Årets upplaga av filmfestivalen Helsinki Cine Aasia flyttar online på grund av coronaläget. 16 – 18.4.2021 kan vem som helst i Finland se ett antal filmer från Japan, Malaysia och andra asiatiska länder online (biljetter kan köpas fr.o.m 7 april).
En av filmerna är Red Post on Escher Street, ett annorlunda, vibrerande opus av den japanske tusenkonstnären Sion Sono.
Sono (Love Exposure, Why Don’t You Play in Hell?, The Forest of Love) har profilerat sig både som poet och som kontroversiell, produktiv filmmakare. Hans alster präglas av erotik, nonsens, men även filosofi och religion (i synnerhet kristna influenser). Hos Sono förekommer mycket våld – dock inte i den här dramakomedin.
Red Post on Escher Street är både en samhällssatir och en kärleksförklaring till filmkonsten och dess spontana, lekfulla sida.
En relativt ung men namnkunnig filmregissör vid namn Kobayashi (Tatsuhiro Yamaoka) utlyser en provspelning till sin nya film Masken. För ovanlighetens skull är det inte några huvudrollsinnehavare som han söker utan dem som sällan väcker någon uppmärksamhet, statister.
Så slängs tittaren in i en färggrann ström av episoder och träffar en massa olika karaktärer som vill ha var sin stund av berömmelse.
En medelålders man (Taro Suwa) som kallas för Statisternas Kung har varit med i Kobayashis alla filmer. Med gipsat ben och armen i bandage berättar han lyckligt om sitt längsta filmuppträdande – som varade i hela 14 sekunder.
Ett stort antal unga kvinnor nappar på reklamen för provspelningen och flockas runt en stor röd postlåda. I den stoppar de sina noggrant ifyllda ansökningar. Kobayashi är nämligen gammaldags av sig och kommunicerar med kandidaterna per post. En efter en bugar de sig för den röda postlådan som om den vore ett altare och viskar sina önskemål.
Äntligen börjar provspelningarna. Läget försvåras av att det pågår gatuarbeten utanför filmateljén. En komisk interaktion uppstår mellan vägarbetarna och de som vill provfilma.
Dagligen träffar Kobayashi och hans team femtio nya sökande.
Här finns en änka som ser ut att vara i skolåldern. Hennes salig äkta man ville bli skådespelare. Hon får varmt stöd av sina svärföräldrar.
Här finns en labil tjej som blivit vittne till sin pappas självmord.
Här finns ett gäng kvinnor som spelar gangsters i en amatörteater.
Min favorit är Kobayashi True Love Club, en flock vitklädda damer som dyrkar kultregissören och som samlas regelbundet runt hans porträtt. Dylika sektliknande fanklubbar (och idoldyrkan i allmänhet) är ganska kännetecknande för Japan där vissa arbetsgivare till och med beviljar en kort ledighet till en sörjande anställd efter att dennes idol gift sig.
”Jag har glömt ditt ansikte”, upprepar en leading man inför varenda kvinnlig kandidat under provspelningarna. Dialogen kretsar kring de vita maskerna, ett ämne som känns aktuellt i pandemins tid. Osökt tänker jag även på Noppera-bo, den ansiktslösa anden från japansk folklore eller på spöket Ansiktslös från Hayao Miyazakis animation Spirited Away.
Vissa ser Sonos ”film om en film” som ett uttryck för auteurens narcissism, men hans omfattande skådespelarensemble ser ut att ha det så roligt inför Masaya Suzukis entusiastiska kamera att man förlåter Sono hans självupptagenhet.
Spex och skoj, huller om buller. Men även mörka undertoner är påtagliga här. Den utdragna finalen ställer allting upp och ner. Vad säger regissören om statisterna inte nöjer sig med sina små roller?
”De började filma Casablanca innan manuset var färdigt”, säger Kobayashi drömskt till sin unga manusförfattare (Mala Morgan).
Sonos film är ett djärvt projekt där meriterade skådespelare som Suwa och Yamaoka spelar mot orädda amatörer. Ett smakprov av Japans samtida urbana kultur samt en gåva till filmfans i allmänhet.
Escher dori no akai posuto/ Red Post on Escher Street
Dramakomedi. 2 h 28 min.
Japan, 2020
Regi och manus: Sion Sono
Foto: Masaya Suzuki
I rollerna: Taro Suwa, Marina Kozawa, Mala Morgan, Canon Nawata, Tatsuhiro Yamaoka
