Florentina Holzinger gästar Dansens Hus i Stockholm med A Year Without Summer.
Det är naturligtvis omöjligt att nämna den österrikiska scenkonstnären, koreografen och regissören Florentina Holzinger utan att tala om chockeffekterna. Det är extrema publikreaktioner som svimnings- och kräkanfall, det är blod, sex och braskande tabloidrubriker och till och med ett litet pilgrimsfölje av rasande tyska katoliker som följt med hennes senaste föreställning Sancta på turnén runt Tyskland för att protestera utanför varje teater som vågar upplåta sin scen åt det smaskigt blasfemiska nunnespektaklet.
Då jag begrundar den multigenerationella lesbiska sexorgien som inleder Holzingers nyaste verk A year without Summer på Dansens Hus scen i Stockholm så slår det mig, inte för första gången, att chocken och spektaklet endast utgör en liten del av den helhet som Holzinger och hennes ensemble skapar, den yttersta lilla toppen av ett jättelikt isberg vars fulla skönhet och styrka döljs under ett mörkt och stormigt hav som kräver mer av åskådaren än barnslig voyeurism och äckelhumor för att hen ska klara av att dyka in.
Katten på (operations)bordet
Precis som i Sancta är det ett lyckat drag att placera orgien allra först, raskt åtföljd av en smärtsamt utdragen “förlossningsscen” där Holzinger själv lägger sig under den redan från Sanctas ökända kannibalscen bekanta skalpellen. Det känns nästan som en liten retsam blinkning åt dem i publiken som främst lockats dit av snaskiga rykten och rubriker: “Var det det här ni kom hit för att se?”, tycks Holzinger och hennes ensemble fråga oss. “Nå, då lägger vi katten på (operations)bordet direkt”. Jag kommer att tänka på min blaserat rutinerade hälsokunskapslärare i högstadiet som valde att möblera om lite i läroplanen, och beta av de mänskliga forplantnings- och sexualkunskapsbitarna i läroplanen redan i början av läsåret. Detta så att förväntningen inte skulle hänga som en skugga över elevernas pubertala sinnen och distrahera oss från näringsläran.
Inte för att det som följer skulle kunna misstas för torr klassrumspedagogik heller, även om publiken faktiskt får en liten historielektion. Annina Machaz gör en liknande skrikig buskis-roll som i Sancta, fast här är det inte Jesus törnekrona hon klär sig i utan psykoanalysens fader Sigmund Freuds snövita skägg och nästan matchande kokaindammiga glasögon. Om Jezus-interluden i Sancta blev störande skränig och spretig, rentav föreställningens enskilt svagaste moment, så känns den lilla Freud-sketchen i jämförelse aningen mer utarbetad och bättre inpassad i helheten.
Slapstick och historiska superskurkar
Slapstick-spåret skär sig fortfarande rätt abrupt med resten, men det väcker ändå fortsatt nyfikenhet på hur Holzinger och ensemblen kommer att fortsätta utveckla det i kommande verk. Florentina Holzingers tendens att återanvända samma eller snarlika idéer och koncept då hon skapar nya verk är något som kommenterats och rentav kritiserats. Men för mig är känslan av kontinuitet, och det fascinerande i att se samma idéfrö sås, gro och växa under en process bestående av flera distinkta verk en behållning i sig.
Machaz Freud må inte göra något särdeles sympatiskt intryck med sina stimulantrusigt utflämtade vagina dentata-fantasier men han är långt ifrån den mest osympatiske boven i kvällens drama. Saioa Alvarez Ruiz gjorde min favoritroll i Sancta som queer och kortväxt, robot-assisterad påve. I kvällens verk får hon först snöra på sig (och också använda) en skinande svart strap-on för att sedan byta ut den mot ett snett Sam Browne-bälte och en omedelbart igenkännlig men ändå chockerande liten flagga som draperar hennes rollator då hon stiger fram i rampljuset: “Ett produktionsbolag kontaktade mig och frågade om jag ville vara med i deras film om doktor Josef Mengeles experiment på kortväxta” berättar hon med läppen krökt i en obetalbart komisk, sarkastisk diva-min. “Jag sa att jag enbart skriver på deras kontrakt om jag får spela huvudrollen!”
Strax får nazidoktorn sällskap på scenen av den franske 1700-talszoologen och rasbiologiske pionjären Georges Cuvier (Achan Malonda) som utmanar honom på en duell inspirerad av 2010-talsyoutubefenomenet “Great Rap Battles of History” för att avgöra vem som är ondast.
Den hejdlösa, avsiktligt vulgära blandningen av feministisk kritik och macho-aktig aggression, av höga och låga, populärkulturella, historiska och vetenskapsteoretiska referenser, är Holzinger i ett nötskal. Mellan raderna kan man urskilja en kritisk reflektion över vetenskapen och teknologin, vad den gör med oss som människor och med vår förmåga att relatera till och ta hand om varandra. Vi lever i en tid då de teknologiska framstegen tycks lova mänskligheten, eller i alla fall en liten elit-del av den, makten att leka Gud: att skapa nytt, artificiellt liv eller förlänga vårt eget till oändlighet. Men vad är priset vi betalar då vi försöker lämna den köttsliga kroppens förfall, förnedring och smärta bakom oss, tycks Holzinger och hennes ensemble vilja fråga oss. Förvärrar vi bara den annalkande katastrofen då vi febrilt försöker skjuta upp och skyla över vår egen oundvikliga undergång?
Det är inget svartvitt hatiskt Unabomber-manifest på scen; robotarna får helt bokstavligen också vara med och leka. Men de obekväma frågor som ställs dröjer sig kvar i minnet på ett helt annat, mer stillsamt men inte desto mindre effektivt, sätt än chocken.
Överväldigande, uttröttande …och oväntat meditativt
Den omedelbara effekten däremot är överväldigande, småningom uttröttande. Holzinger är ett fan av maximalistiska format: kvällens föreställning är två timmar utan paus och känns i kortare laget jämfört med hennes tidigare. Ett hisnande vitt känsloregister spelas upp och blandas hejdlöst ihop till en klibbig smet som publiken sänks ned i tills vi kippar efter luft.
De bästa scenerna är så långa att chockeffekten avta för att småningom övergå i en dissociativ, nästan meditativ känsla. Orgien på scenen slutar vara en orgie, och förvandlas i stället till något slags mystisk hägring i teaterrökens dimmor. En okänd organisk maskin av rytmiskt pumpande, åtskilda men sammanlänkade delar eller något slags aldrig tidigare identifierad utomplanetarisk organism ur en science fiction-film.
Den kulminerande slutscenen rimmar på ett lustigt sätt med den inledande orgien, i och med att hela ensemblen tillsammans förenas kring en gemensam, elementär, mänsklig kroppslig aktivitet eller funktion. Nu är det däremot inte sex som är på tapeten utan skit. I en förrädiskt rörande inledning skrudar sig ensemblens yngre kohort i vita läkarrockar och hårnät. De bäddar ömt och kärleksfullt ner sina åldrande medskådespelare i sjukhussängar där de försiktigt skedmatas med pudding ur små pappmuggar: alla som någonsin befunnit sig på ett ålderdomshem eller en långvårdsavdelning känner omedelbart igen rutinen. Och den som någon gång utfört mer utmanande former av lönearbete på en sådan institution har kanske redan en stigande olustig föraning om vad som kommer att ske härnäst då de ser sjuksystrarna omsorgsfullt tejpa in sina rynkiga protegéer i vuxenblöjor.
Stockholmspubliken stänks med fejkdiarré
Det börjar med någon enstaka liten förvarning. En olustig, skamsen min, en hand som griper om ett smärtsamt mullrande mellangärde. En blöja öppnas: ojdå en liten olycka har skett, men ingen fara, det torkas och byts. Det händer igen, men det är lugnt, så kan det gå, ett paket våtservetter öppnas, sjuksystrarna håller tillkämpat god min och skyndar beskäftigt fram och tillbaka medan allt fler av deras skyddslingar plötsligt skakas av små konvulsioner och läckande fläckar av blekbruna utsöndringar uppenbarar sig på blöjor och lakan.
Försöken att upprätthålla en fasad av hygien blir snabbt allt mer hysteriskt tillkämpade och snart brister dammen helt. I en scen som kanske till och med skulle ha imponerat på (o)salige Jouko Turkka bokstavligen sprutar den lyckligtvis fejkade diarrén ut över scenen och stänker till och med ut över första raderna av Stockholmspubliken, vars skräck åtminstone till största delen verkar blandas med uppsluppen förtjusning. De mer bokstavligt magstarka medlemmarna i ensemblen bidrar med en extra krydda i helvetescocktailen i form av helt autentiska kaskadspyor som vi varnats för i Trigger warning-texten redan på ytterdörren, men dessa har de ändå den goda smaken att rikta bort från läktaren.
Entropin segrar, men är det slutet?
Till slut påminner hela scenutrymmen om en skräckhistoria ur verkliga livet som jag en gång hörde från Estlandsfärjans toaletter under en riktigt stormig och sjösjuk söndag kväll. De flämtande, hopsjunkna figurerna på scenen har gett upp all tillstymmelse till kamp mot fekaliekaskaden: naturen och entropin har segrat över hygien och rationalitet. Ett snöfall singlar från taket, täcker in pölarna av slemmiga kroppsliga utsöndringar i ett sterilt vitt täcke som tycks utlova den eviga vilans nåd efter all förnedring och allt förfall. Men kommer befrielsen verkligen så lätt? Applåderna bryter ut och övergår, efter att någon enstaka pionjär brutit isen, i stående ovationer. Lyset tänds i salen, och publiken börjar långsamt defilera ut. Men på de stora skärmarna som flankerar scenen blinkar ett ironiskt budskap: “No End”.
Alla andra har lämnat scenen, till och med robotarna. Men ensam kvar, på en plattform bakom drivorna av slemmig och nedsölad fejksnö, snurrar en dansare. Hon är, kanske inte så förvånande, spritt språngande naken förutom ett par rullskridskor som hon använder för att svinga sig i graciösa cirklar och piruetter runt den trånga plattformen. Man märker att hon är trött: hon har deltagit i resten av föreställningen med samma hejdlösa energi som resten av ensemblen. Hennes ben darrar, hon snubblar och kollapsar men kämpar sig sammanbitet upp och fortsätter att röra sig i sin snäva cirkel, utan slut. Att leva för evigt innebär också att aldrig få vila, att tvingas fortsätta röra sig fångad av strålkastarljuset fast alla andra gått hem. Är det detta som väntar hela mänskligheten om vi till sist lyckas uppnå drömmen om det eviga livet? Att stapla runt på en tom och nedsolkad scen utan att kunna stanna, medan världen runt omkring oss sakta blir allt mörkare och mer ensam?
Vi är flera i publiken som blir stående kvar en stund och betraktar henne medan tåget av mindre lättimponerande drar förbi mot friska luften, toaletterna eller vinbaren. Är det nyfikenheten som håller oss där, eller något slags dåligt samvete över att lämna henne ensam? En ovilja att gå innan slutet, eller en oförmåga att förhålla sig till avsaknaden av ett sådant? Till sist måste ändå också vi slita oss, och lämna henne i mörkret.
Dansens hus: A Year Without Summer
Regi, koreografi och medverkande: Florentina Holzinger. Medverkande (på scen): Achan Malonda, Andrea Baker, Annina Machaz, Bärbel Warneke, Beatrice Cordua, Bláthin Eckhardt, Born in Flamez, Gitti Ulm, Chris Kringel, Constanza Pérez de Lara Bonatti, Bear Boy, Fibi Eyewalker, Florentina Holzinger, Gibrana Cervantes, Liane Jil Apel, Luz de Luna Duran, MING, Netti Nüganen, otay:onii, Paige A. Flash, Renée Copraij, Renée Eigendorff, Saioa Alvarez Ruiz, Sahel van K, Sofia Borges, Sophie Duncan, Sue Shay, Xana Novais. Musikalisk regi: Born in Flamez, Stefan Schneider, Gibrana Cervantes. Komposition: bl.a. Born in Flamez, Stefan Schneider, Josephinex Ashley Hansis, Noah Reis Ramma. Ljuddesign: Stefan Schneider, Olivia Oyama. Livemusik: Bláthin Eckhardt, Born in Flamez, Gibrana Cervantes, otay:onii, Sofia Borges, Stefan Schneider, MING, Paige A. Flash. Dramaturgi: Felix Ritter, Fernando Belfiore, Michele Rizzo, Sara Ostertag. Dramaturgi, Volksbühne: Leonie Hahn. Scenografi: Nikola Knežević. Kostym: Christiane Hilmer. Teknisk ledning: Emma Juliard, Stephan Werner. Ljusdesign: Kevin Sock. Videodesign: Zoe Bassi, Max Heesen. Ljudteknik: Olivia Oyama, Rozenn Lièvre. Ljus: Ann Meeussen, Fabian Bleisch
Foto: Mayra Wallraff
