Trista Kråkan
Tisdag. Min resa mot den ultimata Mindfulnessen har börjat! Sitter i gräset och tittar på ett löv. Dricker då och då en klunk surkålsjuice. Andas långsamt in dofter, lyssnar till naturens små ljud.
Tyvärr överröstas trafikdånet av ett enormt kackalorum på höger sida. Tre enorma korpar verkar slåss om något smådjursbyte. ”Låt tankarna komma och gå”, har Vera H. instruerat mig. Tyvärr associerar jag till vår regering. Hur gick det så här? Demokratiskt vald, det kan inte förnekas. ”Tänk positivt!” har Vera H. sagt. Ja, i bästa fall väljs herrar S, S och S lika demokratiskt bort vid nästa tillfälle. Är det inte redan tillräckligt bevisat hur det går när kapitalet, teknokratin och populismen lierar sig för att köra ner landet i träsket? Men ho vet? I Österrike har det fascistoida partiets presidentkandidat nyss förlorat med en hårsmån mot den gröna kandidaten. Lite som om Timo Soini och Ville Niinistö stod mot varandra i Finland. Ett i och för sig mindre troligt scenario, men handen på hjärtat, hur trovärdigt är det 3S-scenario vi har just nu? Rena science fiction, om ni frågar mig.
Funderar över skillnaden mellan Finland och Sverige. 1991 tillträdde den moderatledda regeringen Carl Bildt, som inledde nerkörningen av den jämlika skolan (”friskolor”), sjukvården (”valfrihet”), transporten (”effektivitet”) och andra vitala funktioner. Skillnaden mot Finland, där samma processer nu pågår, är att Bildt & Co. hade en ideologi om det ultimata thatcheristiska icke-samhället. Utan fack, jämlikhet och andra störande inslag av solidaritet.
Skillnaden mot dagens Finland är att här har ingen någonsin en ideologi eller vision. Vi bara genomför den ena dumma reformen efter den andra. På sin höjd kan nån Sipilä, Stubb eller Berner motivera med att detta är ”fiksua”.
Vad är bättre: att förstöra samhället för att man uttalat tror på en nyliberal världsbild (Bildt), eller bara för att ens kompisar på börsklubben har sagt åt en att göra det (Berner?)? Och spelar det nån roll vilketdera? Alla väger leder ju till samma resultat, Zen …
Väcks ur mina funderingar av att det har börjat regna. Försöker uppleva dropparna mindfullskt, som ett av de grundaste grundelementen – eld, jord, vatten, luft. Blir i stort sett bara våt.
Onsdag. Helt jätteutmattad av gårdagens Mindfulness-övning. Dricker öl, vråläter chips och kollar på lätkä för att döva sinnena. Somnar framför skärmen. Sover gott.
Torsdag. På jobbet har det staplat sig helt jättemycket ogjorda uppgifter. Ingen tid för en enda Mindfulness-övning.
Sover dåligt. Orolig för vad Vera H. ska säga under morgondagens coaching.
Fredag. ”Tänk positivt” säger Vera H. ”Lev den bästa versionen av ditt liv – nu”. Jag får titta på ett löv (ett annat löv än det i tisdags) och äta lite tofu.
Undrar om Vera H. möjligen är en ättling till doktor Pangloss i Voltaires roman Candide? Pangloss som i filosofen Leibnitz anda förkunnade att av alla möjliga världar lever vi i den bästa.
Själv misstänker jag att denna värld bara är den nästbästa.
Funderar också på hur man kunde översätta ordet ”Mindfulness” till svenska.
”Närvaro”? För vagt. ”Sinnesnärvaro”? Upptaget. Sinnesnärvaro hade en kompis som rusade ner för den uppåtgående rulltrappan för att rädda ett barn som hängde på utsidan, samtidigt som hennes kompis rusade till och tryckte på rulltrappans nödstopp. Det kallas sinnesnärvaro och är den fullständiga motsatsen till Mindfulness.
Att översätta ”Mindfulness” är omöjligt: även om det mot förmodan skulle lyckas skulle ingen vilja ha det svenska ordet.
Lördag. Lunch: fem färska maskrosblad. Beslutar se en film – med min Mindfulness uppskruvad till toppnivå!
Filmen heter HOPE. Det om nåt är väl New Age? Vi är nånstans i norra Sahara. En grupp män från Kamerun är på väg mot Marocko och Europa. En av migranterna avslöjas av de andra som kvinna, klädd som man. En av männen, Léonard, försvarar henne, lite motvilligt. Framme i Marocko bestämmer ledaren att de två ska gifta sig. Detta för att hon egentligen hör hemma i bland nigerianerna, som hon inte vill ansluta sig till. Ledaren förbehåller sig rätten till bröllopsnatten. Léonard accepterar, mot betalning. Under följande nätter hyr Léonard ut henne till andra medvandrare. Medvandrarna har ont om pengar så han fixar bättre ”jobb” åt henne i den närbelägna staden. Han tar hand om pengarna hon tjänar. Snart blir han dock rånad. De fortsätter norrut. När de når kusten är Hope gravid och inte i stånd att klättra över det 10 meter höga ståltrådsstängslet till den europeiska enklaven. Någonstans i natten sjösätts en båt. Léonard har mördat en dealer för att de ska komma ombord, dör själv av sina skador. Kvar i den lilla båten på väg mot Spanien sitter en kvinna, som heter Hope.
Filmen regisserades av Boris Lojkine, 2014. Hope spelas av Endurance Newton, Léonard av Justin Wang. Fått diverse pris i Cannes och Hamburg. Visades av TV5MONDE 19 maj.
Undrar om jag är på rätt spår med mina övningar i Mindfulness? ”Always believe that something wonderful is about to happen” står det på en av de avlånga lapparna med tänkespråk som Vera H. gav mig över en kopp örtte. På en annan: ”Tänk inte på tråkiga saker”.
Söndag. Besluter mig för att tills vidare ta ledigt från Mindfulness. Att konfronteras med mitt sanna jag och mina djupaste upplevelser är alltför upprivande för nerverna. Och för bankkontot; Vera H. är inte billig. På jobbet väntar nya högar med arbetsuppgifter som har överförts till mig efter att två kolleger fick sparken. Högskolorna och den offentliga sektorn ska jagas med blåslampa tills de går på knäna. Tills de gråter och ber om ursäkt för att de alls finns.
Återkommer under nästa regering. Om det blir nån.
Trista Kråkan
är Trygve Söderling
