Virginie Despentes har i sina verk utforskat sexuellt offerskap. I den nyligen till svenska översatta romanen Kära kräk fortsätter hon att dissekera den destruktiva manligheten.
Var du inte lite korkad när du valde vem du skulle jävlas med? Duktiga sociopater har ju näsa för lämpliga offer, medan du däremot spelar i gärdsgårdsligan som narcissistiskt pervo. Av alla unga kvinnor i förlagsbranschen lyckades du pricka in den enda som positionerat sig som feminist och gjort succé på nätet.
Det narcissistiska pervot i Virginie Despentes roman Kära kräk (översatt av Maria Tufvesson) är den prokrastrinerande författaren Oscar Jayack. Som färskt metooad med en trasslig kvinnoresumé, som blandmissbrukare och porrkonsument och dessutom som något slags champion i spelet Candy Crush är Oscar som tagen ur en roman av Despentes landsman Michel Houellebecq. Med skillnaden att Houellebecqs karaktärer inte brukar framträda i mejlkorrespondens med en kvinna.
Romanens form består till stor del av den något överraskande mejlkorrespondens som inleds mellan Oscar och skådespelerskan Rebecca Latté efter att han i ett blogginlägg på nätet spytt galla över skådespelerskans kroppsliga förfall och hånat den forna sexbombens åldrande; ”Inte bara gammal. Utan lönnfet, sjavig, med sunkig hy, och med sin image som gapig smutslisa”.
En parallell i verkligheten kan dras till skådespelaren Sarah Jessica Parkers omdiskuterade åldrande och ovilja att göra skönhetsingrepp. I offentligheten lever diskussionen ett eget liv, helt oberoende av vad Parker själv tänker eller tycker. Premissen är att kvinnlighet är ett kapital som ska förvaltas väl oavsett omständigheterna, till och med en realitet som tiden. Att Parkers kändisskap främst kommer från serien (och filmerna) med den lovande titeln Sex and the City gör knappast hennes grånande hår och rynkor mindre provocerande. Den fiktiva Rebeccas kändisskap verkar vara av liknande kaliber, dock mer explicit sexualiserat. Medan Parkers Sex and the City-karaktär Carrie Bradshaw tilltalar fantasier om kvinnlig fräschör, spelar Latté i samma sexuella fantasiliga som ikonerna Marilyn Monroe och Brigitte Bardot.
Den dödande manlighetens domäner
Kära kräk lever ständigt i spänningarna mellan det offentliga och det privata. Denna form av offentlighet som är en kraft omöjlig att kontrollera, en kraft som livnär sig på offentliga personer. Även Zoé Katana, kvinnan som metoo:at Oscar, kommer i verket till tals genom inlägg på nätet.
Denna aspekt uppmärksammar Despentes redan i det essäistiska verket King Kong Theory (2009). I offentligheten ger man bort något av sig själv, och hon liknar detta vid att bli en lyktstolpe det är fritt fram för vem som helst att pissa på. Då Despentes skrev King Kong Theory var den offentlighet vi tampas med i dag fortfarande bara barnet.
Despentes beskriver i King Kong Theory hur hon tog sina kliv in i offentligheten som kontroversiell författare och filmmakare med verket (1993) och filmen (2000) Baise-moi, en berättelse som undersöker våldtäktsoffrets ilska och hämndbehov, behovet av att ta till våld. Filmen bannlystes med hänvisning till dess explicita sexscener, men Despentes tankar kring sexuellt offerskap är en tematik som fortfarande är aktuell i hennes författarskap. Dessa kan kokas ner till tre påståenden:
Våldtäkt som fenomen skulle förändras om våldtäktsoffret erbjöds den juridiska möjligheten att döda sin förövare.
Samhället är sjukt.
I ett sjukt samhälle är det ultimata våldtäktsoffret dött – i och med att hon överlever ifrågasätts hennes berättelse.
För den som vill närma sig tematiska och teoretiska stråk i Despentes författarskap är King Kong Theory ett tacksamt verk. Där finns också nyckeln till hur hon skiljer sig från Houellebecq. De rör sig ofta i samma landskap, bland den döende och den dödande manlighetens domäner som förstör allt i sin väg. Tonen är stundvis slående lika – särskilt i Despentes trilogi Vernon Subutex, om den forne skivaffärsägaren och förföraren som plötsligt blir hemlös känns de inledande kapitlen som om de var skrivna av Houellebecq. Det är en känsla som inte enbart kan förklaras med att översättaren Kristoffer -Leandoer råkar vara väl förtrogen med Houellebecq. Varken Despentes eller Houellebecq räds heller smutsen, utan föredrar alla gånger prostitutionen och porren framför anständigheten.
I King Kong Theory blir det tydligt att Despentes tänkande, skrivande och människosyn är starkt influerade av hennes rötter i såväl punkrörelsen, som av hennes erfarenhet av att bli våldtagen och arbeta som prostituerad.
I Hålla sig vid liv – En metod (2020) närmar sig Houellebecq skrivandet aningen mer abstrakt via lidandet; ”Varelserna förändras och blir mer komplexa, utan att förlora något av sin första natur. Vid en viss medvetandenivå uppstår skriket. Poesin härrör därifrån. Det artikulerade språket likaså”.
I King Kong Theory hävdar dock Despentes att Houellebecq skulle bli uppläxad för sina böcker om han var kvinna. Att män inte älskar kvinnor ses som uttryck för en attityd, medan det uppfattas som patologiskt om en kvinna inte älskar män. Som belägg för påståendet har hon mottagandet av Baise-moi – Houellebecq må vara kontroversiell, medan hennes verk balanserar på gränsen mellan det som anses vara kontroversiellt och direkt skadligt.
Genom att se sig själv som en soldat som skadat sig i ett krig (snarare än ett offer) får hon bukt med den känsla av hjälplöshet händelsen tidigare framkallat. I krig riskerar soldaten både att mista sitt liv och att ådra sig skador.
Oförenliga perspektiv
”Traditionally men and women are not intended to understand each other, get on well or tell one another the truth” skriver Despentes i King Kong Theory. Att Oscar och Rebecca inleder det som utvecklas till en lång och uppriktig korrespondens är subversivt. Men det bryter även mot den feministiska impulsen att varken befatta sig med eller, gud förbjude, uppfostra energitjuvande män vars manlighet redan banat dem en förutsägbar väg ner i förtappelsens träsk. Kontakten har alla odds emot sig, bland dem även offentlighetens spelregler. Få skulle som Rebecca inleda en mejlkorrespondens med någon som hånat dem i offentligheten – skiten skulle snarare bemötas, troligtvis med skit, i offentlighetens rum, till exempel på Instagram.
Och Oscar är verkligen urtypen av en förtappad manssjäl som gör alla kardinalfel en man kan göra i egenskap av man efter att hans så kallade toxiska manlighet försatt honom i klistret. Hans ton blir genast bekännande, förtrolig, så som tonen oftast blir då någon en längre tid haft mycket på hjärtat, men ingen att prata med, plötsligt hittar någon, vem som helst men med största sannolikhet en kvinna – en skräpkorg som lyssnar.
Genast ber han om ursäkt för dissandet av Rebeccas utseende och erkänner att han som pojke var förälskad i henne, då hon var vän med hans storasyster Corinne. Därtill bekänner han att han i åratal väntat på ett tillfälle att kontakta henne. Och så berättar han om Zoé Katana, tidigare pressansvarig på hans förlag, tills hon en dag sprang gråtande ut genom dörren och aldrig kom tillbaka. Han var vansinnigt förälskad i henne också och förstår inte varför hon plötsligt flippat och metooat honom – och förstört hans liv.
Ovan nämnda uttryck för destruktiv manlighet utpekas redan i King Kong Theory. Despentes skriver där att den manliga skadeglädjen över kvinnors åldrande är särskilt stark då tiden märkt den kvinna han aldrig fick, eller den kvinna som orsakat honom lidande – vilket intressant nog också är ett återkommande stråk i Houellebecqs författarskap. Despentes konstaterar att en man inte behöver mycket tålamod för att få sin hämnd – den kommer, snarare förr än senare.
Men Oscar gör sig även skyldig till användandet av ett förskönande språkbruk, en form av begreppsliga förvrängning som används för att inte behöva konfronteras med sitt samvete.
I King Kong Theory exemplifieras denna skevhet med att män sällan erkänner sig ha våldtagit eller trakasserat någon sexuellt, utan tenderar ta till begreppsliga omskrivningar som dämpar omfattningen av det skedda – som att det blev dålig stämning. Vad är korrelationen mellan hans svallande känslor och Zoé Katanas dramatiska uttåg ur förlagsbranschen och intåg på nätet som uthängande feminist? Deras perspektiv är inte bara olika, utan direkt oförenliga.
Lek med röster
Redan innan #metoo menade feminister att kvinnor skulle skippa omskrivningar av sina erfarenheter av sexuellt våld. I och med #metoo infördes i offentligheten ett krav på att män som gjort sig skyldiga till övergrepp ska komma ut uttryckligen som förövare och inget annat – oavsett om de vill det eller inte. I denna form av offentlighet, som inte fanns då Despentes skrev King Kong -Theory, placerar hon i Kära kräk den unga mässande, uppviglande och orädda Zoé Katana.
Zoé Katanas stämma känns som en reinkarnation av Valerie Solanas (SCUM Manifesto) och som någon som kan sin King Kong Theory. Zoé Katana: ”Ni måste försäkra er om att ni med kraftlöst våld kan ta kontroll över det som skrämmer er. Men i dag tillhör jag en armé av misshandlade tjejer som kliver fram ur skuggan. Ni kan leta upp mig, hota mig, håna mig. Det förändrar ingenting. Vi lyfter på blytäcket. Skammen måste byta sida”
Det är i King Kong Theory som Despentes visar hur ett perspektivskifte på sexuellt trauma blev viktigt för henne personligen för att förmå leva vidare efter en våldtäkt. Genom att se sig själv som en soldat som skadat sig i ett krig (snarare än ett offer) får hon bukt med den känsla av hjälplöshet händelsen tidigare framkallat. I krig riskerar soldaten både att mista sitt liv och att ådra sig skador.
Om Zoé Katanas röst innehåller ekon av teoretiska resonemang kännspaka för Despentes själv, så gör även Rebecca det. Rebecca har erfarenheten och åldern, hon verkar stå över sociala konventioner och normer. Hon lever som hon behagar, säger vad hon tycker – och mejlar med vem hon vill. Det är lätt att föreställa sig att Rebecca tillhör den generation kvinnor som, liksom Despentes själv, skördat de bättre frukterna av den sexuella revolutionen – att ta för sig utan skam. I Rebeccas fall spelar dock den forna skönheten en viss roll på vägen mot oberoende, medan Despentes i King Kong Theory delvis tackar sin fulhet för sin förmåga att ta avstånd från neurotiska kvinnlighetsideal. Denna lek med karaktärer och röster, egna som andras, skapar en försonande stämning. En polyfoni som övervinner såväl generationsgränser som gränser i en heterosexuell begärsekonomi. Här axlar även verkets form en bärande roll.
Inga lätta poäng
Men varför slösa sidantal på en man som Oscar? Den dos tillfälligheter och undantagstillstånd som en relation kräver ska inte heller underskattas i Kära kräk. Under Rebeccas och Oscars korrespondens blir det pandemi. I en tid av isolering är plötsligt den regelbundna mejlkontakten den närmaste mänskliga kontakten de har – också för Rebecca.
Pandemin blottar det basalt mänskliga, tankar om ensamhet, livet och barndomen, och bägges förkärlek för droger. Det uppstår en vänskapsrelation som förändrar dem bägge två. Tematiken i Kära kräk är både tankeväckande och sympatisk – och tillräckligt provocerande för att inte plocka lätta feministpoäng. Det är pandemilitteratur som i undantagstillståndet finner en plattform för sin tro på människan.
Samtidigt påminns jag om att Houellebecq efter pandemin medverkade i en porrfilm bara för att senare ångra sig. Kanske även han sökte nya perspektiv. Despentes skulle aldrig ångra sig, hon skulle borsta av sig och gå vidare medan offentlighetens gamar kalasar på liket.
Foto: JF Paga
