Resa mot trender

av Trygve Söderling

Europeisk odyssé 2019

1.

Järnvägsbokhandeln i Stralsund är oväntat välsorterad. Men lite besviken blir jag ändå. Av ett hundratal tyskspråkiga tidskrifter har bara tre Greta Thunberg på omslaget.

Skämt åsido: Greta-boomen är påtaglig, minst sagt, också i Tyskland – kanske särskilt i Tyskland?

Jag tittar närmare på tidskrift nummer ett, View (”Sehen, was in der Welt passiert”). Den är som namnet antyder av typen bild hellre än text, och det största blickfånget på insidorna är GT:s mamma operasångerskan iförd glamourös, silvrig festblåsa. Kanske förklaringen till omslagets ”Das Rätsel (gåtan) Greta”?

Tidskrift nummer två, Der Aktionär, riktar sig däremot till investerare. ”Grüne Aktien – Welt retten und abkassieren”, tipsar man: nu ska vi ”kassera in” på miljötrenden. Vilket ska bevisas och symboliseras av (bilden av) Thunberg.

Liksom i fallet med tidskrift ett en skum appropriering: din idealism är min kommers.

Valet faller därför lätt på tidskrift nummer tre, ett mastigt 148-sidigt magasin där det stora dagbladet Süddeutsche Zeitung (SZ) samlar sina enligt egen åsikt tyngsta reportage.

Thunberg-texten i denna ”Langstrecke 2/2019” är dock mest basic info om hennes bakgrund, hälsoproblem och demonstrationsaktiviteter. SZ-redaktörerna skriver inte speciellt bra, inser jag – snarare tyskt. Inga djupare reflektioner över numrets tema ”Die Welt retten”. Jag uppskattar ändå att pappret inte glänser och att detta tjockmagasin nästan saknar bilder – frånsett alltså en lite naivistisk, pixeliserad teckning, föreställande Greta Thunberg, på omslaget.

2.

I stället fastnar jag i en lång (”Lesedauer: 28 Minuten”) text med anknytning till vårens stora politiska skandal i Österrike: det sensationella avslöjande där tidningen, tillsammans med Der Spiegel, spelade budbärarens roll.

Ni minns säkert ”die Ibiza-Affäre” (även kallad ”Ibizagate”): hur den österrikiska vicekanslern och högerpopulistbossen Heinz-Christian Strache avslöjades på ett närmast surrealistiskt sätt. Under påverkan av en (enligt Straches egen förklaring, efteråt) stilig ung dam och stora mängder alkohol och energidryck, lovade han att ordna lukrativa affärer åt denna ”Aljona Makarova”, som påstod sig vara kusin till den ryska miljardären Igor Makarov, med goda kontakter till Vladimir Putin och så vidare.

Den ryska miljonärskan kunde till exempel köpa in sig i Österrikes största tabloid Kronen Zeitung, föreslog Strache, varefter det bara var att (”Zack! Zack! Zack!”) ge sparken åt några kritiska redaktörer, ersätta dem med populistvänliga, samt hota/muta (”pushen”) de övriga. En lätt match, eftersom journalister, försäkrade Strache, är ”planetens största horor”.

Ett något ironiskt uttalande om man reflekterar en stund över vad Straches egna förslag – förutom mediemakt åt en rysk investerare till exempel att fixa väldiga statliga kontrakt, sälja stora landområden, etc – kunde kallas.

Med ”Die Krone” i sitt grepp, försäkrade Strache, skulle hans parti FPÖ (Freiheitliche Partei Österreichs) diktera opinionen och kamma hem storslam i det kommande valet (2017), varefter ett avskaffande av demokratin enligt ungersk modell skulle vidta – Strache nämner själv under samtalet sin beundran för Viktor Orbán.

Allt detta och mera i SZ:s noggranna genomgång av den cirka 7 timmar långa videon, filmad med dold kamera i en lyxvilla på Ibiza två år innan den offentliggjordes i maj i år, lämpligt före EU-parlamentsvalet.

Österrike är ändå tills vidare inte ett Ungern, så Strache blev tvungen att omedelbart avgå som partiordförande och vice förbundskansler. Kedjereaktioner följde: regeringskris, flera avskedanden; nu i september blir det förtida nyval. Intressanta tider.

Man får sällan anledning att känna lika mycket skadeglädje som inför Strache-affären (tänk er till exempel Halla-aho smygfilmad under förhandlingar om att sälja Helsingin Sanomat till det ryska regerings-TV-bolaget Russia Today). All den skurkaktighet, allt det dubbelspel man kan misstänka att högerpopulistiska bigwigs sysslar med bakom kulisserna – här dokumenterat i detalj, genom denna honey trap.

Bara en gång under de sju timmarna på videon verkar Strache misstänka att han gått i en fälla: till sin kompis kommenterar han lockfågelns tånaglar, som inte verkar vara så rena som det anstår en miljonärska.

Vem stod bakom den professionella videon, och varför? Tyska wikipedia ger tills vidare inget besked, men sajten Ananova vet berätta att den wallraffska operationen genomfördes av två österrikare, detektiven Julian Hessenthaler och advokaten Ramin Mirfakhrai, bägge med kopplingar till det socialdemokratiska partiet SPÖ. Rollen som lockfågel ska ha spelats av en bosnisk agronomistuderande.

3.

De två SZ-jutturna illustrerar med andra ord två aktuella megatrender: klimatförändringen i dels klimatet, dels i politiken. Greta och Strache, två aktivister med vitt skilda program. Den ena: ”Lyssna på forskarna”. Den andra: högerpopulism, korruption, skitiga affärer – långt smutsigare än ”Aljona Makarovas” tånaglar.

Men vad gör jag i Stralsund (jämför avsnitt 1)? Orsaken är faktiskt just den ena megatrenden, klimatgrejen. Denna sommar erbjöd dagstidningen Dagens Nyheter i samarbete med Världens Resor för första gången någonsin sina läsare en charterresa från Stockholm till Biennalen i Venedig, direkt, per tåg, tur/retur. De 350 platserna bokades snabbt slut, så en andra omgång sattes in genast när de 16 vagnarna återvänt till Stockholm efter en veckas rullande. På detta tåg nummer två rymdes vi med.

Intresset för att kuska i sov- eller liggvagn genom Europa under fem nätter (plus två i Venedig på lyxhotell) tycks ha varit oväntat stort. Flygskammen har gjort sitt och att DN här gjort en pionjärinsats för att öppna upp och skapa tryck för ett hållbarare resande missade tidningens egna medarbetare inte att framhålla, både en och tio gånger.

Kanske ser vi faktiskt början till ett trendbrott just här? Järnvägsrörelsen – den nya motståndshandlingen?

En annan fråga är sen vad det beror på att tågförbindelserna i Europa, från t.ex. Sverige, har blivit så krångliga och fragmenterade att detta att kunna sitta i samma kupé från Norden hela vägen ner till de stora städerna (vid sidan av Venedig gjorde vi strandhugg i bland andra Berlin, Bolzano, Verona och Wien) har blivit en praktisk omöjlighet för en vanlig resenär?

Svaret på den frågan är kanske obekvämt i en rent borgerlig-liberal kontext, men handlar säkert om decenniers avreglering av de statliga strukturerna, tillsammans med alltför svaga överstatliga (här har EU mycket att göra).

Plus pressen från alltför billiga flygresor utan klimatansvar (dito).

Senast jag själv åkte tåg så här länge inom Europa var i början av 1970-talet, och jämfört med min ungdoms Interrail-äventyrare var DN-tågets chartergäng en grånande skara – fast av medelåldern att döma samma mänskor? Ett slags cirkel sluter sig, 68-generationen på nytt på ”barrikaderna” som nu består av järnvägsskenor. Stora ryggsäcken har blivit rullväska plus liten ryggsäck, men vi klarar ännu av att sova dåligt, förändra världen och bära våra kamor själva.

Uppmuntrande är också att denna chartertåg-aktion är långtifrån något hjärndött turistande mellan förvalda photo opportunities. Vi såg faktiskt ingen smita från de rätt ambitiösa allmänna föreläsningarna om klimatkrisen, Europas historia och det rådande allmänpolitiska läget, varvade med stads- och bergsvandringar i grupp eller på egen hand. För att inte tala om upptäcktsresan inne i Biennalens gigantiska, kreativa kaos.

DN träffade ju förbluffande rätt 2013 med valet av sin nuvarande chefredaktör Peter Wolodarski (till skillnad från HBL:s många olycksaliga val på motsvarande post efter 2002). Mycket tack vare honom har DN ibland igen något av en själ och intellektuell auktoritet. Det är nästan så man vill dra paralleller tillbaka till storhetstiden under Olof Lagercrantz (1960–1975) eller åtminstone till Arne Ruths epok (1982–1998).

I en fullsatt, slamrande kafévagn drog Wolodarski – till det yttre en smal gymnasiepojke, en sån där som läser böcker – upp de världspolitiska linjerna efter murens fall och kastade bland annat fram tanken att den serbiske mördargeneralen Slobodan Milošević kanske inte var ett spöke från det förflutna, utan snarare ”före sin tid”. Ledarna av den modellen, brutala högernationalistiska populistdemagoger, har ju blivit bara alltför många och vanliga efter de jugoslaviska krigen på 1990-talet.

Idén till DN-tåget tycks för övrigt ha varit just Wolodarskis.

Själv tänker jag att dagstidning på papper är svår att göra lönsam i den digitala eran, kanske framtiden ligger i att bli miljömöjlig resebyrå? Åtminstone har DN nu tagit en viktig förstaslagsposition i förhållande till konkurrenten Svenska Dagbladet. Vi får se vilket motdrag ”SvD reser” kommer med, om något.

4.

Vad den andra megatrenden, högerpopulismen beträffar, kritiseras den förstås i bägge drakarna, DN och SvD (det är journalistisk självbevarelsedrift) även om SvD:s position något längre till höger syns i form av märkliga ledartexter, ofta undertecknade Ivar Arpi. Arpis och hans likasinnades sliriga texter om ”etniska” svenskar, den hemska ”identitetsvänstern” med mera chockerar enligt uppgift till och med tidningens egna vanliga journalister nere på redaktionsgolvet.

DN har knappast någon Arpi, lyckligtvis, men för en finländsk läsare var det ändå besynnerligt att se hur nära varandra DN och SvD i praktiken låg varandra, politiskt, inför det senaste riksdagsvalet. Okej, rubriker som (lätt karikerat) Så dåliga är socialdemokraterna: hela listan eller Katastrof för Sverige om Löfven får fortsätta var trots allt mera SvD:s grej. Ändå slås man av skillnaden mot den relativt sakliga behandlingen av demarna och vänstern i de finländska borgerliga dagstidningarna Helsingin Sanomat och Hufvudstadsbladet.

Är finländarna för en gångs skull mera subtila (nästan ”objektiva”) på grund av vår långa tradition av brokiga regeringar. Eller beror skillnaden på att vi i Finland helt saknar ett Aftonbladet, det vill säga en stark medial röst med uttalade socialdemokratiska sympatier.

Med ett högerpopulistparti med tiotals procent i röstunderstöd flåsande i nacken tycker man att de traditionella borgerliga tidningarna skulle ha annat att göra än att dag efter dag hacka på socialdemokraterna, eller i evigheter tjafsa om ”sveket” mot Alliansen, det vill säga en regeringsbildning över mittstrecket. Man såg också ofta tendensen att jämställa Vänsterpartiet med Sverigedemokraterna, som om det handlade om två lika farliga ”extremer” – rubriker om ”valet mellan pest eller kolera” kunde spanas in i SvD och då avsåg man Jonas Sjöstedts och Jimmie Åkessons respektive partier.

Det är relativt svårt att i seriösa finländska media hitta motsvarande likställande av t.ex. Li Andersson med Halla-aho.

5.

En vecka med talad rikssvenska omkring sig innebär bland annat att man hör ordet ”härlig” flera gånger än någonsin under sitt liv dittills. Orden ”litet” eller ”litegrann” får å andra sidan ta udden av i stort sett varje påstående, så till slut går antalet hyperboler och diminutiver kanske jämnt ut. I mina finländska öron var DN:s kulturchef Björn Wimans två föredrag snäppet för mycket bönemöte, trots att jag kunnat skriva under vartenda enskilt ord om svenskt i Italien, klimatkrisen med mera. Djävulen sitter i detaljerna och här sammanföll de små nyanserna i en alltför publikfriande och ”frälst” stämning för att platsa inom ramen för en medelstor, seriös tidning.

Hellre då ett lite klumpigt men sakligt stuk, som i Hesari eller Süddeutsche Zeitung

Vid sidan av Wolodarski fanns ändå också andra proffsiga och sakkunniga föreläsare, en av dem – som enda kvinna av sex ”experter” – var Lina Lund, DN:s utpost i Berlin. Det finns med andra ord resurser också vid sidan av den klarast lysande stjärnan bland DN-korrespondenterna, Moskvabaserade Anna-Lena Laurén.

Men med i leken fanns också en svart häst och icke-kändis, som i tågets högtalarsystem dagligen gav högintressant historisk bakgrund till de orter och länder vi reste igenom. Han presenterades alltid som ”Gustav” helt enkelt, först på nästsista dagen blev hans fulla identitet klarlagd (efternamnet är Enquist). Vare sig det gällde den 900-åriga dynastin Hohenzollern eller det gamla romerska namnet bakom nuvarande Köln (Colonia Agrippinensium); man skulle önska sig att alltid kunna resa med en guide som inte bara har djupa kunskaper och perspektiv från antiken till idag, utan också har förmågan att lägga fram dem utan påstridig ego boosting. På samma sätt skulle man önska sig att oftare kunna läsa texter på den här höga men icke-aggressiva bildningsnivån i till exempel dagstidningar.

6.

En sista observation, och nu är jag tillbaka i tidningsbokhandeln i Stralsund. Hundratals tyskspråkiga tidskrifter täcker väggar och bord, som sagt, men var är de andra språken? Efter en hel del letande hittar jag till sist The Economist, Time och Newsweek insmugna i ett hörn. Bulkvara alltså.

Märkligt nog uppvisade Pressbyrån på Centralen i Stockholm samma hypernationalistiska mönster, fast tvärtom. För att komma i stämning för resan hade jag tänkt köpa något nummer av någon av de vanliga tyskspråkiga tidskrifterna. De fanns inte. Svenska och engelska lajfstajl-tidningar såldes förstås, men inte ens de var särskilt många bland hyllorna med chips, karameller, skraplotter och korv.

Insåg plötsligt att Helsingfors är en ganska kosmopolitisk stad, trots allt. Åtminstone på järnvägsstation-nivå: också i en enklare R-kiosk är antalet språk bland tidningar/tidskrifter större än ett eller två. Snarare tio. Kanske det ännu finns hopp, apropå megatrenden populism och inåtvänd skygglappsnationalism.

Flera DN-tåg med nya rutter annonseras redan för nästa år. Men kanske man borde börja tågluffa på nytt alldeles på egen hand? Ryktet säger att de f.d. sovjetkontrollerade länderna i Central- och Östeuropa ännu har fungerande, kompatibla och billiga järnvägssystem. På stationerna finns dessutom personal, sägs det, vänlig sådan. Kanske tågen till och med har riktiga restaurangvagnar med mat i stället för svampiga semlor i plastfolie? Vi behöver en tågrevolution.

Foto: Vilhelmina Öhman

 

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.