Filmen Fäbodjäntan representerar 1970-talets våg av exploateringsfilmer. Föreställningen med samma namn på Dramaten leker med naiv kulturradikalism och sunkiga macho-ideal genom en motsägelsefull stämning, skriver Otto Ekman.
Den dunkande poppiga bakgrundsmusiken har redan hunnit försätta publiken i uppsluppen feststämning då vi dirigeras in i Dramatens Målarsal. Men scenen är fortfarande tom, vilket ger oss en utmärkt chans att mer ingående studera den värld som ljusdesigner och scenograf Chrisander Brun konstruerat före den befolkas med stånkande, stönande kroppar.
På ytan är det omedelbart igenkännligt: där står fäboden, inramad av idylliskt prunkande grön växtlighet. En skarpögd åskådare kan också identifiera den berömda, eller kanske snarare ökända, falukorven som tronar i sitt hörn som Tjechovs gevär. I bakgrunden brummar det tjocka, lata ljudet av en broms, eller kanske en spyflugas vingar. Ljudet väcker omedelbara motsägelsefulla associationer till solstekt loj och lustfylld sommar, men samtidigt är det lite hotfullt och äckligt.
Snart börjar fler intressanta skärningar uppstå i den förmenta idyllen. Det första jag lägger märke till är salens väggar, som är beklädda med samma mörka stockar som den lilla byggnaden på scenen, med några TV-skärmar som pliktskyldigt loopar screensaver-aktiga videor av idylliska naturlandskap och rinnande vatten. Amanda Apetrea, Lisen Rosell och Nadja Hjorton må inleda föreställningen inträngda i sin egen lilla fäbod men jag börjar samtidigt fundera över vart det är vi i publiken egentligen blivit vallade? Vem är egentligen boskapen här?
I bakgrunden spökar bilden (eller nidbilden?) av det förmoderna agrara överlevnads-samhällets mer brutalt ärliga attityd där en kvinna i fertil och arbetsför ålder helt enkelt sågs som ett instrument, knappt mer än en avelskviga.
Fäboden blir porrstudio
Filmen Fäbodjäntan regisserades av amerikanen Joe Sarno, som tog med sig ett helt filmteam upp till den lilla Skattungbyn i svenska Dalarna för att de ståtliga landskapen och autentiska kulturmiljöerna skulle ge en exotisk krydda till vad som annars väl kunde varit ett rätt så försumbart exempel på 70-talets billiga exploateringsfilm.
Brun skapar en nästan diametralt motsatt effekt då hen dränker den instängda fäboden i vilken vi nu befinner oss i kyligt strålkastarljus som får varje fejkad detalj i scenkonstruktionen att sticka i ögonen med en stimulerande verfremdung.
Plastgräset glittrar som på en minigolfbana och plötsligt känns sommaren och naturen oändligt långt borta. Det är omöjligt att ignorera att vi befinner oss i ett artificiellt utrymme, konstruerat helt enligt modernitetens villkor. Fäboden förvandlas helt enkelt till en modern, professionaliserad (porr)studio. Till och med falukorven är tryggt neutraliserad, instängd i ett barkylskåp som i en vitrin på ett museum.
Spretig kavalkad
Småningom börjar den lilla ”fäboden i fäboden” på scenen framför oss att skaka, medan omisskännliga ljud sipprar ut bakom den fortfarande stängda dörrens mörkbetsade plankor. Scenen är uppfriskande opretentiöst buskis-kul, nästan som en gammal Austin Powers-film och väcker genast glada skratt runtom i salongen.
Efter detta första lilla bryta isen-knull glider dörren upp och vi presenteras för ensemblen som vinglar ut en och en för att ge oss chansen att insupa intrycket av deras respektive outfits (skapade av Daniel Åkerström-Steen). Av dessa fastnar jag själv mest för Lisen Rosells chockrosa, ballonglikt uppumpade kreation som för tankarna till en festlig drag queen eller Dolly Parton. Sättet hon karikerar den stereotypa porrbimbons uppsexat tillgjorda praktiska inkompetens och manövrerar runt vedstockar balanserade på sina absurda ballongbröst är också ypperlig fysisk komedi.
Vad som därpå följer är en underhållande men spretig kavalkad med vissa briljanta inslag, som kunde ha vunnit på mer feedback från ett utomstående öga för att tajta till dramaturgin. Inte för första gången slår det mig att enaktaren på 90 minuter är ett förrädiskt krävande format som ofta underskattas. Vi serveras outfit-byten, nakenpunk, dalahäst-inspirerad kroppsmålning och en utdragen knullscen under en broderad mysfilt som plötsligt känns mycket mindre karikerad och istället genuint kärleks- och glädjefylld.
Vissa scener glider omedelbart ihop och förenas naturligt i en tematisk helhet, andra känns mer malplacerade. Punkkonserten till exempel skulle med fördel ha fått krympas ner till kanske en låt, framförd med all den energi som nu fördelas mellan tre.
Påminner om nyliberalt tänk
Föreställningen leker med klichéer och kontraster: vi inbjuds att reflektera över och jämföra olika tidsepokers former av exploatering, kultur och kvinnokroppar. 70-talets blandning av naiv kulturradikalism och sunkigt macho-hyckleri läses mot dagens nyliberala individualistiska ”empowerment”-ideologi där till och med sexchattsprostitution kan marknadsföras som en proggressiv och befriande försörjningslösning för den som annars riskerar falla av kapitalismens hamsterhjul.
I bakgrunden spökar bilden (eller nidbilden?) av det förmoderna agrara överlevnadssamhällets mer brutalt ärliga attityd där en kvinna i fertil och arbetsför ålder helt enkelt sågs som ett instrument, knappt mer än en avelskviga. Scenen där skådespelarna, nu iförda folkdräkt, grovthänt klämmer på varandras bröst som köttbitar och kommenterar dem på vulgärt karikerad och förvanskad dialekt bränner sig fast i minnet med sin blandning av avslappnad komik och genuint obehag, en destillering av den motsägelsefulla stämning som genomsyrar hela verket.
Fäbodjäntan. Av: Amanda Apetrea, Lisen Rosell, Nadja Hjorton, Daniel Åkerström-Steen, Chrisander Brun. Regi och koreografi: Amanda Apetrea, Lisen Rosell, Nadja Hjorton. Scenografi och ljus: Chrisander Brun. Kostym: Daniel Åkerström-Steen. Peruk och mask: Frida Ottoson. Ljud och Musik: Åsa Jacobsson. Dramaturg: Emma Meyer Dunér. Spelades fram till 31.5.
Texten publicerades i Ny Tid 4/26 6.5.2026
