting seriösare än Liesahos ”tyck till”-kria, företrädesvis skriven av någon med djup kunskap och allmän anständighet – och gärna med en lite intressantare relation till Karl Marx.
På webben läser jag att Jan Liesahos stora passion i livet är popmusik. Roligt. I popvärlden kan ju allsköns extravaganser – t.ex. en fräck ny metallfärg på pubeshåren eller en albinoleguan som sällskapsdjur – stå som insignier för stor själslig originalitet. Då är det säkert också lätt att missta krystade kvickheter och klantiga svinhugg för … hur heter det nu … espri?
Markus Sandberg
