935

Ingen rövare finns i skogen heter Astrid Lindgrens saga, första gången publicerad i Nils Karlsson Pyssling (1949), som nu har nyillustrerats av Ilon Wikland. Resultatet är en bilderbok som skulle ha varit charmigt gammalmodig redan när mamma och pappa var liten.Här kommer den lille pojken Peter inspringande till mormor på kvällen efter att ha varit ute och lekt med Janssons pojkar. ”Ingen rövare finns i skogen”, ropar Peter när han rusar in. Men mormor tycks inte vara någonstans. I ett hörn i förmaket står dockskåpet som mamma hade när hon var en liten flicka. I salongen där inne sitter en liten docka i blå klänning. Hon heter Mimmi. Plötsligt reser sig Mimmi ur sin stol och kommer fram mot Peter. ”Där ljög du allt”, säger hon. ”Det finns visst rövare i skogen.” Mimmi drar Peter fram till fönstret, och där, utanför dockskåpsfönstret, står det ”rövare bakom nästan vartenda träd”.

Spänningen stegras när deras ledare rövaren Fiolito försöker tränga in i huset för att stjäla Mimmis pärlhalsband. Pärlor av oskattbart värde, säger Mimmi att de är. Peter vet att de är pärlor som mamma har köpt för tio öre och själv trätt upp på ett band åt Mimmi. ”Så egentligen kunde man inte säga att de var äkta pärlor, tänkte han.” Men det stoppar inte rövarens vilda jakt genom det näpet möblerade dockskåpet. Lyckligtvis har Peter både träsvärd och knallpulverpistol, och Mimmi är inte precis lättskrämd hon heller.
En finurlig och oförutsägbar historia, precis lagom lång som godnattsaga, utan annat syfte än att vara spännande på ett tryggt sätt och samtidigt rolig. Jag tänker mig att den kan vara beroendeframkallande för små barn i den åldern då man vill höra samma saga om och om igen. Dockskåpsmöblernas rosa och Mimmis turkosa klänning lyser upp den mjukt dunkla skymningsstämningen. Allt är nostalgiskt ombonat och ändå, samtidigt, fartfyllt och föga tillrättalagt, såsom man tänker sig att det ska vara när Lindgren möter Wikland.

Nora Hämäläinen