Klockan nio på morgonen på soliga Teneriffa, ett stiligt café med kaffe för endast 1,50 euro, svagt wifi. En man sitter med sin dator och svarar på mejl på tre språk. Jag känner igen denna blick. Han är ingen turist utan en frilansare som sitter med en latte i fyra timmar och väntar på en överföring som inte kommer fram. Han är en av många andra som har drömt om att bo på ön men som till sist landat i ett läge där det gäller att helt enkelt överleva. Jag är en av dem som har trott på att det går att leva lite billigare här under solen.
Efter min flytt har livet tagit en ny vändning och jag har blivit bostadslös. Det värsta är kanske att jag, som det brukar heta, befunnit mig ”mellan jobb”, eller att jag helt enkelt varit utan jobb.
Jag bor nu i en squat, alltså ett ockuperat hus. Det rör sig om ett halvfärdigt femstjärnigt hotell i ett lyxigt område. Mittemot står den nybyggda ryska ortodoxa kyrkan. Squatten är indelad i avdelningar varav två är ukrainska, två polska, en marockansk, en venezolansk, och tusentals andra personer har hittat sitt hem i nedre våningen som saknar väggar.
De första som kom till squatten var ukrainare , eftersom man på Kanarieöarna inte ger bostad åt dem som beviljas tillfälligt skydd. Livets kullerbyttor är intressanta: jag har jobbat mycket med ukrainska flyktingar och just dessa människor har hjälpt mig under svåra tider.
Välfärdssystemet är uppbyggt för permanent bosatta människor med personnummer, inte för resande fötter.
Alla möjliga talanger finns i vår avdelning. Här finns formgivare och filmfotografer som diskar på restauranger, en arkitekt som plockar bananer och många andra. Men ingen har arbetsavtal.
Den nya fattigdomen kan se stilig ut och inte skilja sig så mycket från medelklassen. Den moderna fattigdomen kan också vara ganska mobil, vilket både försvårar och underlättar saken. Så länge man inte har barn, så klart. Välfärdssystemet är uppbyggt för permanent bosatta människor med personnummer, inte för resande fötter.
Eftersom jag som finländare vill ta det säkra före det osäkra så kollade jag med hjälp av AI vem som äger den halvfärdiga byggnaden där jag bor. Aktören som äger marken kunde jag inte hitta men en ledtråd som jag fann ledde mig till ett fryst projekt med ett bolag som styrs av Sergei Pasters – persona non grata i Lettland, med ryskt och maltesiskt pass genom guldvisum (ett uppehållstillstånd som beviljas i ett land genom ekonomiska investeringar där, red.anm.). Enligt vissa europeiska under-rättelseuppgifter har han kopplingar till den ryska oljeflottan. Det är ironiskt att människor som flytt kriget som Ryssland startade bor i en byggnad som finns till genom fryst kapital som matar kriget.
Rikedomen är alltid någons. Den kommer, solar, badar och flyger hem. De som upprätthåller den har knappast råd med hyran och sover i skuggan av dött kapital.
Och på tal om den ortodoxa kyrkan: vi väcks varje morgon av klockringning från en kyrka som välsignar bomberna som ska döda oss.
