I två aktuella böcker utgår Ali Jonasson och Pajtim Statovci från den oförsonliga och sårade blicken på rasism och klassamhället. Om fristaden och alternativet hos Jonasson finns i naturen och ursprunget är det betydligt svårare att hitta något sådant hos Statovci, skriver Anna Remmets.
En familj lämnar det oroliga Kosovo på 90-talet och flyttar till Finland. När de återvänder för att hälsa på morföräldrarna på deras gård ute på landet ter sig allt främmande och skrämmande för barnen.
En kvinna flyttar från finska Sápmi med sin lilla son. På Hisingen i Göteborg står hon vid löpande bandet på en fabrik dit minnena från hemlandet når henne likt ekon. Den finska författaren Pajtim Statovci och den svenska författaren Ali Jonasson har skrivit två sinsemellan mycket olika böcker om migration, rasism, ekonomisk utsatthet och relationen till det gamla hemlandet. Om att lämna Finland för Sverige och om att lämna Kosovo för Finland.
Statovci (född 1990), som har utforskat liknande teman i tidigare romaner som Min katt Jugoslavien, skildrar i sin nya bok Kon föder på natten (översatt till svenska av Ulrika Enckell) i två tidslager en vilsen, queer pojke och sedermera man som känner sig lika obekväm och främmande i sin egen familj och deras tidigare hemland som i det Finland där han nu är en etablerad författare men som under uppväxten mest har visat honom förakt. De delar som handlar om barndomen och besöken på den våldsamma morfaderns gård i Kosovo vecklar långsamt ut ett privat trauma jämte det trauma som kriget och förföljelsen av kosovoalbaner utgör. Vad hände egentligen på gården om natten? I romanens nutid brottas den vuxna huvudpersonen med minnena och med sitt eget skrivande.
Nostalgi och längtan
Jonasson (född 1984) har tidigare tillsammans med Mats Kejonen skrivit Finnkampen (2025) som i serieformat berättar om sverigefinnarnas historia. I tystnad hit är hans första diktbok och skönlitterära debut. I de korta, koncentrerade, dikterna mejslas en vardag fylld av slitsamt och monotont arbete fram.
metall
mot metall
/…/
bandet rör sig
hela tiden
Jonasson skriver tydligt in sig i en tradition av arbetarlitteratur med sina lakoniska men skoningslösa beskrivningar av vad kroppsarbete och ekonomiska umbäranden gör med kroppen och själen.
Den största skillnaden mellan hans och Statovcis böcker är egentligen inte att den ena är prosa och den andra lyrik, utan deras olika sätt att behandla minne och ursprung.
I Jonassons dikter står ursprunget för något tämligen entydigt positivt. Modersmålet (ett ord som här får en dubbel betydelse) påminner om en mindre alienerad tillvaro, en tillvaro innan modern i dikten reducerades till en föraktad invandrare och hennes kropp till en arbetsmaskin bland maskiner. Ursprunget i Sápmi står för oförstörd natur som kontrasteras mot fabrikens stål. Träden står kvar, både geografiskt och inom modern:
det andra språket
stannar kvar i halsen
långt bort
på en plats
böjer sig träden
och står kvar
Det finns definitivt en air av nostalgi, kanske till och med ett romantiserande av det ”ursprungliga” och ”naturliga”. Den typen av nostalgi har ofta en konservativ kärna, men det är också viktigt att ha i åtanke att som en del i en dekolonial kritik kan den vara ett uttryck för längtan efter ett liv i värdighet. En längtan efter en tid innan det koloniala förtrycket eller migrationens förnedring. En längtan som det kanske är alltför lätt att från en privilegierad position avfärda. När modern berättar om ”/…/ hur hon sprang / mellan granar / hur hennes pappa / viskade till vinden / och tackade träden” är det frihet och rörlighet hon längtar efter. För henne och andra i hennes position är det nuet som är statiskt och stillastående.
Det faktum att Statovcis huvudperson beter sig irrationellt, framstår som opålitlig som berättare och stundtals rätt osympatiskt gör att Kon föder på natten blir mer intressant än en somliga av Louis böcker. Porträtten av våldsamma, överviktiga och homofobiska släktingar förmedlas inte från några höga hästar utan öppnar sig tvärtom för satiriska läsningar och tvivel på berättarens trovärdighet.
Inga höga hästar
Statovcis roman är betydligt mer ambivalent i förhållandet till ursprung. När huvudpersonen som barn tillsammans med föräldrar och syskon anländer till morfadern på landsbygden i Kosovo vägrar han först att överhuvudtaget kliva ur bilen. Han känner enbart skräck inför morfadern och dennes grovhuggna, lantliga sätt. Det är en skräck som kommer att visa sig vara befogad längre fram, även om morfaderns farlighet består i någonting betydligt mörkare än smuts under naglarna och ett råbarkat uppförande. Familjen förklarar pojkens ovilja med att han är en allmänt ”knepig” och ”sjåpig” gosse, vilket är de första signalerna läsarna får om hans queerhet och familjens oförståelse.
Efter en tid vaknar dock positiva känslor hos huvudpersonen inför naturen, i form av morfaderns dräktiga ko som han direkt känner sympati för. När kon senare i en nästan outhärdligt plågsam scen utsätts för morfaderns besinningslösa misshandel efter att ha fött en missbildad kalv blir hon i ännu högre grad en allierad, föremål för de vuxnas våld som de båda är. Såväl kon som naturen är måltavlor för ett maskulint våld vars syfte är att kontrollera och underkuva. Det handlar dock inte om något essentialistiskt vurmande för den ”naturliga” kvinnligheten, utan om hur positionen som underordnad delas av djuren, kvinnorna och barnen men även av de män som liksom huvudpersonen avviker från den önskvärda maskuliniteten.
Allt detta våld och smuts kombinerat med en rejäl dos homofobi för onekligen tankarna till den franska författaren Édouard Louis skildringar av sina inskränkta och bonniga arbetarklassläktingar. Från att ha hyllats som den nya generationens arbetarförfattare har Louis på sistone fått kritik för skapa karikatyrartade porträtt på gränsen till lyteskomik. En hel del av denna kritik är moralisk snarare än estetisk, men litteratur som bygger på stereotyper är oftast inte heller särskilt intressant som litteratur betraktad.
Liknande invändningar skulle absolut kunna framföras mot Kon föder på natten. Här handlar det dessutom om människor från det i väst så föraktade ”Balkan”, dessutom muslimer. Utöver de våldsamma och homofobiska männen befolkas berättelsen bland annat av en mamma med grav övervikt och diverse livsstilsrelaterade hälsoproblem. De fattiga i hemlandet som mor och son försöker hjälpa under sitt besök där beskrivs som lismande och lögnaktiga. Genom att lägga in metalitterära kommentarer signalerar dock författaren att han är högst medveten om detta. När huvudpersonen, som alltså också han är författare, besöker en litteraturmässa kommer det fram en man som liknar hans far. I aggressiv ton låter han huvudpersonen veta att denna borde skriva på ett annat sätt om deras ”nation”. Han fortsätter: ”förresten sade du själv på scenen nyss att att du störs av att dina böcker alltid betraktas i förhållande till din bakgrund och att du inte har samma frihet att skriva om ditt fädernesland som västförfattarna /…/ därför att ett land som Kosovo, sargat och okänt, inte håller för det fiktiva beskrivandets mångfald på samma sätt som till exempel Sverige /…/” Huvudpersonen blir spak men svarar att han tycker att lösningen är att alla skriver mer, snarare än att man inte ska kunna skriva vissa saker.
Sedan följer en bisarr sekvens där han tar med sig den främmande mannen ut på krogen tillsammans med förlaget för att därefter ta med honom hem till sitt hotellrum. Det faktum att Statovcis huvudperson beter sig irrationellt, framstår som opålitlig som berättare och stundtals rätt osympatisk gör att Kon föder på natten blir mer intressant än somliga av Louis böcker. Porträtten av våldsamma, överviktiga och homofobiska släktingar förmedlas inte från några höga hästar utan öppnar sig tvärtom för satiriska läsningar och tvivel på berättarens trovärdighet.
Oförsonlig blick
Det är mycket tydligt att Kon föder på natten är sonens, det vill säga det sårade barnets, berättelse. Ett sårat och ibland kanske orättvist barn. Detta är ytterligare en skillnad mellan Statovcis roman och Jonassons dikter, där modern är huvudperson och via dikterna ges upprättelse och värdighet.
I den oförsonliga blicken på rasismen och klassamhället möts däremot Statovci och Jonasson. Den såriga relationen till familjen och deras tidigare hemland betyder inte att huvudpersonen i Kon föder på natten känner lojalitet eller tacksamhet mot Finland. Tvärtom är romanen full av skildringar av rasistiskt våld och förnedring. I Jonassons dikter är det i överensstämmelse med titeln snarare i tystnaden som fientligheten finns. Och likgiltigheten inför vissa människors arbete och värkande kroppar. Det är lätt att se ironin i hur svenskar behandlade finska invandrare med liknande arrogans som finländarna bemöter invandrare från Kosovo.
Om fristaden och alternativet hos Jonasson finns i naturen och ursprunget, om än endast bevarat i minnet, är det betydligt svårare att hitta något sådant hos Statovci. Kanske möjligen i form av chimaeran, det mytologiska fantasidjur som blir huvudpersonens låtsaskompis, och kanske till och med pojkvän i barndomens ensamhet. Liksom han själv, som är gay och inte hör hemma eller känner sig önskad någonstans, betraktas chimaeran som ett ”monster”. Den är en hybrid som inte tillhör naturen och det ”naturliga” utan istället är övernaturlig. Precis som Donna Haraway skriver finns det ingen ”återgång” till ett föreställt ”sant” ursprung som skulle utgöra någon verklig befrielse för kvinnor, rasifierade, koloniserade och queera personer. Den revolutionära potentialen finns istället just i hybridformen, i att bejaka den artificiella ”cyborgen”.
Även om Kon föder på natten inte uttrycker någon nostalgi inför det som gått förlorat, däribland föräldrarnas språk, handlar både den och I tystnad hit på sätt och vis om språk och tystnad. Båda undersöker hur man får prata, vad som får sägas (eller skrivas). Och vem och vilka erfarenheter som får komma till tals.
Ali Jonasson:
I tystnad hit.
Verbal förlag, 2026
Pajtim Statovci:
Kon föder på natten.
Översättning: Ulrika Enckell.
Förlaget, 2026.
