Tänk om vänsterns nederlag i Europavalet först och främst beror på att vänsterns definitioner av att vara ”för” och ”emot” EU är alltför ytliga historiskt och teoretiskt sett, skriver Mika Böök.
”Orsaken är sannolikt att den tidigare röstmagneten och fräne EU-kritikern Esko Seppänen inte längre kandiderade. Med nästan bara EU-positiva kandidater kunde inte partiet mobilisera sin mer EU-kritiska väljarbas. I stället blev ett EU-kriktiskt högerparti, liksom de gröna, vinnare i valet” (Sjöstedt).
Bland VF:s kandidater fanns såvitt jag kan bedöma inte en enda verkligt EU-positiv kandidat. Annika Lapintie (som jag själv röstade på p.g.a. hennes övriga politik) är, beklagligt nog, inte för EU.
Det var vänsterfiguren Altiero Spinelli (1907–1986) som lanserade begreppet Europeiska Unionen i och med sitt utkast till fördrag om dess grundande (1984), fast idén om en demokratisk europeisk stat uppstod redan vid tiden för Hitler-Tysklands angrepp på Sovjetryssland (Ventotenemanifestet, 1941). Det är länge sedan tanken om en europeisk förbundsstat flög över Alperna men till oss i Norden tycks den fortfarande inte ha hunnit. Per Wirtén och Anders Ehnmark skriver (upp)lysande om ämnet i antologin Vänster för Europa (red. Håkan A. Bengtsson, 2006).
Vänstern förlorade allmänt taget i hela Europa. Tänk om nederlaget först och främst beror på att vänsterns definitioner av att vara ”för” och ”emot” EU är alltför ytliga historiskt och teoretiskt?
Några har också klagat på bristande intresse för EU-frågor och lågt valdeltagande.
Valskolket i EU-valen kommer antagligen att fortsätta ända tills det framträder ett proeuropeiskt parti, som är fast beslutet att eliminera det transatlantiska militärindustriella komplexet. (Hördes någon kandidat uttala detta gamla eisenhowerska varningsord i valdebatten?) Det partiet kan vad jag begriper bara vara ett vänsterparti.
Mikael Böök
