Min fördom när jag började läsa Nina Kihlmans Familjen som skalv: det är väl ett ytdopp i den finare finlandssvenska ankdammen. Sedan blev texten först underhållande, sedan fängslande och till slut gripande. Stilvalet är berättande, utan försök till konstlad literaritet. Boken är bottenlöst ärlig. Det som Christer Kihlman hatade mest var förljugenhet. ”Mendacity” som Paul Newman vrålar i Tennesse Williams Katt på hett plåttak.
En beröringspunkt med mig är familjehelvetet. I mitt fall i en annan samhällsklass. Avståndet är kort mellan kvarteret Guldfisken vid Högbergsgatan till kvarteret Korpen (!) och Bangatan 23 i Rödbergen. Socialt kunde det vara oändligt.
En finlandssvensk fattigdom avslöjades för en förvånad Christer när han och Selinda i många år bodde i ett torp på Stor Bengts gård i Kullo. Enligt dottern Nina blev han då ”…förmodligen på ett nytt sätt medveten om klassamhällets orättvisor och sin egen privilegierade och högborgerliga bakgrund”.
Kampen mot borgerligheten blev sedan ett genomgående drag i Kihlmans författarskap, så långt att han blev så gott som ostracerad. Han flyttade sig vänsterut, men stannade vid socialdemokratin. Han ställde broderskapet och solidariteten i socialismen mot individualismen och girigheten i marknadsekonomin.
Under mina få och korta men desto intensivare diskussioner med Christer tog vi aldrig upp det ämnet. Christer var en alltför intelligent och hetlevrad debattör för att jag skulle plocka av honom hans rosafärgade glasögon. Jag fick honom aldrig att inse att en autokrati kan fungera som ett vertikalt system, men aldrig en marknadsekonomi. I längden kommer konsumenterna aldrig att finna sig i att bli tvångsmatade med kålsoppa.
I stället ifrågasatte jag hans klassmedvetande. Han såg fattigdomen i Kullo utifrån, vertikalt nedåt, från sin egen borgerliga position. Nina Kihlman skriver att också hans kritiker beskyllde honom för att ”…han inte hade ett hum om att på riktigt växa upp i en arbetarmiljö.”
Jag inbillar mig att Christer lärde sig se samhället från proletariatets perspektiv först när han bodde med sin älskade Juan i Buenos Aires slum i Argentina. Själv hade jag kännedom om klassklyftorna genom min latinamerikanska styvfarmor, som också hette Celinda. Hon var empleada i Chile och följde uppmaningen ”yankee go home, and take me with you”. Dock inte som fru, utan som hembiträde.
I Santiago fanns specialbutiker för uniformer för tjänstefolk. I Finland är det 100 år sedan den högsta statusen var att ha ”piga”. Christer Kihlmans barndomsfamilj hade två.
Så småningom etablerade sig Christer Kihlman som hyllad författare och flyttade till Diktarhemmet i Borgå. Han återvände till den borgerlighet han hade kritiserat i sina böcker. Man kan ta pojken ur klassen, men aldrig klassen ur pojken.
I Borgå fann han ett slags ålderstrancendens, kanske rentav lycka. Men han skrev inte om den. Han ansåg att den var omöjlig att beskriva. När han blev tillfrågad skrev han i stället en monolog för scenen, Svaret är nej.
Efter diktarhemmet gick det utför. Först Majblomman, sedan 20 kvm på Kristinagården. Christer kom inte och lyssnade på mig när jag var frivillig läsare för åldringar. Som de flesta andra satt han isolerad i sitt rum. Där upphörde borgerlighetens diskreta charm.
Om han passerade Sankte Per kom han inte till något klassamhälle. Det finns i nedre våningen.
Min tro är att det som väntade var The Big Sleep.
