I början av november anordnade Finlands svenska biblioteksförening en temadag på Hanaholmen i Helsingfors under rubriken ”Läsglädje”. Bland annat diskuterades kulturkanon, litterära klassiker och läsning ur olika aspekter. Huvudtalare var författaren och debattören Göran Hägg som med utgångspunkt i sin bok 1001 böcker du måste läsa innan du dör talade om kanonlitteraturens vara eller icke vara. Hägg blandar friskt höglitteratur med populärlitteratur – Dostojevskij möter Dan Brown på samma lista. Kulturkanons vara eller icke vara har debatterats intensivt i de nordiska länderna under de senaste åren. Som första land i Europa instiftade Danmark 2006 en officiell kulturkanon bestående av 108 danska konstverk som bedömts vara särskilt betydelsefulla för det danska kulturarvet. Protesterna lät inte vänta på sig. Regissören Lars von Trier gav dåvarande kulturminister Brian Mikkelsen en present som tack för att hans film Idioterna blivit utvald. I ett filmklipp klipper von Trier bort det vita korset från den danska flaggan för att därefter sy ihop den och hissa upp den till tonerna av Internationalen på ryska.
I Sverige väcktes frågan av folkpartisten Cecilia Wikström. Under 2007 diskuterades det huruvida Sverige skulle införa en officiell litteraturkanon modell Danmark och vad som i så fall skulle ingå i en sådan. Frågan som dryftades gällde vad som räknas som nationell kultur och vad som utgör ett kulturarv. Bildning, läsglädje och konst som livskunskap talades det dessvärre inte så mycket om. Som jag ser det fick hela debatten en otäck eftersmak av unken nationalism och fixering vid enskilda verk och konstnärer. Den ökande utgivningen av så kallade guideböcker med titlar som Tusen svenska klassiker, 1001 golfhål
du måste spela innan du dör och inte minst Göran Häggs bok verkar emellertid fylla ett behov av konsumentupplysning i kulturdjungeln.

kursplaner behövs
Instiftandet av en eller flera kanon är inget nytt fenomen. En kanon består, enkelt förklarat, av en samling regler, dokument eller texter som ses som normerande. Det som dock ofta glöms bort är att vad som ingår i en kanon är historiska konstruktioner. Makten att avgöra vad som ska upptas ligger på en viss grupp och dess intressen. Göran Hägg är en ivrig förespråkare för kanonlitteratur:
– Jag har svårt att se att en kanon skulle innehålla någon politisk färgad skala alls, i så fall i det forna östblocket. Motståndare vill ofta utmåla den som något reaktionärt, förtryckande och förlegat. Snarare är det en pedagogisk och kulturfilosofisk fråga. Det är också viktigt att bevara och lyfta fram en nations kulturarv. Tyvärr likställs ofta begreppet nation med nationalism. Det går inte att klara sig utan en kanon om man ska ha ett fungerande och dynamiskt kultur- och språkområde. Det är viktigt att ha gemensamma moraliska, sociala och historiska referensramar att hänvisa till, därför är det viktigt att ta till sig både populär- och avancerad kultur, poängterar Hägg.
Hägg betonar ytterligare att läsning av klassiker leder till en ökad förståelse för andra kulturer men också för den egna identiteten.
Tycker du att Danmark har gått rätt väg som infört en officiell, lagstadgad kulturkanon?
– Detta är ingen ny tanke i Danmark eller Sverige för den delen. Det har sedan länge funnits läroplaner för skolan som visar vad undervisningen, åtminstone på ett ungefär ska innehålla. Ibland är det på sin plats med en kursplan eller en kanon om man så vill, så man vet vad man bryter mot. En kanon bör däremot inte vara ideologiskt perfekt eftersom sådant ändrar sig med tiden. Jag tycker, till exempel, att det är viktigt att läsa Strindberg för att se hur misogyna åsikter tar sig uttryck.

Dåliga bra böcker
I din bok blandar du höglitteratur med populärlitteratur. Hur har du gjort urvalet?
– Urvalet är helt och hållet mitt subjektiva. Ett kriterium är att det ska vara läsbart och roligt. Emellertid är det så att ju längre bakåt man söker sig i litteraturhistorien desto mer så kallad hög litteratur finner man. Det beror på att gårdagens skräpbok ofta är dagens kultbok och morgondagens klassiker. Dante, till exempel, avfärdades i sin samtid som billig populärförfattare.
– Även uppdelningen mellan högt och lågt är en konstruktion. Jag menar att det finns dåliga dåliga böcker och det finns bra dåliga böcker, som är framtidens klassiker. Sen finns det bra bra böcker, till exempel Dostojevskij. Till sist finns det dåliga bra böcker. Det är litteratur som uppfattas som bra och bildande men som egentligen är fuskverk. Paulo Coelhos och Elfride Jelineks verk är exempel på dåliga bra böcker. Jag har med dem i min bok för så omtalade författare bör man ha läst, säger Hägg
Tror du man blir en bättre eller godare människa av att läsa?
– Nej, många av nazistledarna var synnerligen belästa men inte var de bättre människor för det. Däremot blir man en människa med rikare upplevelser, mera människa så att säga.
Hur ser du på genusforskningen inom litteraturen?
– Det finns flera problem med feministisk litteraturforskning. Hur ska man göra när man skildrar till exempel fiskebåtarna på Nordsjön? De befolkas vanligen av män. Det är oftast män som drar upp näten. Vad ska man göra åt det? Däremot vill jag framhålla att de författarskap som blivit erkända och välkända utanför Sveriges gränser är kvinnor. Strindberg är ingen stor person internationellt. Det är däremot Selma Lagerlöf och Astrid Lindgren. Vidare finns det i den feministiska litteraturforskningen en benägenhet att enbart lyfta fram dåliga kvinnliga författarskap. Man drar till med Victoria Benedictsson eller släpar fram Runebergs fru. Sen har till exempel Emilie Flygare-Carlén och inte minst Lagerlöf blivit illa behandlade av litteraturhistoriker. Det finns mycket att göra inom detta område men man måste komma ifrån offerrollen, anser Hägg.