Situationen för de arbetslösa har blivit allt bistrare under regeringen Orpo. Jukka Haapakoski, verksamhetsledare för De arbetslösas centralförbund, framhåller att de långtidsarbetslösa just nu bestraffas på flera olika fronter och betonar vikten av att erbjuda stöd och tjänster för just denna grupp.
Långtidsarbetslösheten är ett allvarligt problem i Finland. Visst måste det finnas möjlighet att exempelvis göra långsamma karriärbyten, men det är en helt annan sak när människor vill ha jobb men inte lyckas få ett.
Det säger Jukka Haapakoski, verksamhetsledare på Finlands nationella organisation för arbetslösa rf som har verksamhet i hela landet och 56 medlemsföreningar. Organisationen grundades 1992, under –laman som slog hårt mot den finländska ekonomin och ledde till ett mycket högt antal arbetslösa. Medlemsföreningarna har numera som uppgift att ordna service för arbetslösa i form av arbetsprövning, lönesubventionerade jobb och rehabiliterande sysselsättning. Det är ofta långtidsarbetslösa som är målgrupp, men det kan också gälla unga personer som saknar vidare utbildning, säger Haapakoski. Föreningarna har sett till att arbetslösa får sysselsättning, bland annat inom servering och återbruk, och de ordnar olika sorters workshoppar med teman som media, städbranschen och verkstadsarbete.
Det finns också andra organisationer med ett liknande uppdrag. Into erbjuder verksamhet för unga som varken kommer in på arbetsmarknaden eller som har en studieplats och Vates-stiftelsen är en intresseorganisation som vill främja sysselsättningen för funktionshindrade, kroniskt sjuka och personer med nedsatt arbetsförmåga.
Finlands nationella organisation för arbetslösa driver sina lokalföreningars intressen och kämpar för att göra de arbetslösas röst hörd.
– Vår uppgift är att göra arbetslöshet till en gemensam angelägenhet. Det ska inte bara vara en fråga för individen. Vi betonar att arbetslöshet inte är ett val människor gör, det är ett samhällsproblem och den arbetslösas väg in på arbetsmarknaden behöver stödas av skattemedel.
Se helheten!
Regeringen Orpo har som Emma Strömberg skriver i sin artikel i detta nummer gått ut hårt med en retorik om att det ska löna sig att ta emot jobb. Denna tanke har framför allt förverkligats genom piskan, inte minst genom en försämring av den inkomstrelaterade dagpenningen.
Haapakoski lyfter även fram nedskärningar som lett till att familjer har blivit tvungna att flytta längre bort från daghem och skolor samt potentiella arbetsplatser. Den ena är den slopade barnförhöjningen i arbetslöshetsförmånerna, att barnbidraget höjts något täcker inte bortfallet för de drabbade.
Den andra är de fatala nedskärningarna i bostadsstödet. Numera är det endast 70 procent av boende-kostnaderna som stödet bekostar, där det tidigare varit frågan om 80 procent.
– Fattigdomen bland familjer där någon eller båda av föräldrarna är arbetslösa har ökat betydligt. I huvudstadsregionen är gränsen för vad som ses som skäliga boendekostnader också för låg, vilket leder till att människor flyttar bort.
Nedskärningen av bostadsstödet har dessutom resulterat i vräkningar och Finland som varit ett föregångsland då det gäller låg bostadslöshet är det inte längre.
Haapakoski nämner också att det finns andra nedskärningar som indirekt drabbar just arbetslösa mycket hårt. Han nämner den höjda självriskdelen på läkemedel och högre patientavgifter i hälsovården. För arbetslösa som har en trängd ekonomisk situation är detta ödesdigert, vilket statistiken över obetalda hälso-vårdsavgifter som resulterat i utmätning visar.
– Det personer i den här situationen behöver är stöd från det sociala arbetet som kunde hjälpa människor- på längre sikt.
Flerfaldig bestraffning
Det viktigaste i den situation vi befinner oss i vore enligt Haapakoski att skrota planerna på att skära i utkomststödet. Han inskärper att utkomststöd lyfts av människor som redan nu har det svårt att få stöden att räcka till. En nedskärning skulle göra det ännu svårare för arbetslösa att kunna leva ett människovärdigt liv.
– Vi måste komma ihåg att utkomststödet är ett stöd som är en sista utväg för att klara sig. Det är svårt att tänka sig en situation där det skulle gå att skära i utkomststödet utan att detta betyder ett angrepp på människovärdet.
Den planerade nedskärningen skulle kunna möjliggöra en situation där en person som av någon orsak (exempelvis på grund av mentala problem eller missbruk) inte sökt andra stöd (som arbetsmarknadsstöd) straffas med en minskning av stödet på hela 50 procent, vilket i värsta fall kan betyda en period på sex månader med ett halverat stöd.
I samma veva planeras även att villkoren för att få arbetsmarknadsstöd blir hårdare, med bland annat krav på arbetsprestationer som bland annat kan drabba långtidssjuka.
Det som är i görningen är alltså en flerfaldig bestraffning av arbetslösa.
Mindre stöd för arbetslösa
Staten har också velat spara pengar genom att föra över ansvaret för -arbets– och näringstjänsterna på kommunerna. Detta beslut togs redan av regeringen Marin, men det är först från och med 1.1. 2025 som kommunerna tagit över den här servicen. Detta nya kommunala uppdrag ingår i den allmänna statsandelen som betalas ut till kommunerna.
Reformen har fört med sig en del problem, säger Haapakoski. Förklaringen till det hänger ihop med en ganska komplicerad härva av bakomliggande omständigheter:
Grundläggande arbetslöshetsstöd (arbetsmarknadsstöd och grunddagpenning) betalas ut av FPA, men kommunerna har redan tidigare varit tvungna att betala en del av kostnaden för långtidsarbetslösa. Den här kommunala andelen ökar ju längre en person är arbetslös. Idén bakom detta var att kommunernas incitament skulle öka för att hitta på sysselsättande åtgärder. Denna straffavgift som kommunerna måste betala finns kvar trots att servicen för arbetslösa numera ordnas i kommunernas regi. Det vill säga: mera ansvar, ändå finns straffavgiften kvar. Det överhängande problemet är enligt Haapakoski dessutom att kommunerna inte får den finansiering de behöver för att förverkliga denna nya roll.
– Detta har i praktiken lett till att kommunernas utbud av service för arbetssökande krymper. Arbetsprövningar och lönesubventionerat arbete har enligt undersökningar som gjorts minskat med en fjärdedel i jämförelse med förra året.
Också det rehabiliterande arbetet som välfärdsområdena numera ordnar har minskat drastiskt i och med de stränga sparkurer som välfärdsområdena är påtvingade. I praktiken har det inneburit att mängden tjänster har halverats i jämförelse med förra året.
Kortsiktigt tänkande
Haapakoski framhåller att kommunerna bör betrakta tjänsterna för arbetslösa som en investering som förbättrar sysselsättningen. Då är det inte vettigt att försöka hjälpa dem som sysselsätts lättast. Detta är kortsiktigt tänkande.
– Den så kallade nordiska arbetskraftsmodellen är ett arv från regeringen Marin. I början av arbetslösheten ska den arbetslösa träffa -AN-byrån (tidigare TE-byrån) under 6–7 träffar. Det här systemet gjorde att tjänster utvecklades för de långtidsarbetslösa bara i den mån som det råkade finnas resurser för det. Av responsen från många arbetslösa att döma har nu kontakten blivit för gles efter det första skedet.
Haapakoski återkommer till vikten av att inte se stödet till arbetslösa som isolerade insatser, han betonar att man behöver se på hela paletten av livsfrågor, inklusive vad det är att tyngas av fattigdom och mental ohälsa.
– Kommunerna borde utveckla tjänster på en bred skala och de bör rikta sig till arbetslösa i olika situationer. Det måste dessutom finnas tillräcklig kontakt med dem.
Han inskärper att utkomststöd lyfts av människor som redan nu har det svårt att få stöden att räcka till. En nedskärning skulle göra det ännu svårare för arbetslösa att kunna leva ett människovärdigt liv.
Ett nytt basinkomst-experiment?
I sysselsättningspolitiken är den mest betydande förändringen att den så kallade skyddsdelen för arbetslöshetsbidraget har tagits bort, vilket försvårar deltidsarbete. En person som är registrerad som arbetssökande har tidigare kunnat förtjäna 300 euro i månaden utan att det påverkar stödet. Forskare (exempelvis Lena och Sari Näre) har kritiserat sysselsättningspolitiken för att inte ta i beaktande arbetsmarknadens omvandlingar; allt fler har snuttjobb, deltidsanställningar och gig-jobb men politiken arbetar med en gammal modell.
– Heltidsarbete är visserligen fortfarande normen, men ändå är det klart att gränsområdet mellan syssel-sättning och arbetslöshet har vuxit, och mängden deltidsarbete har ökat. Att skyddsdelen togs bort leder till att vissa former av deltids- eller snuttjobb inte blir lika attraktiva för arbetslösa, man vill inte trassla till paketet av stöd, i synnerhet om man får utkomststöd och måste leva med ständiga utredningar.
Det borde vara lättare än vad som nu är fallet att bygga upp sin försörjning på ett tryggt sätt genom många olika födkrokar, genom exempelvis deltidsarbete eller företagande, påpekar Haapakoski.
För ungefär ett decennium sedan diskuterades basinkomst livligt som en lovande modell för att stöda människor när arbetslivet blir allt mer osäkert. Experimentet med basinkomst som gjordes 2017–2018 var bra, menar Haapakoski, bland annat för att man kunde se hur deltagarnas mående och upplevelse av trygghet i tillvaron förbättrades. Det framgick också att sysselsättningen ökade något bland deltagarna och förmodandet att basinkomst passiverar verkar om man ska tro det här försöket inte stämma.
Ett problem var ändå att endast långtidsarbetslösa rekryterades och att experimentet pågick endast en kort tid.
– Det som då undersöktes var framför allt följderna för sysselsättningen. Man skulle kunna utvidga försöket och inkludera företagare. Då kunde även andra faktorer beaktas.
– Visst är det viktigt att samhället bevarar ett etos om att det är genom arbete som vår välfärd byggs. Det viktigaste är ändå att människor har en trygg försörjning, till exempel småföretagare borde beaktas bättre när socialskyddet utvecklas. Som det nu är fungerar det inte bra. Visserligen finns det stöd för företagare genom startpeng och dylikt, men det är ganska dyrt att dra igång ett företag.
Vad bör göras?
I en kolumn på Yle (2.8) skriver författaren Roope Lipasti om den på många sätt felsvängda retoriken om arbetslösa. Idén om att den arbetslösa har sig själv att skylla och att det är upp till hen själv att rycka upp sig och aktivera sig har slagit rot i ideologi och praxis. Men är det inte tvärtom, skriver Lipasti, att det är samhällets misslyckande som uttrycks i dagens arbetslöshetssiffror?
Bland de få exemplen på att regeringen erbjuder morötter istället för piskor för att öka sysselsättningen kan nämnas förslaget om att införa arbetssedlar för unga.
Haapakoski påminner om att man ju redan har minskat på det lönesubventionerade arbetet och arbetsprövningarna, detta som sagt i och med reformerna där kommunen tagit över servicen men också så att det deklasserats genom att inte längre räknas till godo i det inkomstrelaterade arbetslöshetsstödet.
Det är oklart om arbetssedlar vore ett bättre system, åtminstone är målgruppen mindre omfattande, konstaterar Haapakoski.
Vilka pragmatiska åtgärder skulle underlätta situationen för långtidsarbetslösa?
– I offentliga upphandlingar kunde man införa kriterier som betonar det sociala. Nu lägger Finland 6 miljarder euro på upphandlingar som rör försvaret. Inom denna sektor kunde det helt säkert finnas jobb för långtidsarbetslösa.
I den mån upphandlingarna konkurrensutsätts kunde köparen, staten, använda sig av sociala kriterier för att avgöra vilket företag som anlitas: de skulle få tilläggspoäng om de anställer långtidsarbetslösa. Den här modellen används redan flitigt i -Nederländerna, säger Haapakoski.
Systemet följer EU:s lagstiftning om främjandet av sysselsättning och man har alltså kommit fram till att det inte snedvrider konkurrensen.
– Grundtanken är att skapa jobb i den sektor som pengarna strömmar till.
Bild: SMK / Pieter Aartsen
