Kill the mime!

av Janne Wass

”Vår avsikt är inget mindre än att få Marcel Marceau att vrida sig i graven, och till på köpet gilla det”, skriver teamet bakom Dark Side of the Mime i programbladet. Och det är inte alls omöjligt att mästaren av mimik och fysisk teater gör just detta då Teatteri Takomo spelar enaktaren Dark Side of the Mime – en så gott som ordlös entimmesföreställning med pantomim, regisserad av Akse Pettersson och framförd av Marc Gassot.

Som en klassisk pantomimkonstnär valsar Gassot in på scenen, ler fridfullt och plockar en imaginär blomma. Sedan drar han fram en (likaså imaginär) pistol bjuder upp en person ur publiken för att avfyra den mot den imaginära fienden, som ligger på scengolvet och kvider. När detta är gjort följer en orgie i brutal våldsporr – Gassot väljer ut en åskådare och gestaltar sedan på scenen diverse groteska handlingar. Bland annat Ny Tids recensent får sig ett rövknull av det mindre angelägna slaget. Därefter bär det av ut i den amerikanska krigsfilmens värld, och Gassot trollar ur intet fram massakrer, avrättningar och lemlästningar av de mest vidriga slag.

Inte för intet är åldersrekommendationen för föreställningen 18 år. Ju längre föreställningen lider, desto brutalare och mer explicit blir det. Publiken tas med, både fysiskt på scenen, och metaforiskt då Gassot framställer vad han gör med utvalda åskådare med pantomimens medel. Är man av den typen som inte gillar publikdeltagande i teatern, så gör man kanske bäst att sky Dark Side of the Mime.

Det ironiska framställandet, och växlingarna mellan den romantiska, klassiska pantomimkonstnären, och den sadistiska, vålds- och sexfixerade galningen på scenen gör detta till en underhållande och ställvis mycket rolig föreställning, även om skrattet ibland fastnar i halsen. Däremot är risken också stor att chockeffekten, som föreställningen bygger på, uteblir om man som åskådare har splatter- och gorefilmer som Saw, Human Centipede och Hostel, samt internetporr, i sin kulturella referensram. Har man sett det som Gassot framställer göras med grafiska specialeffekter flera gånger om, tappar den kliniska pantomimversionen något av sin udd – och på samma gång också något av sitt komiska värde. För att till fullo kunna uppskatta den här enaktaren måste man också bli lite äcklad av den.

Gassot, utbildad i fysisk teater och pantomim, är fenomenal på scenen, i sin mimik, sin tajming och sin dramatiska framställning. Enkla, men fungerande ljus- och ljudeffekter höjer närvaron i föreställningen, och den ständiga publikkontakten är a och o. Roligast är de delar där Gassot tar upp åskådare på scenen. Man behöver ändå inte avskräckas – han går varsamt fram med dem.

Föreställningen följer ingen dramatisk röd tråd, utan korta sekvenser radas upp efter varandra. Om man hör till dem som inte omedelbart äcklas av det som framställs på scenen, kan det bidra till en viss gäspningsreflex. Det skulle ha varit mer trollbindande om det fanns en historia att följa. Nu blir det våld- och porrorgier för våld- och porrorgiernas skull, och det är svårt att chockera en publik som sett allt.

Janne Wass

Teatteri Takomo: Dark Side of the Mime. På scenen: Marc Gassot. Regi och dramaturgi: Akse Pettersson. Musik: Kari Sinkkonen. Ljusplanering: Teemu Nurmelin. Föreställningen förverkligas i samarbete med Circus Maximus.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.