I Finland har en kursändring kring vargjakt ägt rum och kvoterad jakt inleddes i år. I Italien har man gått åt ett annat håll och betonar numera fredlig samexistens mellan varg och människa och 2025 antogs en lag som erkänner djur som kännande och tänkande varelser.
Ett berg med en varg reser sig lite högre” skrev journalisten Edward Hoagland 1972. Den italienska föreningen Io non ho paura del lupo (”Jag är inte rädd för vargen”) har citatet som sin slogan. Föreningen grundades för tio år sedan för att skydda den unika italienska vargpopulationen i Abruzzos bergslandskap, cirka två timmar väster om Rom – ett område känt för sin samexistens mellan rovdjur och lokalbefolkning.
Vargen har varit skyddad i den stora nationalparken Parco Nazionale d’Abruzzo, Lazio e Molise i över ett halvt sekel. Parken grundades 1922 och består av 50 000 hektar mark plus ett dubbelt så stort buffertområde. Inom området finns flera idylliska städer och otaliga gamla bergsbyar.
– Nationalparken är ett av de vargtätaste områdena i Europa berättar Francesco Romito, viceordförande i Io non ho paura del lupo.
Italienska medborgarorganisationer och företag samarbetar med nationalparken för att övervaka och skydda de hotade rovdjuren, därtill finns 80 anställda i parken, varav hälften befinner sig ute på fältet.
– Vi tar turisterna upp till bergen tidigt på morgonen då chansen att se vilda djur är störst. Vi har koll på var man får vandra, eftersom mycket mark är privatägd och det inte finns någon allemansrätt i Italien, säger Umberto Esposito från Wildlife Adventures, som samverkar med nationalparken och organisationen Rewilding Europe för att sprida kunskap om vilda djur, samt möjliggöra möten mellan djuren och människorna. Naturturismen är idag en av de största näringarna i Abbruzzo, och den växer kraftigt hela tiden.
Vänder varghat till vargskydd
Vargen var nästan utdöd på 1900-talet efter intensiv jakt och habitatförlust. På 1970-talet fanns bara ett fåtal individer kvar i Apenninerna, där Abruzzo var ett av de sista refugierna. Genom ett systematiskt arbete sedan 1960-talet som byggt på forskning, skyddsåtgärder och information har bilden av vargen som hot fått ge vika och arten anses nu värd att bevara. WWF-initiativet Operazione San Francesco 1973 skapade medvetenhet och lade grunden för återhämtningen. Då bestod den italienska vargstammen av under 100 individer efter årtionden av jakt och förgiftning. Idag finns över 3 500 vargar i Italien, mycket tack vare EU-program som Natura 2000.
En viktig faktor i Abruzzo var återskapandet av näringskedjan som bokstavligen hade skjutits sönder genom jakt.
– När bytesdjur som hjort och vildsvin återhämtade sig kunde vargen bli mindre beroende av mänskliga resurser, förklarar biologen Serena Frau från Io non ho paura del lupo.
Även om jakt på italienska vargar är förbjuden finns det naturligtvis vargar som dör i exempelvis trafikolyckor. Skadade vargar i parken tas om hand i reservatet i bergsstaden Civitella Alfedena. Ett friskt djur släpps ut igen och ett som inte klarar friheten flyttas till ett större reservat på annat håll i Italien. Man avlivar inte vargar så länge de kan leva.
Staden har också ett museum som lyfter fram vargfrågan och ett utbildningscentrum dit italienska skolklasser vallas runt och får undervisning i ekologi och djurskydd. Att barn får veta hur varghatet drabbade naturen och hur man idag skyddar rovdjuren är en viktig del av den lyckade varg-människa-integrationen.
Starkt rättsligt skydd
Italien antog sommaren 2025 den så kallade Brambilla-lagen, som erkänner djur som kännande och tänkande varelser som har rättigheter. Man kan numera få upp till fyra års fängelse och böter på 60 000 euro om man dödar ett djur.
Att ge djuren juridiskt skydd var en process som inleddes i Abruzzo, där även den extremt hotade marsiska brunbjörnen skyddas. Björnen lever sida vid sida med vargar och är den näst mest hotade björnarten i världen efter Gobibjörnen. Idag finns det cirka 60 individer, alla i Abruzzo. Björnarna förökar sig långsammare än vargarna, vilket gör björnpopulationer känsliga. Populationen har dock sakta ökat tack vare organisationer som skapat EU-finansierade ”björnkorridorer” som minskar konflikter och låter björnar röra sig fritt över stora ytor.
Det rättsliga skyddet för rovdjur i Italien, särskilt vargen, har sitt ursprung i ett banbrytande rättsfall om tjuvjakt på den marsiska björnen som djurrättsorganisationen Salviamo l’Orso vann i Italiens högsta domstol 2021.
– Sedan detta fall har det rättsliga skyddet av vilda djur ökat markant, berättar Salviamo l´Orsos grundare och vice ordförande, Stefano Orlandini.
Både varg- och björnturism är idag en stor och viktig gren av det lokala näringslivet. Detta förutsätter att ingen skjuter bort de djur som turisterna kommit för att se.
Märklig kursändring
Finland har på kort tid gått igenom en dramatisk omsvängning i vargfrågan. Efter lagändringen som riksdagen godkände i december 2025 inleddes landets första kvoterade vargjakt någonsin den 1 januari 2026, sedan vargen tidigare varit i det närmaste helt fridlyst. Jakten pågick till den 10 februari 2026 med en kvot på hundra vargar fördelat på 16 jaktområden. Redan första jaktdagen sköts tolv vargar, och när kvoten fylldes hade 82 individer fällts.
Enligt det statliga Naturresursinstitutet Luke fanns det i mars 2026 sannolikt omkring 430 vargar i Finland – exakt samma antal som året innan, eftersom den kända dödligheten mer än fördubblats och åt därmed upp hela den naturliga tillväxten. Utöver kvotjakten sköts ytterligare 34 vargar med skadebaserade undantagslov mellan augusti 2025 och mars 2026.
Kontrasten till Italien är slående. Det finns där ungefär åtta gånger fler vargar än i Finland, över 3 400 individer, men vargen är ändå fortsättningsvis fridlyst i hela landet. I Italien satsar man numera på förebyggande åtgärder, forskning och skadestånd. Trots två EU-domar mot Finland om vargförvaltningen (där man fastställer att Art- och Habitatdirektivet ska styra och att det ska finnas vetenskaplig grund för alla åtgärder) har Finland på kort tid låtit politiken ta över vetenskapens roll i frågor om ”hur många vargar som vi kan/ska ha”.
Det är den svenska modellen och de svenska jägarna som influerat Finland, och det är ingen slump att när Sverige på grund av EU-kommissionens press fick ställa in sin licensjakt på vargar i januari 2026 dök det mirakulöst upp en motsvarande form av jakt i Finland.
Dessa ”stamvårdande jakter” är intressanta såtillvida att de är helt öppna för utländska troféjägare. Annars brukar statliga uppdrag skötas av statens tjänstepersoner och företag som upphandlats för detta ändamål, men inte när det handlar om rovdjursförvaltning.
Skadade vargar i parken tas om hand i reservatet i bergsstaden Civitella Alfedena. Ett friskt
djur släpps ut igen och ett som inte klarar friheten flyttas till ett större reservat på annat håll i Italien. Man avlivar inte vargar så länge de kan leva.
Bondens bästa vän
I Italien arbetar man aktivt med konfliktlösning där djurens och människornas intressen krockar, framför allt skyddet av tamdjur. För hundra år sedan fanns det på Abruzzos berg och dalar uppemot en miljon får. Idag är det några tiotusental. Minskningen beror på modernisering och urbanisering, inte på rovdjur. Det här är även ett problem för naturen, som behöver betas öppen för att bevara den unika faunan inom nationalparken. Därför stöttar man aktivt djuruppfödare med resurser och regleringar.
Det viktigaste stödet är förmodligen foder till de stora vita boskapsvaktande hundarna som effektivt skyddar får, getter, kor, hästar och grisar mot rovdjursattacker. Fårhunden Maremmano-Abruzzese är människovänlig och sällskaplig, men samtidigt skyddande och orädd mot rovdjur – till skillnad från myten att sådana vakthundar skulle vara aggressiva mot människor. Bilden bekräftas på gården Zooristur Farm i Ortona dei Marsi, där ägaren Pietro D´Annessa vallar omkring 250 getter i ett område med minst två vargflockar. Han var länge mindre försonlig mot vargarna och blev rasande när en ung, oerfaren hund dödades av en varg, men insåg med tiden att djuret bara följt sin instinkt och att misstaget var hans eget genom att låta en oerfaren hund ha så mycket ansvar. Nu har han tio vakthundar som han själv tränat, utrustade med breda metallhalsband med piggar som skydd mot vargangrepp. En del av getterna bär också handgjorda klockor, campanaccios, som hjälper herden att höra var flocken befinner sig.
Osttillverkaren Claudio Di Domenico på gården La Grancia i Villetta Barrea, med ett tjugotal kor och ett stort vargrevir som granne, har fyra hundar och en vakthundsvalp. Han berättar att han aldrig haft problem med vargarna på berget bakom gården.
– Vi har bara en gång haft en incident med en varg som tagit sig in till kohagen, men våra hundar jagade bort den omedelbart. Jag känner mig trygg med mina hundar, men fodret är dyrt och vi är tacksamma för donationer från frivilligorganisationer och Nationalparksstiftelsen. Vår ekonomi bygger helt på osttillverkningen, säger Di Domenico och tillägger att hans största problem är de många rådjuren som äter upp höet till hans kor innan han hinner skörda det.
I många städer ser man gamla vakthundar vandra runt på gatorna.De är pensionerade hundar som hela samhället tar hand om och uppskattar, även om de naturligtvis har sina ägare. Det händer också att vargar går genom byar, särskilt nattetid, när de vandrar från en bergstopp till en annan. Då är det bra att ha vakthundar ute på gatorna. Allt brukar gå lugnt till, och människorna i dessa byar blir inte skrämda av att se en varg lunka runt hörnet.
Möjliggöra samexistens
Vi som gick i skolan i Finland på 1960- och 1970-talet fick lära oss om näringskedjor och ekologisk balans. Den intressanta frågan är varför dagens skola inte längre lär ut sådana självklarheter, och varför grundläggande biologisk kunskap ibland i politiken och i medierna betraktas som radikal. Allt hänger ju ihop; vi kan inte plocka bort en art utan att det påverkar otaliga andra. Det är därför FN vid sidan av Klimatpanelen har grundat en vetenskaplig panel för biologisk mångfald. Tyvärr är det få politiker och journalister i Finland som följer dess arbete.
I Abruzzo är biologisk mångfald och vetenskaplighet självklarheter inom rovdjursförvaltningen. Nationalparken har tack vare detta gått från att vara en sista tillflykt för en nästan utdöd vargpopulation till att bli ett centrum för europeisk naturvård. Parkens direktör Lucian Sammarone sitter i den vackra gamla byggnaden som är nationalparkens huvudkontor i staden Pescasseroli. Han berättar om hur olika synen på stora rovdjur är i Finland jämfört med Italien, något han lärt sig på sina besök i Finland, särskilt i Rovaniemi.
– Här i Abruzzo bygger arbetet på en kombination av skydd, forskning, konflikthantering och utbildning. Målet är att möjliggöra långsiktig samexistens mellan människa och varg, säger Sammarone.
Nyanställningar är på gång, eftersom parken spelar en betydande roll i hela Italiens rovdjurspolitik. Detta är viktigt nu eftersom jägarförbunden ökar trycket på EU för att få jaga fler djur, trots att det faktiska jägarantalet dalar i många länder, Finland inräknat. Nationalparken har därför ett fyrtiotal rangers – beväpnade naturvakter varav några har spårhundar specialtränade att hitta gifter och kemikalier och skydda vargarna mot förgiftat kött i fällor. Tyvärr förekommer det fortfarande att vargar förgiftas, men det har minskat kraftigt, inte minst tack vare spårhundarna. Den senaste attacken skedde i år, när sammanlagt 18 vargar förgiftades.
Även politikerna i Pescasseroli före-språkar en samexistens mellan vargar och människor.
– Vi har uppnått en politisk enighet om att rovdjuren är en del av vår tillvaro, säger kommunfullmäktiges viceordförande Daniela Gentile.
– När vi fattar beslut om byggprojekt eller stöd till turismen finns rovdjuren alltid med i ekvationen. Utan rovdjursturismen hade vår stad haft svårt att överleva, eftersom så många basindustrier har flyttat ut eller lagts ned de senaste 30 åren, säger hon.
Det har varit en terapeutisk upplevelse att se hur italienare arbetar professionellt och civiliserat för att rädda Europas sista stora rovdjursstammar. Att på ett par månader skjuta bort ett åttiotal av Finlands knappt 430 vargar är i själva verket bisarrt om man utgår från diskussionen på kontinenten, där man i stället talar om samexistens, skydd och rewildering av naturen. Det är nyttigt att upptäcka hur klokt andra jobbar med de stora rovdjuren. Vargar kan även få människor att resa sig lite högre och bli civiliserade.
Foto: Staffan Widstrand
