905

Det omtvistade valet i Etiopien 2005 ledde till att 200 personer dödades i kravaller och mängder av oppositionspolitiker sattes i fängelse. Därefter hårdnade regimens grepp. Bloggaren Eskinder Nega i Addis Abeba utgör något av en enmansopposition.

– Du ser de där två männen där utanför fönstret. Det är säkerhetspolisen som bevakar oss, jag känner igen dem väl. Jag vill bara att du skall veta.

Jag dricker te med Eskinder Nega på ett kafé i de ruffiga delarna av Addis Abeba, gatan utanför myllrar av skoputsargrabbar och krokiga tiggarkvinnor. Misären är både påtaglig och plågsam.

Eskinder Nega gav tillsammans med sin hustru ut en tidning fram till valet 2005. Tidningen stängdes av regimen och Eskinder och hans fru kastades i fängelse. Efter det har de inte lyckats få ett nytt utgivningstillstånd.

– Jag är en bannlyst journalist, det finns inget lagligt beslut på det, men det fungerar så i praktiken.

För att utmana det beslutet upprätthåller han därför en blogg, som publiceras på en amerikansk hemsida. En gång i veckan skriver han på engelska, en gång i veckan på amharic som är Etiopiens nationella språk.

Han har fängslats ett flertal gånger, sista gången hotades han av polisen: ”Vi är trötta på att ta dig, nästa gång dödar vi dig”.

Han har också hotats för vad som kommer att hända om det kommer till ett uppror liknande det i Egypten.

– ”Då kommer vi att vidta åtgärder mot dig”, säger de. Ett dödshot till.

Explosiv situation

Situationen i Etiopien liknar mycket den i grannländerna i norr. Inflationen börjar likna en hyperinflation, vilket leder till att matpriserna stiger. Arbetslösheten är också hög.

– Livet har också blivit så oerhört hårt för vanliga människor, jag överdriver inte om jag säger att de flesta inte äter tre gånger om dagen ens här i Addis, maten har blivit så dyr. Du behöver mycket mer än halva din inkomst för att ge din familj mat.

Tortyr och godtyckliga gripanden förekommer enligt människorättsorganisationer som Amnesty International. Tillsammans med den svåra ekonomin har bristen på mänskliga rättigheter och pressfrihet skapat en explosiv situation. Regimen är mycket pressad.

– Det är demokrati vi behöver, så enkelt är det. Den nuvarande regimen är inte ansvarig inför någon, det är därför det ser så illa ut.

Eskinder berättar att ett FN-organ visat att 8,5 miljarder dollar illegalt har förts ut ur Etiopien till banker i väst under de senaste 20 åren. De enda som har möjlighet att göra detta är politikerna i regeringen.

– De objektiva förutsättningarna för ett uppror finns här, livet har blivit nästan omöjligt. Folk har internet och följer med det som händer i Nordafrika, även om pressen här förtiger det. Folk har sett möjligheterna och inspirerats.

Den 28 maj firade den etiopiska regimen och premiärminister Meles Zenawi att de suttit tjugo år vid makten. Det har blivit allt viktigare att vara medlem i det styrande partiet.

– Är man inte med i partiet blir livet svårt. Du måste vara partimedlem för att få arbeta som lärare eller få offentliga befattningar. Det är inte längre ett val, det är en fråga om överlevnad.

ledare saknas

Olika Internetsidor uppmanade till uppror den 28 maj i år, samtidigt som regimen skulle fira. Det blev inte så mycket firande, men heller inga protester. Det berodde inte enbart på att militär och poliser var mobiliserade.

– Protesterna hade organiserats utifrån, av den etiopiska diasporan. De organiserades inte av lokala krafter och det hade behövts. Det är läxan vi lärde oss.

Enligt Eskinder Nega är problemet att den etiopiska oppositionen är så svag och saknar ledare. Folk litar helt enkelt inte på den. Ilskan finns, men den kanaliseras inte.

– I Egypten och Tunisien finns det hundratals bloggare. Jag är den ende här i landet. Jag är en utrotningshotad art, skrattar han.

Han menar att ingen annan vågar eftersom de sett vad som hänt med honom, han har förlorat möjligheten att leva vidare på sitt arbete. Lyckligtvis ägde han ett medelstort hus som han kan hyra ut och leva på.

När han börjar tala om sin son förändras uttrycket i ögonen. Han vet att risken för att han kommer att mördas är mycket stor, och han vill naturligtvis se sin son växa upp och hjälpa honom i livet. Men han har gjort ett val, han har ett uppdrag.

– Det väcks mycket starka känslor när jag är tillsammans med honom. Jag vet att jag inte ger honom de förutsättningar i livet han har rätt till. Vi lever på en mycket låg standard och han kan inte gå i skolan. Det är svårt för mig att tänka på honom.

Ett av skälen till att det ändå går att leva så här är att hans fru också är journalist och tycker att det han gör är viktigt. De har valt att hon inte skall skriva längre, för att säkra sonens framtid.

– Någon i familjen måste vara ok om något händer med mig. Vårt barn behöver en förälder. Min fru ger mig allt sitt stöd, utan det skulle jag inte kunna skriva. Det är inte jag som är modig utan hon.

Mobilen ringer i ett, Eskinder måste vidare. Han ler glatt när han går, spänner ögonen i mig och uppmanar mig uttryckligen att ta kontakt om jag behöver hjälp. Han nästan studsar upp för gatan när han ger sig ut i den tilltagande skymningen.

text&foto Lennart Kjörling