Det är viktigt att Lappviken-området också i framtiden får vara öppet för alla och att det också framledes ska vara möjligt att delta i kulturevenemang med låg tröskel där, säger psykiatern och Lappvikenaktivisten Kristian Wahlbeck.
Solen skiner över Lappvikens gamla sjukhusbyggnad. Lappviksaktivisten och professor emeritus Kristian Wahlbeck samtalar med en trädgårdsmästare. De diskuterar odlingen av växter som ska fungera som en gynnsam miljö för hårflokeplattmalen (Depressaria chaerophylli).
Fjärilen ifråga är för tillfället föremål för en rättsprocess i förvaltningsdomstolen. Där ska det avgöras om hamntunnelbygget får gå vidare. Det planerade schaktningsarbetet skulle omintetgöra delar av parken vid Lappviken, just det område där den utrotningshotade fjärilsarten trivs.
Besväret över placeringen av en fyrfilig tunnelmynning i parken innehåller också andra kritiska synpunkter. Lappvikens park är en rofylld del av staden som många helsingforsare gärna söker sig till. Och förutom människor och sällsynta fjärilar håller också flygekorrar till där.
– Det är fint om en liten fjäril skulle kunna fälla en tunnel som kostar 300 miljoner att bygga.
Trots att solen skiner just idag är det många skuggor som kastas över Lappviken på en och samma gång. När intervjun gjordes hade uppgifter nyligen spridits i offentligheten om att Helsingfors stad initierat ett förslag enligt vilket 85 procent av byggnaderna ska hyras ut till ett större företag som kan använda det som sitt huvudkontor. Tanken i förslaget var också att en del av helheten som nu är Lappviken säljs.
Beskedet om planerna kom som en chock för många efter att en avvärjningsseger nåddes 2020 då fastighetsbolaget Nrep ville bygga bland annat ett hotell på området och det talades om att Moomin Characters skulle ha sitt kontor där. Stadsstyrelsen i Helsingfors satte slutligen stopp för dessa utsikter.
I skrivande stund har stadsstyrelsen och ordförande för fullmäktiges partigrupper sammanträtt och tillsammans kommit fram till att planerna för Lappvikens framtid måste ske i samråd med stadsborna. Men än så länge finns alltså inga beslut.
Att det finns ett stort engagemang för den här frågan hänger ihop med att Lappvikens område i ett antal år blomstrat med en verksamhet inriktad på psykiskt välmående, medborgarorganisationer och kultur. Utställningar och evenemang som är gratis möjliggör deltagande i kulturverksamhet för grupper som är uteslutna från en stor del av kulturlivet i staden. Man kan dessutom äta vegetarisk lunch på caféet Lähde.
Kom som en chock
För 185 år sedan ritade C.L Engel byggnaden som fram till 2008 fungerade som mentalsjukhus.
På detta sjukhus har Kristian Wahlbeck arbetat som läkare och senare som ledande sakkunnig för föreningen Mieli. Nu är han vice ordförande för föreningen Pro Lappviken.
Efter att sjukhuset lagts ner tömdes området och flera byggnader utsattes för vandalisering. Sedan tog det samhälleliga företaget Lappvikens Källa och tredje sektorns aktörer över. Wahlbeck säger att man har lyckats fylla området med verksamhet. Andelslaget Tilajakamo hyr ut en del av huset som arbetsrum till tera-peuter, kulturarbetare och forskare medan den andra sköts av Lappvikens källa som till hundra procent ägs av Mieli rf. Hyran har aktörerna betalat till staden.
– Jag är förvånad över att staden plötsligt behandlar oss på det här sättet.
Planen som sipprade ut i offentligheten i augusti var att huset ska tömmas för att genomföra en större renovering som tar tre år i anspråk och som skulle inledas redan sommaren 2028.
– Vi vet inte ännu vilket företag som var tänkt att flytta in men vi misstänker att det inte skulle vara intresserat av att upprätthålla det immateriella kulturarvet som anknyter till psykisk hälsa. De resterande 15 procent som vi skulle få hyra räcker inte till för att upprätthålla allt som nu finns på området, med konst, kultur och verksamhet som stöder psykiskt välmående.
Wahlbeck säger att han och de andra på Lappviken upprördes över att det inte fördes någon dialog om förslaget. Inte ens de biträdande borgmästarna hade tydligen varit informerade om planen, som genast fick mothugg av två av dessa. Högst troligen var det stadskansliet och borgmästaren som står bakom, säger Wahlbeck.
– Hittills har vi planerat olika saker tillsammans med staden, hur verksamheten kan utvecklas och göras ännu mera tillgänglig. Plötsligt hade nu allt det arbetet svepts åt sidan och någon anonym aktör skulle hyra 85 procent av byggnaden.
När Nrep-débaclet avslutades bestämde Helsingfors stad att verksamheten ska få fortsätta som vanligt på Lappviken. I stadsmiljönämnden beslöts även så sent som 2025 efter ett invånarinitiativ med över 10 000 stadsbors namn att området ska bevaras i stadens ägo och hållas öppet för allmänheten och att det ska finnas verksamhet inriktat på psykisk hälsa.
– Man skulle ju hoppas att staden efter Garden Helsinki-affären skulle sköta saker öppet, och inte i slutna kabinett.
Utifrån den senaste informationen om processen verkar det som om staden återgår till att upprätthålla dialogen med stadsborna, men ingenting är klart ännu. Nästa steg i processen är att ärendet behandlas i stadsmiljönämndens sektion för allmänna utrymmen.
Jag tror det finns krafter som anser att området är alltför värdefullt för att ges till stadsborna och till personer med psykisk ohälsa.
För värdefullt för allmänheten?
Om ett företag tog över större delen av området skulle allmänheten inte längre ha tillträde till det. Detta vore problematiskt, framhåller Wahlbeck; hittills har ju ledstjärnan varit att göra området så öppet som möjligt. Att Lappviken verkligen uppskattas av Helsingforsborna vittnar det ovan nämnda invånarinitiativet som gjordes förra året om. En ny adress för ett Lappviken öppet för alla har vid denna tidnings pressläggning undertecknats av över 4 300 personer.
En stiftelse har skapats för att finansiera verksamheten och på två dagar (detta alltså i slutet av augusti när hotet var som mest aktuellt) har den fått in mer donationer än under två år.
– Stadsborna har vaknat och vill stöda verksamheten.
Hur ska man då enligt Wahlbeck och andra som vill bevara Lappvikens idé finansiera renoveringen av byggnaderna, som bedömts vara i dåligt skick efter att inte ha renoverats på 100 år?
Experter som anlitats av Lapp-viken–aktörerna har gett utlåtanden om den historiska byggnaden och man har kommit fram till att en bevarande renovering bör göras. Det vill säga att rusta upp byggnaderna utifrån sådant som redan finns i form av exempelvis värme-element och ventilation. Allt behöver inte förnyas. Enligt experterna skulle detta kosta upp mot 30 miljoner. Det nya är att Helsingfors stad tänker sig en renovering som blir mycket dyrare, 48 miljoner, men då är siktet inställt på kommersiell verksamhet.
– Med den verksamhet vi har är det kanske så att folk känner sig lite mer välkomna om utrymmena är en smula luggslitna. En kostsam grundrenovering kan förstöra historiska värden.
Renovering av tekniken behövs, men inte finns det, som en ledare i HBL påstod, golv och tak som rasar.
Enligt Wahlbeck kan de befintliga aktörerna i Lappviken bekosta en bevarande renovering med sina hyror inom loppet av 20–25 år.
– Är det rätt att civilsamhällets ganska fattiga aktörer ska betala renoveringsskulden som uppstått under ett helt sekel?
Vissa har menat att det är aktivisterna själva som genom att ställa sig på tvären har förhalat renoveringarna. Wahlbeck säger att det snarare handlat om att Lappvikens aktörer bevarat området i stadsbornas ägo genom att motsätta sig att området tas över av multinationella företag, som i fallet Nrep.
Initiativet att låta ett större företag hyra in sig i Lappviken ser Wahlbeck som ett försök till revansch efter att Nrep-förslaget stötte på patrull för sex år sedan. Antagandet om att ett stort bolag innebär en ekonomisk garant spelar också in, men det gör kanske även ett annat tankemönster:
– Jag tror det finns krafter som anser att området är alltför värdefullt för att ges till stadsborna och till personer med psykisk ohälsa.
Olyckligt för hela civilsamhället
Kristian Wahlbeck var många år ledande sakkunnig på Mieli Psykisk Hälsa Finland, ett förbund som har medlemsföreningar runtom i landet. Nu är han pensionär, men ägnar sig fortfarande åt frivilligarbete där. Utifrån sin långa erfarenhet på fältet besitter han kunskap som kan kasta ljus över diskussionen som nu pågår efter social- och hälsovårdsministeriets beslut, under ledning av minister Wille Rydman, att drastiskt skära ner i STEA-understöden som riktas till föreningar och stiftelser som verkar till gagn för hälsa och välmående i Finland. Nedskärningarna har mötts av mycket starkt motstånd ute på fältet. Framställningen av beslutet som främst riktat mot administrativt arbete har väckt hård kritik; i praktiken är det föreningars och medborgarorganisationers grundvillkor som smulas sönder.
I Mieli pågick omställningsförhandlingar och det står nu klart att 13 personer blir av med jobbet men det är totalt 21 positioner som påverkas. Också arbetet organisationen gör med att främja mental hälsa kommer att skäras ner.
– Det som sker är olyckligt inte bara för oss utan för hela civilsamhället. Det är en attack mot medborgarsamhället. Det finns nog en tanke bakom det här i ytterhögern som går ut på att tysta medborgarsamhället.
Mieli hör till centralorganisationen Soste, som också drabbas extremt hårt och i praktiken tvingas upphöra med all verksamhet. Centralorganisationerna har varit speciellt utpekade som onödiga aktörer. Wahlbeck framhåller att Soste ombesörjer påverkansarbete som är lämpat att sköta tillsammans. Det kan till exempel handla om utlåtanden om lagförslag. Också ur regeringens perspektiv är det vettigare om sådant samlas till ett utlåtande, snarare än en mängd olika, säger han.
En annan uppgift är juridisk expertis, som har centraliserats i Soste så att de enskilda organisationerna inte behöver ha en egen. När de olika förbunden får sådant stöd skapas också förutsättningar för det konkreta arbete som de lokala aktörerna gör.
För Mielis del handlar det om att göra sådant som det inte finns resurser till lokalt eller som ordnas bättre nationellt. Ett exempel är kristelefoner, att varje medlemsförening skulle upprätthålla sin egen fungerar inte i praktiken. Ett annat är den riksomfattande chatten Sekasin som riktar sig till unga.
Borde inte ha gått med i regeringen
Nedskärningarnas följder kan man naturligtvis inte förutse idag, men det man ändå kan säga är enligt Wahlbeck att det blir svårare att få hjälp för dem som befinner sig i utsatta situationer. En annan form av verksamhet som är hotad är de utbildningar som Mieli erbjuder lärare att gå och som varit uppskattade.
Uppdelningen mellan administration och så kallat ”riktigt föreningsarbete” som odlas i den politiska retoriken håller inte.
– Även om en kristelefon drivs av frivilliga behöver de professionella som stöder dem, som utbildar dem och som ser till att dessa frivilliga som talar med människor i kris inte själva blir sjuka. De som arbetar frivilligt gör ett jätteviktigt jobb och i Mieli rör det sig om cirka 3 000 personer. Men det behövs också andra.
Du själv är politiskt aktiv i regeringspartiet SFP som varit med och fattat de här besluten. Hur känns det?
– Med facit på hand borde vi inte ha gått in i den här regeringen. Det tyckte jag redan då. Men också ett parti är en demokrati och majoriteten bestämmer. Det är ingen lätt sits för SFP:are som tror på civilsamhället, som är icke-rasister, som tror på jämlikhet.
Hur mycket spelrum finns det att ge större rum för de här värdena inom SFP? Med en antydan till suck svarar Wahlbeck att det ju är högt i tak i partiet.
– Personligen är jag besviken på SFP, även om jag vet att man i regeringen försökt arbeta exempelvis för STEA-anslagen. Men jag tycker man kunde ha gjort detta till en regeringsfråga för att markera att man inte går med i attacken på tredje sektorn. Det är min personliga åsikt. Det har ändå så pass långtgående konsekvenser för medborgarsamhället och utsatta grupper.
Civilsamhället attackeras
Att civilsamhället inte uppskattas utan tvärtom att dess roll i ett demokratiskt samhälle kringskärs är den röda tråden som löper genom behandlingen av Lappviken och STEA-nedskärningarna. Wahlbeck ser detta som ett fenomen med en global omfattning.
– I ytterhögerns playbook ingår att motsätta sig mångfald, jämlikhet och demokrati. Det visar sig också i förhållningssätt till miljö- och fackrörelsen, som också är under attack.
Hur kan man visa helt konkret att civilsamhället och platser som Lappviken behövs?
– Enligt statistik har vi 150 000 besök om året. Om man jämför med besöksantalet på psykiatriska vuxenmottagningar i Helsingfors, 160 000 besök, är det en otrolig siffra med tanke på våra blygsamma resurser.
– Och hur ska jag nu uttrycka det här: att medelklassen inte på det här stället har en terrass att dricka vin på och ta foton för sociala medier – det tycker jag inte är ett problem.
Med dessa ord vibrerande i öronen går jag genom Lappvikens korridorer. Där pågår just nu en konst-utställning om utbrändhet. Eftermiddagsljuset faller över cafégäster som sitter vid borden och sysslar med sitt. Utanför brummar olika servicefordon. Att som Torsten Fagerholm gör i HBL tala om Lappvikens ”bedrövliga skick” och en ”extremt låg” besöksgrad är en grov överdrift och i det senare fallet en förvrängning.
Nu väntar stora avgöranden om vilka värden som styr över Lappviken: är det pengarna som är viktigast eller tillåts civilsamhället frodas på området också i framtiden?
Foto: Mio Lindman
Publicerad i Ny Tid 9/26, 5.10.2026
