Då det liberala ekonomiska systemet kapsejsade på 30-talet orsakade det en depression av aldrig tidigare skådade mått. För att ta sig ur den genomfördes i USA The New Deal: man utökade den offentliga sektorn, förbättrade socialskyddet och stramade åt beskattningen. Efter andra världskriget hämtade sig världsekonomin, och USA blev ett rikt land. Också i Finland, som hört till Europas fattigaste länder, ökade välståndet tack vare en blandekonomi och statens starka ekonomiska roll.
På 1970-talet lades så grunden för en ny crash när den liberala ekonomiska politiken grävdes fram ur historiens avfallshög. Man trodde blint på att alla tjänar på att individens girighet uppmuntras och att allt mäts i pengar.
Också en stor del av vänstern gick med på att demokratin inskränktes till förmån för marknaden. Inom den socialdemokratiska rörelsen började man tala om ”centervänster” och ”den tredje vägen”. I praktiken skilde inget dessa från högerpolitik.
Under en stark ekonomisk uppgång föll smulor från de rikas bord till de fattiga. Det här höll vänstern i schack och skapade en tro på en bättre framtid i konkurrenssamhället. Till och med inom fackrörelsen trodde man att en fortgående, minst treprocentig, ekonomisk tillväxt medför välfärd åt alla.
Då tredje världens naturresurser hade underordnats storföretagen, produktionsarbetet till stora delar förflyttats till slavliknande förhållanden i Fjärran östern, och beskattningen minimerats enligt de transnationella storföretagens ”skatteplanering”, det vill säga skattesmitning, kunde den realekonomiska vinsten inte längre ökas i samma takt.
Eftersom hela samhället var baserat på den ständiga tillväxten, blev man i USA tvungen att lätta på också de sista regleringarna för investeringsbankerna, så att de skulle kunna skapa tillväxt och göra pengar av pengar. Den bubbla som detta ledde till svällde i åratal. Kraven på en demokratisk styrning av ekonomin som uttalades av Attac och den förvissnade vänstern ekade för döva öron.
Bubblan, som byggde på lögner, sprack till slut. Spekulanterna försvann med fyllda skatteparadiskonton från scenen. Räkningen hamnade hos vanligt folk jorden runt.
Högern, som orsakat depressionen, skulle nu kunna fundera hur man ska ersätta det system som inte fungerade. Men i stället planerar de hur man snabbast möjligt ska få upp den gamla farten igen. Finansministeriet, näringslivet och till och med fackrörelsen grundar alla sina uträkningar på att det inte finns alternativ till ekonomins och produktionens ständiga tillväxt. De ekonomiska vetenskaperna lever i ett tillstånd av massvillfarelse.
Också EU är, vid sidan av ett maskineri för att fördela jordbruksstöd, främst ett system för att trygga marknadens frihet. Nu, då framför allt Östeuropa står på randen av en humanitär katastrof, måste berättigandet av EU:s existens och speciellt dess grundfördrag ses över på nya grunder.
En ständigt ökande tillväxt är en utopi, speciellt i Finland där vården får en allt större roll och industrin i vilket fall som helst flyr ut ur landet. Människor måste tas om hand, trots att det kostar, trots att det motverkar den ekonomiska tillväxten.
Också den brännande klimatfrågan kräver lösningar som står i konflikt med den ändlösa tillväxten. Den gröna kapitalism som byggts kring dagens ekonomiska system skapar bara en ny bubbla, och står i vägen för de beslut som oundvikligen måste tas.
De flesta av oss inser att vi för länge sedan har passerat en gräns där den materiella tillväxten slutade innebära ökat välstånd. Att ta sig ur ekorrhjulet, och ersätta onödiga prylar med ökad fritid och tjänster, är nyckeln till en ekologiskt hållbar och lyckligare morgondag.
Hot om kriser har tills nu oftast främjat nyliberalismen. Nu, i nyliberalismens egen kris, behövs en rödgrön New deal. Europaparlamentsvalet är ett bra tillfälle att börja: depressionen torde märkbart öka vänstergruppens vikt i vårens val.
Skribenten är EU-valskandidat för Vänsterförbundet.
Översatt av Solveig Arle.
Jussi Saramo
