Fredrik Lång
Fredrik Långs Den stora historien kommer inte med någon läsinstruktion. Det står inte Roman på pärmen, som det de senaste åren har gjort på en del självbiografiska böcker och inte heller bjuder den ut sig som författarsjälvbiografi. Man kan välja att behandla den som ett fiktivt verk som handlar om en person med Långs namn och biografi, men för min egen del måste jag ändå ta boken som en sann historievariant om en viss Fredriks (jag tror han heter så) högst personliga strävan och misslyckande. För han talar trots allt om vad det innebär att göra filosofi, att vara filosof, och om det filosofiska misslyckandets oundviklighet: om det löjliga i ambitionen att vara filosof och göra filosofi.
Boken inleds med en universitetssatir, ett seminarium om Gunnar Björling i Åbo, där ingen av de litterära personligheter som importerats från Sverige förefaller veta något om den store poeten, och där Fredriks eget passionerat insatta föredrag blir snöpligt avfärdat. ”Den blivande ständige sekreteraren för Svenska Akademien” tittar förvånat på honom med stora ögon under den höga pannan. ”Snälla vän – nej så sade han väl inte fast det väl lät så i mina öron, utan han sade att – de stora berättelsernas tid är förbi.” Tillintetgjord men inte utan mod undrar den unge Fredrik hur det är möjligt att de här personerna kommer ända till Åbo ”för ett seminarium om Gunnar Björling och har inte ens läst på, inte läst vad Björling skrev om historien och de stora berättelserna, att ”Historia – att skrivas på nytt, alltid”.
Sedan anlägger författaren boken igenom ett tonfall som flera gånger får även mig att utbrista ”snälla vän”, trots att jag rimligtvis vet att han vet vad han gör. Framför allt ambitionen att föra en dialog med det akademiska samfundet utan att på något som helst sätt ingå i det framstår som fullständigt befängd. Varför inte tillåta sig att ingå, undrar man, för det är tydligt att tillfällen erbjuds?
Där en viss före detta ständig sekreterare endast benämns i termer av sin då blivande funktion, får de allra flesta andra uppträda med sina riktiga namn: Krister Segerberg är professorn som inte tycker att en vänsterhegelian ska ägna sig åt professionell filosofi, men kanske däremot söka sig till radion. Lars Hertzberg är professorn som uttalar namnet Sohn-Rethel på fel sätt, så att Fredrik blir illa berörd och låter bli att höra av sig igen. von Wright är akademiprofessorn som i sin upphöjdhet har råd att vara vänlig, men som Fredrik ändå inte vågar be om en liten men avgörande tjänst, ett förord, eftersom von Wright någon gång har sagt att han har ”bränt fingrarna” genom att skriva förord till en bok som inte höll tillräckligt god akademisk standard. När man lägger till professorn i klassiska språk Holger Thessleff, samt professorn i filosofi Ingmar Pörn till dem som visat vänligt intresse för Fredriks arbeten, kan man undra vad som egentligen berättigar hans konstanta underdogattityd och vad som sist och slutligen förklarar hans dödsdömda sätt att publicera sin filosofi (på eget förlag!!! och på svenska!!!). Den akademiska världen beskrivs med rätta som farlig för en oberoende tänkare, samtidigt som man styrks i förvissningen om att man i den här frågan bör ta det onda med det goda: frihet kan inte uppnås utan begränsande sammanhang.
Filosofin förblir hursomhelst för Fredrik en passionerad monolog, medan det som når ut och ger inkomster, litteraturen, inte tycks ha någon betydelse för författaren själv. (För att inte tala om litteraturbranschen, med förlag och litteraturpriser, som liksom akademin är kvalitetsfientlig, ett hinder!) Samtidigt är boken i sig ett fint, vasst, drivet, välformat fragment av just litteratur, vilket underminerar det självbiografiska omdömet. (Om det nu var så att boken låter sig läsas som en självbiografi, viket jag envisas med att den kan och bör, enligt parollen ”biografi – att skrivas på nytt, alltid”.) Man bör också märka att boken både öppnas och stängs – inte med frågan om filosofi – utan med en fråga om ”att skriva”. Och den passionerade monologen som boken utgörs av, visar sig, trots allt, vara del av ett terapeutiskt samtal med den förlösande dialogens fader.
Nora Hämäläinen
Fredrik Lång:
Den stora historien. Schildts & Söderströms, 2014.
