För länge sedan läste jag fångvårdsväsendets årsrapporter från flera decennier. I dessa fanns, bland mycket annat, statistik över mängden rymningar – en siffra som aldrig sjönk särskilt mycket. Fångvårdens långvariga överdirektör K.J. Lång förklarade fenomenet med att ett totalt rymningssäkert fängelse vore en omänsklig anstalt, därför kommer rymningar alltid att ske.
Gränserna mellan fängelset och världen utanför fick inte bli för tungt bevakade, både för att trygga personalens och fångarnas trivsel och för att möjliggöra de dömdas rehabilitering. Ledstjärnan var tanken om att återuppbygga fångarnas produktiva potential. Ett mänskligt fängelse är särskilt önskvärt ifall fångarna förväntas återvända till arbetskraften.
Vår tids politiska mode – det oheliga äktenskapet mellan den marknadsliberala och den populistiska högern – verkar börja frångå den rehabiliterande bestraffningen och återinföra den fysiska dito.
Det rehabiliterande straffet utvecklades under 1800-talet hand i hand med den ekonomiska tillväxten och det stegrade behovet av disciplinerad arbetskraft. Processen orkestrerades av en modern stat, genomsyrad av det som Michel Foucault kallar biomakt, som målmedvetet odlade ett folk som skulle bemanna både den industriella och den militära armén.
Bakom sig lämnade man en värld av brutala straff utdelade av en sträng stat eller härskare, där människans värde för den regerande klassen just och just överskred värdet hos de resurser hen konsumerade. För att upprätthålla den till synes eviga samhällsstrukturen ansåg eliten det värt att offra brottslingens existens som symbol för de hemskheter som drabbar den som förbryter sig mot samhällsordningen.
Vår tids politiska mode – det oheliga äktenskapet mellan den marknadsliberala och den populistiska högern – verkar börja frångå den rehabiliterande bestraffningen och återinföra den fysiska dito. Det här syns både i form av överfyllda fängelser och genom att fattiga stöts ut. Kriminella och arbetslösa – båda straffas, eftersom de anses skyldiga till att inte ha varit den ägande klassen tillräckligt mycket till lags.
Migranter – alltså de som försöker fly från sin cell till det som hägrar som frihet – döms i sin tur i värsta fall till dödstraff i form av drunkning.
Vad berättar det då när samhället blir likt ett allt strängare fängelse? Det skvallrar om att den ekonomiska eliten har börjat tvivla på vitsen med att upprätthålla den produktiva driften i form av biomakten och den rehabiliterande, utbildande och hälsofrämjande staten.
Istället återgår systemet till något som börjar likna den klassiska härskarstaten som endast vill trygga status quo. Denna utveckling sker eftersom den ägande klassen ser att varken konsumtionens tillväxt (vi har inte tid för mer köpta tjänster, vi har inte kvadratmeter för mera prylar, och vi har inte mer pengar) eller lösningsförslagen för klimat- och biodiversitetskrisen håller jämn takt med automatiseringen.
Ur den ägande klassens perspektiv finns det ett överflöd av människor och de börjar igen bli mer värdefulla som varnande exempel för de olyckliga massorna. Innan de fattiga kommer åt att äta de rika kommer de själva att förtäras – ifall de inte börjar samarbeta bättre för att riva ner fängelsemurarna.
