Vad är kopplingen mellan konsumtionssamhället och ensamhet? När marknadskrafterna tränger in i allt fler delar av våra liv försvagas banden till andra människor.
I den brittiska barnboken The Screen Thief, som jag lånat från biblioteket med mitt barn, kommer en varelse till storstaden för att få nya lekkompisar. Men alla stirrar ner i en konstig skärm: när de går på gatan, åker tunnelbana, sitter på ett café eller är i lekparken.
Sida upp och sida ner konfronteras läsaren med illustrationer med olika fantasivarelser som stirrar ner i smarttelefoner. De färgglada bilderna förmedlar på ett kraftfullt sätt en kuslig känsla av isolering och avskärmande från varandra och den fysiska omgivningen. Ingen tar notis om den lilla varelsen, som inte får kontakt med någon och som känner sig ensam.
Ens liv kan präglas av en påtaglig känsla av ensamhet: att inte ha några vänner, sakna familj, vara inflyttad från ett annat land och sakna kontaktnät i Finland, känna sig ensam när man flyttat till en ny stad för studier eller jobb, eller att på ålderns höst tillbringa sina dagar ensam i hemmet.
Men så finns vad jag kallar kulturell ensamhet. Det är en mera smygande form som man inte nödvändigtvis märker av eftersom den blivit en normaliserad del av det samhälle vi lever i, på samma sätt som man inte nödvändigtvis märker av förlusten av närvaro och stillhet i det fysiska rummet när bruset från telefonen blivit en självklar del av tillvaron. Det är normalt att inte hälsa på sina grannar, att inte byta mer än de mest nödvändiga fraserna i kassan, eller ta snabbkassan. Finländare tillbringar en stor del av sin lediga tid hemma. Den digitala utvecklingen har gjort att man kan få både underhållning och alla varor och förnödenheter bekvämt hem till dörren, utan att behöva interagera med andra människor.
Budskapet i The Screen Thief är att visa det torftiga i denna tillvaro, där spontana möten och kontakter mellan människor faller bort.
Försvagar gemenskaper
Frågan om hur det moderna massamhället påverkar sociala gemenskaper har sysselsatt samhällsteoretiker ända sedan sociologin som vetenskaplig disciplin tog form i slutet av 1800-talet. Förmoderna bondesamhällen, där människor kände varandra och hade en byagemenskap, ställdes mot den urbana staden med stor inflyttning, där människan är mera anonym och inte har en självklar plats i en gemenskap.
Bland annat den tyska sociologen Ferdinand Tönnies (1855–1936) funderade kring hur de stora samhällsförändringarna under sekelskiftet mellan 1800- och 1900-talet påverkade sociala relationer. Han menade att urbaniseringen och den framväxande kapitalismen gjorde människor mera isolerade från varandra och att de sociala banden mellan de atomiserade individerna i hög grad bestod av ekonomiska transaktioner och lagstiftningens regler. Ett annat sätt att uttrycka det på är att sociala relationer blir mera instrumentella: sociala band existerar för att jag vill ha något av dig, till exempel en vara som jag köper eller pengar för en vara jag säljer till dig.
I det högteknologiska samhälle vi lever i idag, där den ekonomiska sfären utvidgas till allt större delar av våra liv, börjar transaktionella relationer dominera nya områden inom den mellanmänskliga sfären.
Filosofen Nora Hämäläinen kritiserar däremot i sin bok Granhäcken. En essä om ensamhet (2024) den allmänt vedertagna uppfattningen att vi skulle vara mera ensamma idag än under tidigare historiska epoker.
Jag kan till viss del följa hennes vetenskapsfilosofiska dissekering av slappa generaliserande påståenden (på vilket sätt kan man mäta att vi är mera ensamma nu än för 50 eller 100 år sedan) och hennes poäng att ett fenomen när det hamnat i det mediala blickfånget kan börja växa av sig självt: det skrivs mer och mer om ensamhet, men betyder det att vi verkligen är mera ensamma idag.
Jag skulle ändå hävda att det finns ekonomiska och samhälleliga strukturer som är specifika för moderna samhällen, och som bidrar till att försvaga sociala gemenskaper – tendenser som samhällsteoretiker redan på 1800-talet tog fasta på och som endast har stärkts.
Finländare tillbringar en stor del av sin lediga tid hemma. Den digitala utvecklingen har gjort att man kan få både underhållning och alla varor och förnödenheter bekvämt hem till dörren, utan att behöva interagera med andra människor.
Köper tjänster
Vi köper i allt större utsträckning tjänster på en marknad i stället för att hjälpa varandra och göra saker gemensamt. Gårdstalkot ersätts av att man köper tjänsterna från en fastighetsskötselfirma. Anlitandet av flyttfirma i stället för att samla vänner och bekanta till flyttalko är ett annat tydligt exempel på hur någonting som man kunde göra gemensamt blir en tjänst att köpa.
De underbetalda matbudens tjänster har minskat trycket på att be vänner handla mat och förnödenheter åt en när man ligger hemma med magsjuka. Förekomsten av köptjänster, och den allt lägre tröskeln att använda dem för diverse saker som man behöver hjälp med, höjer tröskeln för att be om hjälp av vänner och bekanta och minskar på motsvarande sätt chanserna att kunna stå till tjänst för någon annan.
För några år sedan lyssnade jag på en podd som tog upp hur uttunnade sociala relationer inte bara leder till problem som att vi inte får hjälp av andra i samma utsträckning som tidigare. Ett lika stort bekymmer är att vi inte får chans att hjälpa andra, vilket är lika viktigt för att vi ska må bra. Jag kommer tyvärr inte ihåg var jag hörde detta och kan inte verifiera forskningen. Men jag insåg hur sant det är: vi är lika dåliga på att be om hjälp som att ta emot den hjälp som erbjuds. Hur många gånger har jag inte erbjudit mig att barnvakta andras barn, utan att få chansen till det. Och hur stor tröskel är det inte att be någon annan om hjälp med sina barn. Andra människors roll i våra liv förändras när transaktionella relationer får större plats. Vi är i mindre utsträckning del i varandras liv, i det som livet till stor del består av: vardagsbestyren, tvätten som ska tvättas, maten som ska lagas, logistiken som ska fungera.
Det talas en del om huruvida ”kvalitetstid” med partnern i barnvardagen är något man borde försöka värna om, eller om hela begreppet gör en märklig uppdelning mellan vardagen och den ”kvalitativa” tiden med partnern eller med familjen.
Man kunde tänka på liknande sätt med vänskapsrelationer. Det faller sig naturligt att utgå från att det är, så att säga, kvalitetstid som beskriver umgänget med vänner: att gå ut på bar eller restaurang, ta del av något kulturevenemang, eller bjuda vänner på kaffe eller middag. Men på liknande sätt som med familjetid kunde man tänka att livet är det som sker i vardagen och att det skulle ske en fördjupning i vänskapsrelationerna om även vänner inkluderades i denna vardag.
Men vi lämnar de närmaste vänskapsrelationerna åt sidan för en stund. Samhällsutvecklingen har inneburit att framför allt den vidare väven av sociala relationer tunnats ut.
Jag kan bo i ett anonymt höghuskomplex, men min lägenhet kan fungera som mitt trygga bo där jag känner mig hemma. Jag kan bo här med min familj, partner eller rumskompis – eller ensam, men regelbundet träffa vänner hemma eller på stan.
Däremot kanske jag inte pratar med, för att inte tala om att sticka mig in på kaffe hos, grannen. Jag tar snabbkassan i supermarketen istället för att handla på torget och där jag kanske byter några ord med den bekanta torgförsäljaren.
Uttryckt i sociologiska termer: Jag kan ha min primära sociala grupp intakt, samtidigt som väven av sekundära sociala relationer tunnas ut. De här relationerna är också viktiga för att känna sig hemma och rotade på en plats.
Äta kakan och ha den kvar
En stad är mera anonym än en mindre ort – både i positiv och i negativ bemärkelse. Det kan vara skönt att gå på gatan ifred utan att folk känner igen en, men människor tenderar också att känna sig mera isolerade och ensamma i en stad än på en mindre ort med en tätare social gemenskap.
Att fler bor tätt inpå varandra behöver inte betyda att människor är ensammare – tvärtom. Men då borde stadsplaneringen och arkitekturen främja, snarare än försvåra, skapandet av sociala band och gemenskaper. Om man bor i ett höghus utan en trivsam gemensam gård, eller klubbrum (eller tvättstuga), finns det inget fysiskt rum för att skapa kontakt och interagera med sina grannar, till skillnad från ett radhus- eller småhusområde där alla är på markytan och man har gårdar som ansluter till varandra.
Tyvärr går utvecklingen i fel riktning när städer planerar enorma höghuskomplex där man i stället för en gemensam innergård klämmer in ytterligare ett höghus, samt prioriterar små lägenheter vilket gör att människor i olika livsskeden inte blandas och hyresgästerna oftare byts.
Man skulle kunna bevara en tät stadsstruktur och ändå bygga trivsammare och i en mänskligare skala som skapar förutsättning för kvartersgemenskap – samtidigt som man kan njuta av de positiva aspekterna av ett stadsliv där man också kan vara anonym och ta del av ett stort utbud av caféer, barer, butiker, museer, etcetera.
Jag bor själv i ett höghuskomplex där jag har kontakt med mina grannar och upplever att det finns en granngemenskap. Ingredienser som främjar detta är gemensam tvättstuga, gemensam gård, långvariga hyresgäster – och att det finns barn som leker på gården.
En ny kontakt med en granne i tvättstugan ger energi och bryter isoleringen. Och ett engagerat samtal med en granne som jag redan känt en tid medför en känsla av att vara rotad och tillhöra den här platsen. Det blir påtagligt att hemmet inte bara skapas av att jag inrett en lägenhet efter behag, inte heller bara av att det är här jag lever med min partner och våra barn, utan känslan av tillhörighet skapas av att det finns ett sammanhang – mellanmänskliga kontakter – också utanför hemmets fyra väggar.
I husets gemensamma Whatsapp-grupp kan man fråga om hjälp med olika saker. När vi ska ordna dopfest eller födelsedagskalas på gården frågar vi grannarna om vi kan låna trädgårdsmöbler. Mamman som bor ensam med sina två barn en trappa upp knackar ibland på och frågar, när hon behöver gå någonstans, om vi är hemma så hennes barn kan komma ner till oss om det uppstår något problem.
Däremot ordnas inga gemensamma talkon – ett ypperligt tillfälle att föra grannar samman – eftersom all fastighetsskötsel i hyreshuset köps av ett företag. (När jag skriver detta börjar lövblåsaren bröla på innergården, och jag leker med tanken att vi som bor i huset skulle skippa lövblåsningen och ordna hösttalko i stället!)
I takt med att interaktioner med främlingar blir allt glesare börjar dessa möten upplevas som påfrestande och något man gärna undviker.
Hänvisades till snabbkassan
När de sekundära sociala relationerna tunnas ut upplever jag det inte nödvändigtvis som en förlust, eftersom det normaliserats. Det är först när det uppstår ett spontant möte i tvättstugan, eller runt barnvagnen på tåget, eller när jag byter några ord med torgförsäljaren, som jag förstår att denna typ av möten är betydelsefulla.
The Screen Thief illustrerar på ett förtjänstfullt sätt inte bara hur konstant skärmanvändning skär av människor från den fysiska världen och människorna runtomkring en, utan också hur denna avtrubbning dödar den energi som uppstår i mänskliga möten. Tillvaron blir lite torftigare – men vi förstår inte att sakna något vi aldrig upplevt.
I brytningsskedet märker man visserligen av förändringen. Det här erfor jag med självbetjäningskassans intåg i en bokhandel. I den ofta stressiga situationen i kassan i mataffären uppstår det sällan något meningsfullt utbyte med kassapersonalen. Då kan snabbkassan kännas som ett lugnare och behagligare alternativ. Men när jag en gång handlade på Suomalainen kirjakauppa och möttes av endast en självbetjäningskassa, var känslan av att ha berövats ett mänskligt möte påtaglig. I den stunden upplevde jag tydligt hur den blippande maskinen lade sordin på stunden, men hur ofta tar vi inte avsaknaden av utbyte med andra människor för given i dag?
Redan nästa gång jag handlade i bokhandeln gick jag gladeligen till självbetjäningskassan. I takt med att interaktioner med främlingar blir allt glesare börjar dessa möten upplevas som påfrestande och något man gärna undviker.
Socialiseras till konsument
Den franska ekonomen och tänkaren André Gorz skriver i sin bok Critique of Economic Reason (1988) om hur konsumtionssamhällets framväxt hänger samman med försvagade gemenskaper och att vi börjar leva allt mer privata liv:
Som vi vet, erbjuds den privata individen kompenserande konsumtion som en form av skydd och tillflyktsort från den kollektiva sfären. Den utgör ett incitament att dra sig tillbaka till den privata sfären och ge företräde åt ’personliga’ fördelar, och därmed bidra till en upplösning av solidariska nätverk för ömsesidig hjälp, sociala gemenskaper och familjesammanhållning och vår känsla av tillhörighet.
Med begreppet kompenserande konsumtion menar Gorz uppgörelsen mellan arbete och kapital efter andra världskriget på 1900-talet, vilken gick ut på att arbetarna får tillräckligt hög lön så att de kan konsumera som en ”kompensation” för den tid de lägger på arbetet. Den så kallade fordistiska modellen gick ut på att arbetarna fick så pass hög lön att de hade råd att köpa konsumtionsvaror och ta del av det nya välståndet, vilket i sin tur skapade en marknad för alla nya produkter i det framväxande konsumtionssamhället.
Gorz poäng är att produktionen föregår konsumtionen: för att upprätthålla ett kapitalistiskt produktionssystem måste det hela tiden produceras nya varor och för att det här ska gå ihop måste människor socialiseras till att bli konsumenter. Han menar att människor först erbjöds konsumtion som en kompensation för att gå med på att utföra ett jobb där de bara utgjorde en funktion i ett större maskineri (i stället för att till exempel arbeta på sin egen åker där det var tydligt vad målsättningen med och meningsfullheten i sysslan var). Men Gorz visar hur konsumtionen har fått den primära platsen: när den konsumerande livsstilen har etablerats vill människor jobba för att kunna konsumera, och därmed har det skett en kulturell transformation av människan.
Gorz fortsätter med att konstatera att individer som socialiserats in i en konsumtionslivsstil inte längre vill ta ansvar för gemensamma angelägenheter. Han kopplar ihop konsumtion och individualism: den privata konsumtionen är ett sätt att särskilja sig från andra människor. Genom mina konsumtionsval blir jag inte bara oberoende av andras hjälp utan jag väljer också min egen identitet genom de konsumtionsval jag gör.
Konsumtionssamhället är alltså, enligt Gorz, en avgörande faktor för att gemenskaper eroderar och avståndet till andra människor ökar. Att vi primärt börjar uppfatta oss som konsumenter hänger enligt Gorz ihop med en ökad individualism där vi primärt ser oss som privata individer som har som främsta uppgift att ”se om sitt eget hus”: klara sig i konkurrensen på arbetsmarknaden för att ha de ekonomiska resurserna att skaffa allt man behöver (inklusive försäkringarna som garderar en när välfärdssamhället kollapsar).
Välstånd minskar hjälpviljan
Gorz analys kan ge en fingervisning om något som jag länge funderat på: högre levnadsstandard verkar hänga ihop med svagare gemenskap, mindre solidaritet, mindre generositet och gästvänlighet.
Under en vistelse i Lyon i Frankrike blev jag bekant med en mexikansk utbytesstudent. Hon talade ivrigt om hur jag och min partner borde komma på besök till Mexiko där hon skulle ta oss till vänner och bekanta runtom i landet. Hon berättade om traditionella fester som varar i dagarna tre i en by och hur en släkting i en annan by skulle laga väldigt goda tortillas åt oss. ”De är fattiga, men väldigt gästfria. De som har mera pengar delar inte med sig på samma sätt”, inflikar hon i förbifarten.
Gång på gång stöter jag på berättelser om platser där människor inte lever i ett materiellt överflöd som många i Finland, men där man bjuder varandra på mat och där hemmen är öppna för spontana möten.
Historien ger också exempel på hur en höjd levnadsstandard kan hänga samman med ökad distans till andra människor. I den danska författaren Tove Ditlevsens självbiografiska romaner Barndom (1967) och Ungdom (1967) skildras en fattig uppväxt i ett av arbetarkvarteren i Köpenhamn under första halvan av 1900-talet. När Ditlevsen är tonåring flyttar hon och hennes föräldrar till en lite större lägenhet i ett snäppet bättre bostadskomplex. Men där sitter sedan Ditlevsens mamma ensam om dagarna: Det här är ett fint hus där man inte går in och ut ur varandras lägenheter och dricker kaffe tillsammans i köken.
Den amerikanska poeten och feministiska tänkaren Adrienne Rich beskriver å sin sida i Of Woman Born (1976) hur akademikerfruars liv blev ensammare när de klättrade på den sociala stegen och flyttade bort från arbetarkvarterens sociala myller till anständiga småhusområden med vita staket som skilde de välansade trädgårdarna åt. I de gamla arbetarhusen var gatan det gemensamma vardagsrummet där barnen sprang omkring och lekte och mammorna kunde umgås och tillsammans se efter barnen.
Genom att uppnå en högre ekonomisk levnadsstandard har människor möjlighet att köpa sig allt de behöver i form av varor och tjänster och blir i den meningen mera oberoende i förhållande till andra människor: man behöver inte låna saker av varandra eftersom man har råd att äga allting själv och man behöver inte be någon bekant om hjälp med något man inte själv klarar av eftersom man kan köpa alla tjänster. Det här skapar en norm kring umgänget mellan människor, vad som är rimligt att be om eller inte be om, en norm som innebär att du sköter ditt och jag sköter mitt, en norm som innebär att jag inte ska besvära andra i onödan. Den här normen förstärks av plattformsföretagens uppkomst, vilket jag var inne på i början av essän. Distansen och kylan kommer in i relationer och håller människor isär från varandra.
Förutom att det är trist att den här normen gör att människors liv inte flätas in i varandra på ett sätt som skulle ge mera mening och berika relationer, skapar det problem för dem som inte kan nå upp till medelklassens självständighetsstandard, som inte har råd med egen bil, eller att betala för barnvakt.
Överkonsumtionen accelererar
Sedan Gorz skrev om konsumtion i slutet av 80-talet har den destruktiva utvecklingen blivit så uppenbar i och med krimskrams-shoppingen från kinesiska nätbutiker att det numera är fullt mainstream att förfasa sig över överkonsumtionen. Och det är ett allmänt erkänt faktum att till och med second hand-shoppingen blivit en del av ett problematiskt konsumtionsbeteende.
När det talas om hur vi borde ändra vår livsstil på grund av klimatkrisen brukar nedväxt-förespråkarna betona att det inte behöver innebära ett torftigare liv. Tvärtom: att inte sätta konsumtion (och arbete) i första rummet skulle öppna för levnadsformer som ger verklig mening och glädje i tillvaron.
En utopi
Berättelsen om den lilla skärmtjuven fortsätter med att varelsen inser att de här skärmarna är ganska goda och börjar gnaga på dem. Till slut har skärmtjuven ätit sig igenom alla skärmar i staden och de andra varelserna undrar i sin förskräckelse vad som händer. Vart har deras viktigaste ägodelar försvunnit? Hur ska de klara sig utan dem? Samtidigt har skärmtjuven äntligen fått syn på ett barn som leker med en boll i parken och inte har huvudet nerkört i en skärm. De börjar sparka boll tillsammans. När stadsborna upptäcker boven stormar de först ursinnigt in i parken. Men ganska snabbt lyckas de övertygas om att komma med och spela boll i stället.
En parkvy fyller hela nästa uppslag. I ena hörnet spelar ett band och några dansar, andra spelar schack på en uteservering, barnen leker och åker skateboard i skaterampen, en förälder och ett barn vattnar växter, någon läser en saga för en skara barn på en parkbänk. Och med sista uppslaget blir glädjebudskapet komplett: samma stadsvy som i bokens inledning men inga blinkande reklamskyltar, bandet spelar i mitten av torget och stadsborna tar en svängom.
Det här är min utopi. Ett stadsrum som är till för invånarnas trivsel och för meningsfull samvaro, och som skapar rum för människornas primära uttrycksformer: konst, dans och musik. Ett stadsrum som utnyttjar alla positiva möjligheter med att många människor bor på samma plats, men där man tagit bort allt som gör staden stressig och mindre gästvänlig: bullrande biltrafik, samt reklamfilmer som gör allt för att pocka på ens uppmärksamhet. Tänk om reklamen skulle bytas ut mot konst i stället?
Som jag skrev i början av essän menar jag att den kulturella ensamheten är något vi inte nödvändigtvis märker av för att vi inte har några bilder för ett alternativ till denna torftighet i tillvaron. Men en brittisk barnbok kan väcka en från alternativlöshetens sömngångartillvaro och visa att ett annat stadsrum och ett annat sätt att existera tillsammans är möjligt.
Bidrag från Svenska kulturfonden har möjliggjort arbetet med denna essä.
