En svart hopfällbar Ericsson, med en kamera som i min värld var cutting edge.
Året var 2007, jag hade skaffat en mobiltelefon som hade en kamera. De pixliga bilderna var bedårande. Nätterna förvandlades till suddiga konturer och dagarna till bländande ljussken. Mobilen kallade jag Gösta och det kändes som att den öppnade en värld av underbart primitivt bildskapande. Tyvärr blev Gösta inte långlivad. Efter ett par djupdykningar på cementgolv förblev Göstas lilla skärm svart. Fotograferandet fick hitta nya vägar, men inget kunde mäta sig med den hopfällbara tingesten.
Jag påmindes om Göstas idag arkaiska digitala bilder när jag under årets upplaga av Kärlek och anarki såg den georgiska filmen Dry Leaf (2025), regisserad av Alexandre Koberidze. Den är inspelad på en Sony Ericsson W595 med 3.20 megapixlar som lanserades 2008. Han använde samma modell när han spelade in sin debutfilm Let the Summer Never Come Again (2017).
Inledningen av Dry Leaf består av korta sekvenser i Tbilisi. En lurvig katt plirar, gatuhundar solar sig, lopptorgsböcker virvlar i vinden, ett löv. Och kameran sveper över statyer i sovjetisk stil som föreställer fotbollsspelare. Musiken (av Giorgi Koberidze, bror till Alexandre) slår an en ton som i början är outgrundligt euforisk och som återkommer i olika skepnader i form av små vinjetter.
Den låga upplösningen gör att det ibland är svårt att urskilja vad man ser. Filmen är över tre timmar lång och på förhand oroade jag mig för huruvida jag under så lång tid skulle orka stirra in i dimman på Cinema Orions väl tilltagna duk. Redan efter någon minut är jag dock helt inne i filmen. Jag tänker på Gösta och Göstas ofullkomliga värld.
Den minimala berättelsen är som följer: den 28-åriga fotografen Lisa har meddelat sina föräldrar i Tbilisi att hon kommer att vara onåbar en tid. Pappa Irakli (spelas av regissörens egen far David Koberidze) blir orolig, fast han vet att Lisa är en vuxen människa som ofta är på resa. Han ger sig ut i bygderna tillsammans med hennes vän Levani (Otar Nijaradze) för att söka reda på henne. Ledtråden är att hon har farit iväg för att fotografera fotbollsplaner. Alltså letar de efter dylika.
Nu handlar den här filmen inte riktigt ändå om en förälders oro eller exempelvis paternalism i det georgiska samhället. Det är i själva verket gåtfullt varför Irakli ger sig iväg och vad han egentligen sysslar med (kanske bekant för många av oss när vi företar oss diverse saker?). Tillsammans med Levani yrar de omkring på landsbygden och på frågan om någon sett Lisa får de håglöst nekande svar att förbryllade bybor.
Bakom den något vimsiga utgångspunkten döljer sig något annat, kanske kan man betrakta Dry Leaf som en klurig essäfilm om att se och vara uppmärksam på det man ser?
En egenhet i filmen som jag hittills inte avslöjat är att vissa av personerna i filmen är … osynliga! Levani finns ju där i bilen tillsammans med Irakli, det är bara det att vi i publiken inte ser honom. Däremot hör vi honom. Och samma gäller flera av personerna som Irakli träffar under odyssén: de syns inte. Och det är här helt naturligt, inget konstigt (som en del andeväsen i Apichatpong Weerasethakuls filmer).
Och det här med att synas är det som sagt också i övrigt lite si och så med i filmen, vilket visar sig vara kongenialt. Istället för sterilt skarpa bilder som i den konventionella filmer har vi alltså här ett fotoarbete som närmast glider in i bildkonstens estetik. Detaljer syns inte, däremot själva ljuset och skuggorna och när man inte riktigt kan se vad något är får man föreställa sig resten, precis som med Levani alltså.
Och ljuden hör vi: prasslande gräs, djuren, rösterna (i synnerhet de osynligas som är nära, nära), brummande maskiner, tystnad. Kontrasten är omskakande.
Märkligt nog skapar de ryckiga rörelserna (det är naturligtvis få bilder som mobilkameran hinner spela in per sekund), klumpiga justeringar av exponering och abstraherade landskapen tillsammans med ljuden en vidunderlig närvaro. Filmen blir som ett spel mellan närvaron och frånvaron, och detta är något regissören Koberidze och de andra familjemedlemmarna verkar ha haft hur kul som helst med att dyka ner i.
Under några tillfällen övergår bilderna i det helt abstrakta, där en detalj som rinnande vatten blir blänkande färgfält bara.
Ironiskt är ju att dottern som pappan söker efter är just fotograf, och har som yrke att dokumentera (ett land i förändring?). Nu har Irakli tomtat iväg för att ganska planlöst söka efter sånt som hon kan tänkas ha sett. Alltså fotbollsplaner. Ett dubbelseende.
Dry Leaf består till allra största delen av i ganska snabb takt förbiilande bilder av vad Irakli och Levani tittar på under sin resa. Och som vi alltså i vår tur får “se”. Inte minst är det fotbollsplaner. Eller något som en gång har varit det, eller som tjänar som det i brist på annat. Ett par murkna störar får i regel fungera som målstolpar. I en scen ser vi Irakli tala med ett par pojkar. Fotbollsplanen finns inte längre kvar, men de spelar där de kan.
Så även fotbollsplanerna existerar på ett spektrum mellan det synliga och det osynliga, det imaginära som kan bli verkligt och kanske tvärtom.
Att filma på mobil är inte i sig uppseendeväckande. Experiment med filmkameror och mobiler (etcetera) för att i bästa fall mejsla fram ett visuellt intressant uttryck kan man hitta hur många exempel på som helst bortom den netflixanpassade mittfåran.
Koberidzes Dry Leaf utmärks av en lekfullhet som har ett filosofiskt djup. Jag slås av kontrasten mellan det riktade seendet, som när vi söker efter något eller har som uppgift att systematiskt dokumentera något, i kontrast till det spontana som ändå ligger till grund för allt, att något fångar vår uppmärksamhet. Ett exempel: genom Irakli får vi syn på en knubbig åsna på ett fält. Den gör ingenting speciellt, den bara är där, och mig vållar de suddiga bilderna ett visst bekymmer att först avgöra om det är en åsna eller en häst.
Och mest är det ju skenbart riktat seende, för vad betyder det nu sen att störta ut i landets olika hörn och glo på fotbollsplaner? På något sätt påminner det där om så mycket annat i livet som man beslutsamt tänker sig greja med, medan det samtidigt är helt andra saker som pågår.
Iraklis odyssé kryllar av audiovisuella epifanier som understryks av Giorgi Koberdizes ömsom glada, ömsom melankoliska musik. I en scen ser vi Irakli och Levani gå in i ett hus, där ett av fönstren har dekorativa linjer som bryts av ett klot som nästan ser ut som en fotboll. Själv blir jag euforisk av att utifrån de grovt yxade bilderna lägga märke till sådana mönster, linjer och landskapets böljande former.
Är resans mål målet? Idén i filmen tycks bygga på en vits. Fotbollsmålet alluderar till en trött kliché, men när man ser de där gråa trästörarna som ständigt är i bild får ordet “mål” nya betydelser. Målet är målet är målet.
Vi formligen svämmas över av bilder som vill banka in olika budskap eller sälja saker till oss. Dry Leaf är en frisk bris bland all konst som vill så förbannat mycket. Här: titta på de suddiga konturerna: åsnan, störarna, havet av violetta blommor, ljuset, skuggorna. Och färgfält, gestalter, silhuetter, linjer, cirklar.
