På lång sikt kommer det finlandssvenska teaterfältet att slukas upp av det finskspråkiga, förutspår branschorganisationen Cefistos ordförande Liisa Blad. För att överleva måste de svenskspråkiga teatrarna redan nu fundera på vad det kommer att innebära.
De finlandssvenska statsandelsteatrarna har på 30 år förlorat över 40 procent av sin publik – jämfört med ett publiktapp på 16 procent för de finskspråkiga statsandelsteatrarna. Det var kontentan av ett uppmärksammat reportage gjort av Svenska Yle i november 2025. Artikeln väckte stor diskussion inom teaterfältet. Den fick viss kritik för hur resultaten presenterades – men huvud-poängen av det hela var ändå att den finlandssvenska teatern står inför stora utmaningar. Debatten fortsatte i våras då tankesmedjan Magma publicerade en bred rapport om den finlandssvenska teatern. Rapporten kom inte med något lika stort bombnedslag som Yles artikel, men dock vissa tankeställare. Grovt förenklat kan man säga att rapportens författare kom fram till att den finlandssvenska teatern är bra på att administrera men mindre bra på att förnya sig. Rapporten efterlyste en uppluckring av gränserna inom det finlandssvenska teaterfältet, mer samarbete och större mod både vad gäller det administrativa och det konstnärliga.
En som i kölvattnet av detta funderat mycket på den finlandssvenska teaterns framtid är Liisa Blad som är ordförande för Cefisto – Central-förbundet för finlandssvenska- -teaterorganisationer, med bas i Helsingfors.
Det hon framför allt tagit med sig från vinterns och vårens teaterdiskussioner och rapporter är att det finlandssvenska teaterfältet inte kommunicerar tillräckligt väl internt.
– Jag tror att om jag skulle fråga de finlandssvenska teatrarna om de tycker att de konkurrerar med någon av de andra teatrarna, så skulle de alla säga ”absolut inte, vi jobbar tillsammans”. Men ändå finns det i ryggmärgen hos oss en inbyggd känsla av konkurrens – vi vill inte släppa våra yrkeshemligheter. Samtidigt borde vi samarbeta mer för att bli starkare, säger Blad.
Stärka ekosystemet
Vad är då Cefisto, och hur arbetar organisationen för att förbättra situationen?
– Vi är en samlande kraft för finlandssvenska teaterorganisationer. Till våra medlemmar hör alla från riktigt små föreningar till Svenska Teatern. Det är väldigt mångfacetterat att försöka samla det finlandssvenska teaterfältet under en och samma organisation, uppger Blad.
Cefistos huvudsakliga uppgift är i dagens läge att ordna de årliga Teater-dagarna, en branschträff för de olika aktörerna på fältet. Enligt Blad finns det en vilja att göra mycket mer, men ekonomin sätter ramarna, och de är för tillfället väldigt strama.
– Vi har för tillfället ingen verksamhetsledare, så ganska mycket görs med talkokraft.
Centralförbund förväntas i regel syssla med olika typer av intressebevakning och lobbningsarbete, men i Cefistos fall är det knepigt, säger Blad, eftersom förbundet representerar hela det finlandssvenska teaterekosystemet.
– Vi representerar både arbetsgivare och arbetstagare, vi representerar scenografer och skådespelare, dramaturger och dramatiker, och så vidare. Det betyder att vi måste bygga upp vårt lobbyarbete så att vi inte talar emot någon av våra medlemsorganisationer. Vi arbetar för tillfället på en ny strategi för Cefisto som kommer att presenteras under teaterdagarna i december, och som bland annat innehåller förslag på hur lobbningsarbetet kunde göras bättre och mer effektivt.
Kan du avslöja något från den nya strategin?
– Så mycket kan jag säga att den bygger ganska starkt på den ekosystemtanke som presenterades i Magmas rapport, alltså att Cefisto kunde arbeta för att stärka scenkonstfältets ekosystem.
Finns det några konkreta förslag på hur man kunde göra det?
– Allting är fortfarande helt öppet, men i grunden handlar det om hur Cefisto kunde vara en mer samlande och nätverkande organisation.
Det är här Blads strävan efter mer kommunikation och samarbete inom teaterfältet kommer in. Hon säger att mycket hänger på vilka ekonomiska och personalresurser Cefisto har i framtiden, men att kungstanken är att organisationen fungerar som ett nav för information och kommunikation de olika aktörerna emellan.
Jag tror att om jag skulle fråga de finlandssvenska teatrarna om de tycker att de konkurrerar med någon av de andra teatrarna, så skulle de alla säga ”absolut inte, vi jobbar tillsammans”. Men ändå finns det i ryggmärgen hos oss en inbyggd känsla av konkurrens – vi vill inte släppa våra yrkeshemligheter. Samtidigt borde vi samarbeta mer för att bli starkare, säger Blad.
Det svenska slukas upp
Liisa Blad säger att hon inte ser att situationen för den finlandssvenska teatern skulle vara riktigt så alarmerande som Svenska Yles rapport fick den att framstå som, bland annat för att framför allt Helsingfors har ett väldigt vitalt fritt fält som inte togs i beaktande i Yles reportage. Dessutom är det inte bara det finlandssvenska fältet som tappar publik – också på den finskspråkiga sidan ser man ett märkbart publikbortfall under de senaste 30 åren. Allt är ändå inte frid och fröjd.
– Jag känner inte att den finlandssvenska teatern är i något särskilt krisläge, utan den följer utvecklingen inom kultursektorn överlag. Det som vi borde göra är att komma bort från det rena överlevnadstänket och tänka mer på hur vi kan bygga tillsammans.
Här kommer vi in på en av Blads kungstankar: att tänka bortom det finlandssvenska. Blad poängterar att hennes funderingar kring detta dels är lite halvtänkta, och dels att de är just hennes egna funderingar, och inte något som Cefisto driver. Det kan nämligen uppfattas som något kontroversiellt eftersom det hår-draget handlar om upplösningen av den finlandssvenska teatern som enhetligt fält.
– Vi tävlar om en för liten publik om vi bara tävlar om den finlandssvenska publiken. Lösningen för att nå ut till en finskspråkig publik kan inte bara vara att vi sätter finska undertexter på våra pjäser.
Några patentlösningar på vad det är som ska göras och hur det ska göras har Blad inte, utan det är det hon hoppas att man ska kunna diskutera och samarbeta kring i framtiden.
– Vi ska inte ta det som en självklarhet att vi har ett finlandssvenskt teaterfält, utan i stället fundera på vad det betyder att vi faktiskt inte bara har ett teaterfält i Finland, utan två. Så att vi är förberedda då det kommer en fusion. Det är jag ganska säker på, att vi kommer att slukas upp av resten av teaterfältet. Då måste vi se till att den finlandssvenska teatern är så stark att den kan bibehålla sin autonomi.
Svenska på finska scener
Nu vet jag inte riktigt om jag hänger med i resonemanget?
– Jag tänker att det finlandssvenska teaterfältet ska förhålla sig som Åland. Därför tycker jag att vi behöver skärpa oss lite, för att titta på vad det är vi har. Finns det något mer som utmärker det finlandssvenska teaterfältet än språkfrågan?
– Det är därför den här frågan är så provokativ, för när vi börjar prata om att fusionera det finlandssvenska teaterfältet med det finskspråkiga teaterfältet så pratar vi språkpolitik. Det här måste vi fundera på och gå igenom. Ju mer medlen krymper, ju mer kulturfientlig vår politik i Finland är, desto mer måste vi också samarbeta och sträcka oss utåt från det finlandssvenska teaterfältet.
I korthet säger Liisa Blad att det inte räcker att kämpa för att kulturen ska få mer medel, utan att teaterfältet måste förbereda sig på ett scenario där den offentliga finansieringen till kulturen fortsätter att krympa och där publikmängderna fortsätter att minska – till den grad att de finlandssvenska teatrarna inte längre klarar av att upprätthålla sina nuvarande strukturer.
Hur menar du att den här fusionen i praktiken skulle se ut?
– Det är det jag inte vet. En sak är att vi borde öka självklarheten för det svenska på de finska teatrarna. Om vi ser på situationen nu, så har vi översättningstextning på finska, men om de finskspråkiga teatrarna alls har översättningstextning så är den på engelska.
– Det är fint att Anna Hultins monolog Är det hett här? sätts upp på finska på Svenska Teatern, men varför sätts det inte upp föreställningar på svenska på Nationalteaterns huvudscener?
Enligt Blad måste det svenska fältet diskutera hur man kan jobba ihop med det finska fältet, men samtidigt behålla sin autonomi.
– Så länge vi förhåller oss till oss själva som en ö så kommer vi att bli uppslukade i striden om finansieringen.
Om Svenskis stängs?
Jag kan ändå se framför mig motargumenten från de finlandssvenska teatrarnas sida: om Nationalteatern och Åbo stadsteater börjar sätta upp teater på svenska så riskerar det att äta på de finlandssvenska teatrarnas publikunderlag.
– Det stämmer, men om publiken oberoende minskar på de finlandssvenska teatrarna, så måste vi ändå förhålla oss till det. Vad gör vi då? Är vi redo att stänga Svenska Teatern?
– Fast vi skulle vara redo att stänga Svenska Teatern så betyder det ju inte att vi måste stänga hela det finlandssvenska teaterfältet, och då måste vi fundera på hur vi ska få den finlandssvenska teatern att överleva. Då krävs någon sorts fusion.
Du sa tidigare att den finlandssvenska teatern inte är i kristillstånd. Ser du ändå att det ekonomiska läget är så dåligt att vi skulle vara på väg att lägga ner de stora finlandssvenska teatrarna?
– Nej, herregud, nej. Men jag tänker att vi borde bli bättre på att öppna våra scener, bjuda in det finska till det svenska och det svenska till det finska. Publikunderlagen kräver att vi måste kunna ta del av teater oberoende av vilket språk det går på. Det finlandssvenska fältet måste bevisa varför vi ska vara ett eget fält, eller acceptera att fusioneras med det finska. Språkfrågan kan inte vara ett självändamål, det kan inte vara det enda som för oss samman inom det svenskspråkiga fältet. Jag har alltid varit en förespråkare av integration framom segregerade rum.
Ingen kultur = fascism
Kristillstånd eller inte – vi vet att ekonomin inom kulturfältet i allmänhet och teatern i synnerhet är ansträngd, och oberoende av hur allvarligt man tar Svenska Yles rapport är det klart att teatrarna kämpar med dalande publiksiffror. Orsakerna är många, säger Blad. Både aktörer och publik dras fortfarande med dyningarna efter coronapandemin, och för tillfället växer en ung generation upp för vilken det inte är en vana att gå på teater. En orsak är utan tvekan kulturpolitiken, säger Blad, och lyfter fram att man från ledande håll inom den politiska sfären idag uttalar sig om kultur som något negativt.
Tror du att kulturfientligheten inom politiken är en medveten strategi?
– Kulturen är ju den samlande kraften i samhället. Hannah Arendt säger att den största språngbrädan för fascism är isolation. Tar vi bort kulturen får vi isolerade människor som inte har ett sammanhang, och då är det lättare att driva igenom en fascistisk politik. Det finns forskning som visar att det är lättare att påverka och manipulera en person som inte känner sig delaktig i ett sammanhang.
Trots utmaningarna vägrar Blad ändå att beskriva teaterfältet som om det skulle sitta fast i en oundviklig nedåtgående spiral.
– Jag vill tro att teatern är lite deprimerad för tillfället och att den kommer att resa sig igen. Det krävs inga stora förändringar egentligen, utan mest en förändring i hur vi tänker kring strukturerna. Att vi lär oss kommunicera och delge info till varandra både inom den egna organisationen och utanför. Vi måste lära oss se möjligheterna med att diskutera med varandra snarare än vara rädda för konkurrens. Det är A och O. Gör vi det så finns det möjligheter att utvecklas ihop.
De enskilda aktörerna kan inte heller bli och vänta på att ”någon” ska lösa problemen, utan alla måste aktivt arbeta för den gemensamma utvecklingen, menar Liisa Blad.
– När man halkar i hundskit är det lätt att man blir kvar och ligga i den och tänka att vitsi mina byxor är skitiga. Man vill inte stiga upp, för man vet vad som kommer sen. Det är hårt arbete att bli av med hundskiten, och då kan det vara skönare att bara ligga kvar i den.
Foto: Janne Wass
