Jag förstår att man måste skära ner, men … Det brukar ofta vara reaktionen från personer och aktörer som drabbas av de drakoniska nedskärningar som vår sittande regering genomför. ”Skär gärna, men inte i något viktigt”, tenderar andemeningen att vara.
Alla tycker naturligtvis att det de sysslar med är viktigt, och då man frågar var det ska skäras istället, brukar svaren lyfta fram olika typer av abstrakta spöken vars ekonomiska omfång få har någon egentlig uppfattning om: invandringen, tjänstemännens löner, den offentliga byråkratin, eller helt enkelt ”något annat”.
Regeringen Orpo har drivit Finland in i en nedåtgående spiral där udden av nedskärningarna konsekvent riktats mot dem har det svårast: arbetslösa, fattiga, sjuka, handikappade, unga och gamla. I slutet av augusti hördes nödrop från funkisorganisationerna FDUV och Kehitysvammaliito, som riskerar att bli av med största delen av sin finansiering på grund av minister Wille Rydmans (Sannf) nya riktlinjer för beviljande av STEA-bidrag för social- och hälsoorganisationer i tredje sektorn. FDUV riskerar att bli av med två tredjedelar av sin finansiering, medan Kehitysvammaliitto riskerar att mista nästan allt – med en nedläggning av hela organisationen som följd. Detta på grund av att Rydman anser att stora delar av organisationernas arbete faller under den ovan nämnda kategorin ”inte något viktigt”.
Att mycket kan göras för att effektivera den offentliga sektorn torde de flesta vara ense om, men mindre pengar betyder inte automatiskt större effektivitet, utan i första hand sämre kvalitet och mindre resultat.
Tyvärr har vi bara sett toppen av isberget ännu – om Finland i framtiden ska hålla sig till den skuldbroms som alla partier utom Vänsterförbundet har förbundit sig till. Nästa regerings willerydmän och riikkapurror får den otacksamma uppgiften att förklara vilka övriga sektorer av välfärdsstaten som är oviktig lyx som vi inte har råd med.
I nuläget är det mest akuta att se till att Rydman inte på egen hand godtyckligt tillåts rasera vår tredje sektor och lämna hundratusentals personer i Finland utan den service, stöd och vård som funkisorganisationerna och den övriga tredje sektorn erbjuder. Här måste de övriga regeringspartierna agera.
På längre sikt måste vi komma bort från mantrat om att nedskärningar är den enda vägen. Att mycket kan göras för att effektivera den offentliga sektorn torde de flesta vara ense om, men mindre pengar betyder inte automatiskt större effektivitet, utan i första hand sämre kvalitet och mindre resultat.
Under partiets sommarmöte i Jyväskylä presenterade Vänsterförbundets ordförande Minja Koskela ett förslag på hur de nio miljoner som skuldbromsen förutsätter att staten ska spara kan samlas in i stället för att skäras bort, helt enkelt genom att höja Finlands helhetsskattegrad med tre procent till samma nivå som den var i början av 2000-talet.
Man kan ha olika åsikt om huruvida Koskelas program är rätta vägen att gå, men med sitt förslag visar hon åtminstone på ett konkret sätt att nedskärningar inte är det enda alternativet. Vill man sedan ändå försvaga den offentliga sektorn och välfärdsstaten genom nedskärningar i stället för att förstärka dem, är det ett ideologiskt val.
Publicerad i Ny Tid 8/26, 7.9.2026
