När Baba faller i poolen är klockan 23:47 är en föreställning som verkligen talar till unga människor, skriver Hampus Koskelo.
Lilla Teaterns scen ser ut som en typisk ungdomslokal i en fönsterlös källare. Längs väggarna står diverse attiraljer: en stege, en gran, en spegel. Hela rummet verkar undra vad de är till för.
Redan under det bekanta ”Välkommen till Lilla Teatern…”-utropet stiger Elihú Galván ut på scenen. Publiken betraktar honom där han står och rör sig långsamt, som vajande sjögräs. Det är lite obekvämt. Jag är lite osäker på om jag ser en skådespelare, eller en karaktär? Om pjäsen När Baba faller i poolen är klockan 23:47 har börjat, eller om det här är något annat?
Så stiger Antonia Atarah upp och börjar tala direkt till publiken. Hon har suttit på första raden och väntat. Skådat.
Igen funderar jag på om jag nu lyssnar till Atarah, eller en karaktär? Snart kommer pjäsen igång – på riktigt. Nila (Antonia Atarah) berättar om sin pappa – Baba – (Elihú Galván), som efter 30 år förlorat sitt jobb på ett storkök. Force majeure. I jakt på inkomst börjar Baba jobba som maskot på olika tillställningar. Det är så han hamnar på ett poolparty i ”vittus Westend”. På festen blir han utsatt för förnedring efter förnedring och kvällen slutar med att han faller i poolen klockan 23:47. Det blir hans slut.
Genuin och självsäker
Jag kan inte undgå tanken att det här är precis vad finlandssvensk teater behöver just nu. En föreställning som mitt bland alla storslagna spektakel, provokatörer, stjärnregissörer och andra ädla idéer inte skäms för att vara liten, men naggande god. När Baba faller i poolen är klockan 23:47 försöker inte, den är.
Antonia Atarah är en gåva till det finlandssvenska teaterfältet. Efter att ha skapat den definitiva tolkningen av Ronja Rövardotter för en hel generation, visar hon nu sin mångsidighet. Hon äger scenen och håller publiken i ett fast grepp. Hon leder oss in i ett barns fantasivärld där konserter bevittnas från reklamskyltar och storkök blir äventyr. Atarah spelar skarpt och byter i farten mellan flera karaktärer. Det blir både roligt och snyggt.
Regissör Hallveig Eiríksdóttir har skapat en föreställning där scenerna flyter ihop som rinnande vatten. Atarahs och Eiríksdóttirs samarbete gör att man i publiken skrattar och lever med i de fartfyllda berättelserna om bilresor, journummer för granar, ferrari-bilar och “hurrieliten”, för att sedan gång på gång få en kallsup då verkligheten och det tragiska i situationen sköljer över en som en våg.
Teater för unga – på riktigt
Innan föreställningen börjar betraktar jag de andra i publiken. Jag är van vid att sänka medelåldern i teatersalongen med mina ynka 18 år på nacken. Den här gången är inget undantag. Det känns lite extra synd, för jag känner att föreställningen verkligen talar till den yngre generationen. Fastän den handlar om en 61-årig man, berättas historien genom Nila, en ung kvinna. Referenserna, musiken, språket och humorn är alla bekanta för dem som vuxit upp med, eller är aktiva på sociala medier. Går inte föreställningen lite förbi för Skalle-Pär 81, som aldrig ens hört om Lush life och tror att en Boomerang är en australiensisk leksak?
För studerande med studiekort kostar en biljett till en vardagsföreställning 21,50€. Det är ett överkomligt pris. HKT och Lillan ska få en eloge för att de faktiskt förstår grundorsaken till varför så få unga går på teater, och dessutom gör något åt saken. Nu hoppas jag att så många unga som möjligt hittar till föreställningen. För det kan det krävas lite kreativ marknadsföring.
Kaninen i rummet
Även om Atarah är drivkraften i pjäsen ska man inte glömma Elihú Galván. Genom nickningar, blickar och grymtningar gör han en trovärdig och genuin Baba, som oftast är lite försjunken i sina tankar. “En frånvarande pappa, som mättat andra barns munnar”, lyder en av föreställningens vackraste repliker.
Just innan slutet ska Baba, iklädd full kaninmundering, utföra en dans till Zara Larssons låt “Lush Life”. Nila berättar att han övat in dansen på blodigt allvar – sin vana trogen. Publiken sitter och betraktar kaninen som dansar på scen. Om och om igen genomför den samma sekvens av steg. Det är obekvämt. Otroligt obekvämt och det hela pågår lite för länge, tycker man.
Där sitter vi i våra bekväma sammetsklädda stolar och ser på en man i kaninkostym som dansar. En man vars liv vi just fått höra om i över en timme. En man som skäms. Eller är det en skådespelare? Är det bättre? Vi vet inte. Vi skäms. Ingen skrattar. Vi bara sitter där och ser på. Vi – hurrieliten.
Lilla Teatern: När Baba faller i poolen är klockan 23.47
Författare: Astrid Menasanch Tobieson. Textbearbetning: Kasimir Koski. Regi: Hallveig Eiríksdóttir. Scenografi och dräktdesign: Riku Suvitie. Ljus och videodesign: Ville Tolvanen. Ljuddesign: Moe Mustafa. Maskdesign: Jutta Kainulainen.
På scen: Antonia Atarah och Elihú Galván.
Spelar fram till 16.12
Foto: Heli Blåfield
