Socialt världsforum i Benin ställdes nästan in, och flera av de presumtiva deltagarna deporterades. Bland dem fanns filosofen och aktivisten Thomas Wallgren. För Ny Tid delger han här fragment ur en dagbok från ett fredsmöte som nästan inte blev av.
4.8.2026
Det är lång väg från Cotonou till Addis Abeba. Och det är tur, för nu får jag sitta en halv dag i samtal med –Yursa Elmobashir. Efter ett år av förberedelser är det ett efterlängtat möte. Vi träffades nyss på flygfältet i Cotonou, Benin. Vår plan var att tillbringa en vecka tillsammans med likasinnade på Socialt världsforum i staden. Nu sitter vi i stället som en del av en brokig grupp på åtta personer på ett flyg mot Etiopien.
”Vi” är i detta fall: två mänskorättsaktiva från Uganda, en feminist från Kenya, tre miljö- och fredsaktivister, två från Kongo, en från Sverige, Yusra från Sudan, och jag. Vi har blivit vägrade inresa, våra pass har tagits ifrån oss och vi har med stor bestämdhet förts ombord på det flyg som nyss fört oss till Cotonou. En vecka av samarbete i Benin har krympt till de sju timmar vi nu har framför oss på flyget tillbaka. Våra samtal om arbetet för fred får den sällsamma intensitet som ges av stunder som man vet att man har sökt hela sitt liv och som man vet att inte kan komma tillbaka.
5.8.2026
Detsamma som hände vår lilla grupp på åtta har, visar det sig under natten som vi tillbringar på flygplatsen i Addis Abeba, hänt många andra. 400 aktivister som kommit till World Social- Forum (WSF) i en busskaravan från Senegal genom Västafrika har gripits nära Cotonou och deporterats till Togo. Till och med fem haitier har avvisats trots Haitis och Benins gemensamma historia (voodoon, som sägs härstamma från Benin, var en stark kraft bakom det slavuppror som ledde till Haitis självständighet 1804). Universitetet i Abomey-Calavi där forumet skulle sammanträda är stängt av regeringen och ingen släpps in.
Den omedelbara orsaken till avvisningarna och stängningen är oklar. En del av förklaringen är att demokratin i Benin, som under många år framstått som en av de starkaste i Afrika, nu efter vårens val också vacklar. Men det finns även mycket som är oklart i hur de lokala arrangörerna har kommunicerat med myndigheterna, och i hur den internationella koordinationen har kommunicerat med dem i Benin.
Senare på dagen, medan Yusra och vi andra avvisade sitter på våra respektive flyg från Addis Abeba till Kampala, Kinshasa, Wien och andra destinationer, förhandlar våra vänner i Benin med regeringen. När vi har landat får vi bud om att regeringen har gett grönt ljus för forumet. Karavanen från Västafrika är på väg mot Cotonou igen och möteslokalerna kan öppna.
6-8.8 2026
Upp emot 4 000 deltagare från exakt 100 länder – en enda från den ryska- oppositionen, ingen från Finland eller Haiti – är i Cotonou. Festligheter, en stor mängd personliga möten som kommer att forma människors liv, stor förvirring. Kring 300 möten och andra aktiviteter genomförs på plats och online under varierande nivåer av kaos.
Migration och antirasism, feministisk mobilisering, facklig solidaritet, Palestina, klimaträttvisa och mycket annat är företrätt i programmet. Men klart mest politisk energi utgår i Cotonou från de rörelser i Afrika som bedriver lokal kamp för rätten till jord och vatten som gemensam nämnare. Alla dessa rörelser som nu möts verkar i länder där den globala kampen om gruvor, energi och mark utarmar naturen, driver staterna mot kollaps och föser miljoner människor, särskilt kvinnor och barn, mot stupet och ner i avgrunden. Sudan är sedan 2023 svårast drabbat, men klimatförändringen och plundringen är gränsöverskridande.
Fyra av aktiviteterna i Benin är seminarier som jag tillsammans med kolleger från Kamerun, Sudan, Colombia, Nepal, USA och Indien varit med om att planera. Två gäller konflikten i Sudan, två handlar om de resurser som olika kunskaps-traditioner kan erbjuda för att vi skall kunna förstå den globala miljökrisen. Yusra, Tord Björk från Sverige och jag deltar på distans, från en buss i norra Italien och från flygfältena i Köpenhamn och Wien. De övriga talarna har haft bättre tur än vi och kan mötas i Cotonou.
Men klart mest politisk energi utgår i Cotonou från de rörelser i Afrika som bedriver lokal kamp för rätten till jord och vatten som gemensam nämnare. Alla dessa rörelser som nu möts verkar i länder där den globala kampen om gruvor, energi och mark utarmar naturen, driver staterna mot kollaps och föser miljoner människor, särskilt kvinnor och barn, mot stupet och ner i avgrunden.
9.8.2026: Yusra
På mitt kontor i Helsingfors. Jag skriver dagbok medan jag på distans deltar i det möte för WSF:s internationella råd som börjar idag.
På mitt arbetsbord har jag veckoslutsupplagan av Ilta-Sanomat. Tidningens politiska debatt gäller i huvudsak de 60 000 marockaner som för några dagar sedan tillfälligt nådde Ceuta. De har tydligen satt Finland och hela EU i gungning.
Jag tänker på Sudan. Yursa berättade att över tre miljoner av Sudans flyktingar under det senaste året har kunnat återvända hem till områden som Sudans armé återtagit från RSF. RSF eller Rapid Support Forces är en privatarmé som Arabemiraten – och USA? och Ryssland? och Ukraina? och Kanada? . . . och vi?? – beväpnar i utbyte mot det guld från Sudans rika gruvor som driver kriget.
Jag tänker också på Yursa. Hon är läkare, utbildad i Khartoum, specialiserad på folkhälsa. Nu studerar hon samhällsvetenskap, särskilt det hon kallar ”health economics”, i Bologna. Hon var glad att kunna utbilda sig till läkare, men de nya studierna känns för henne i dagens läge ännu viktigare än tidigare.
Politiskt formades Yursa av den demokratiska folkresningen i Sudan 2018–2019 som ledde till tidigare diktatorn Omar al-Bashirs avgång.
Livräddare tar till vapen
Protesterna började i Khartoum där Yursa då studerade. På ett besök i hemstaden Kassala i östra Sudan var hon med om att ordna de första lokala demonstrationerna. Där höll hon också på öppningsdagen sitt livs första offentliga tal. Den tredje dagen av demonstrationerna hade en kommitté med bara manliga medlemmar bestämt att kvinnor kunde delta endast om de på samlingsplatsen hölls isolerade i ett tält omgärdat av ett staket. Yursa var med när kvinnorna rev staketet. Nu delar hon sin tid mellan studierna i Bologna och arbetet med Kassala Women Platform, en rörelse vars grund är de vänskapsband som knöts under manifestationerna våren 2019. Rörelsen ger nödhjälp, arbetar långsiktigt för fred, demokrati och rättvisa i Sudan och mobiliserar internationellt.
Det fanns i Sudan en optimism efter al-Bashirs avgång 2019, men den ebbade snart ut. 2023 bröt öppet krig ut med Sudans armé och RSF som största kontrahenter. Det rasande krig som nu pågår har drivit nästan en tredjedel av Sudans 45 miljoner invånare på flykt. Fasorna är namnlösa – eller så trodde jag att det är. Men jag har under de senaste dagarna fått lära mig att min inställning är ett privilegium som inte gäller sådana som Yursa. De måste förstå allt. På samma ljusa, sakliga sätt, som Yursa på flyget mot Addis Abeba berättade om allt annat i Sudan och om sitt liv, berättade hon att hon ägnar en del av sin tid åt att följa med de krigande soldaternas Tiktok-inlägg. De publicerar en aldrig sinande ström av videoklipp från plundringen och massakrerna, samt från de exalterade mötena genast efter: ”Idag dödade jag åttio!” – ”Ha! Jag dödade tvåhundra.” Särskilt, säger Yusra, följer hon med för att se hur motiven, de berättelser som ska berättiga våldet och upprätthålla stridsmoralen, artikuleras.
Krigets tyngdpunkt har förflyttats och det närmar sig Kassala. Yursas familj och många av hennes bästa vänner är kvar i hemstaden. I Kassala, och på andra orter som hotas, är det enligt Yursa vanligt bland lokala hjälparbetare, som aldrig förr rört ett vapen, att de nu lär sig grunderna för väpnat försvar.
Mörkret ger tyngd åt det hopp och den kraft som dominerade Sudan för 7–8 år sedan och som jag genom Yursa fått möta. Den kraften lever medan kriget pågår, och den kommer att finnas kvar och ge form åt den vardag som väntar när kriget har tagit slut.
Nästa gång i Helsingfors
Varför ville jag och många tusen andra från hundra länder vara med i Cotonou?
Vi ville vara med för att världen är gemensam för alla, för att alla människor, nu levande och i alla tider, hör ihop: för att vi inte kan hoppas förstå oss själva och bidra till en värld utan svält och krig om vi inte kan se på oss med deras ögon som nu är på flykt – från Darfur, och från Ukraina och Gaza och många andra platser – och med deras ögon som mitt under brinnande krig tar hand om sin nästa.
Vi ville också vara med för att Socialt världsforum, med allt sitt kaos och i sin fullständiga otillräcklighet, inte bara är en dröm. Socialt världsforum är ett experiment och en öppen politisk process, som sedan starten i Porto Alegre 2001 fortsatt att mötas globalt, regionalt och lokalt i många länder. Det är en verkstad där sådana som Yursa från Sudan och Indra från Nepal och Aida- från Haiti och även Thomas från Finland, kan möta sina systrar och bröder och lära sig av varandra om världen och om sanningens kraft. I Finland möts Socialforum nästa gång i september i Lappviken i Helsingfors. N
Tack till Afrika-kontoret för World Beyond War i Kamerun som förmedlade min kontakt till kvinnogruppen i Kassala. Och tack till Öflunds stiftelse vars stöd gav mig möjlighet att bjuda in Indra Adhikari från Nepal, Yursa Elmobashir från Sudan, Vijay Pratap från Indien och Rosy Zuniga från Mexiko till de seminarier jag kunde vara med om att ordna på socialt världsforum i Benin.
Foto: Tord Björk
