Familjen som skalv uttrycker en vilja att förstå och söka försoning, skriver Henrik Othman om Nina Kihlmans bok, som han uppfattar som en stilsäker debut som ger mersmak.
Det drog ett spöke genom den finlandssvenska borgerligheten på sextio- och sjuttiotalet. Jag syftar då inte på det klassiska Marxcitatet ur Det kommunistiska manifestet – även om också det har en viss relevans i sammanhanget – utan på den bekännelselitteratur som skakade om kretsar som dittills främst varit kända för sin diskreta charm.
Henrik Tikkanen (1924–1984) vek ut sig själv, sin alkoholism, Sin otrohet och sin familj i ”adressviten” som inleddes 1975. Christer Kihlman (1930–2021) rörde sig i samma landskap men vävde dessutom in sin bisexualitet. Kihlman väckte uppståndelse redan 1960 i Se upp Salige med skildringen av en förbjuden relation till en ung flicka, med en satirisk fond av kritik mot förstelnad borgerlighet.
Det verkliga genomslaget kom med Människan som skalv 1971 där han öppet blottade sig och sin familj.
Nu träder Kihlmans dotter Nina Kihlman (f. 1956) fram med en bok om sina föräldrar och sitt liv.
Ingen eländesbeskrivning
Det är en berättelse om livet i skuggan av den store Christer; ”Mycket av det som hände i familjen var på något sätt hemskt. Priset vi barn betalade för våra föräldrars äktenskap och vår fars litterära framgångar var högt, alldeles för högt. Det var Christer som lyste, medan vi andra förblev skuggor”, skriver hon i upptakten till boken.
Och jo. Mycket av det Nina skriver – jag väljer att framöver i texten nämna familjemedlemmarna vid förnamn, i konsekvens med att Nina använder förnamnet om sina föräldrar – ÄR hemskt. Men det är inte en ren eländesbeskrivning, berättelsen kantas också av ljusa stunder och lyckliga minnen. Det må ha rört sig om försvinnande stunder, men de finns i Ninas minnen och får plats i boken.
Familjen som skalv är heller inte ute efter att demonisera Christer, tvärtom läser jag den som ett sätt att förstå och söka försoning.
Bokens titel Familjen som skalv är den uppenbara utvidgningen av perspektivet i Kihlmans nyckelverk med nästan samma namn.
Lärde sig att vara rädd
Nina skriver om ett äktenskap präglat av gräl från första början, ett äktenskap som osannolikt höll – i alla fall formellt – ihop livet ut för Christer och Selinda.
Den uppenbara slutsatsen, en skilsmässa, fanns inte på kartan för Selinda.
Nina berättar hur Christer brukade tala om ett ”outtalat djupt rotat band” som höll dem samman under de svåraste åren.
”Men jag vet också att Selinda hade en princip hon höll benhårt fast vid, att aldrig gå med på en skilsmässa, kosta vad det ville”, men detta handlade inte om omsorg om barnen.
Nina frågar sig vad hon lärde sig om livet av sin mamma och sin pappa: ”Ett är säkert, jag lärde mig att vara rädd. De utstrålade rädsla båda två, Selinda än mer än Christer. Och jag lärde mig att kärlek är farligt. / …/ Men den som fastnar i kärlekens nät kommer aldrig att lyckas ta sig loss, och till slut blir hon uppäten så att bara skalet återstår.”
Familjen som skalv är berättelsen om Christer och Selinda, men i än högre grad om Nina själv och om hur hon formades i den dysfunktionella familjen.
Hon skriver om hur både hon och hennes lillebror Jerker utvecklade neuroser, om sina sociala svårigheter och ”att hålla inne med allt som på något sätt kunde ‘avslöja’ mig’. Jag gjorde mitt yttersta för att bli så osynlig som möjligt.”
Jag ska återkomma till osynligheten.
Familjen som skalv är berättelsen om Christer och Selinda, men i än högre grad om Nina själv och om hur hon formades i den dysfunktionella familjen.
Det osynliga barnet
Upplevelserna en trygg barndom inte borde innehålla är självklart en tung börda; de ständiga och häftiga grälen, pappan som försvinner på sina krogrundor som kunde vara i flera dygn och avrundas med att Christer kommer hem asberusad på småtimmarna.
Nina berättar om hur hennes relation till alkohol tidigt blev snedvriden, och hur snubblande nära hon var en förödande destruktivitet. ”På något sätt lyckades jag ändå undvika att bli alkoholist trots att min fylledebut skedde tidigt.”
Med ”tidigt” avser hon en mellanölsfylla tillsammans med kusiner då hon var tolv eller tretton år.
Nina väjer inte för det svåra som genomsyrat hennes liv. Det handlar inte bara om vad som hände hemma under hennes uppväxt, hon berättar också öppet om de två våldtäkter hon utsattes för som ung och den – oförtjänta – skam hon kände för dem och hur hon valde att totalt tiga om dem.
Att berätta om dem för föräldrarna kom inte på fråga.
Hon skriver också om sitt sökande efter sin sexuella identitet och hur våldtäkterna kan ha påverkat henne.
Nina skriver om sin längtan efter bekräftelse från mamma Selinda, en bekräftelse hon aldrig fick. Hon förblev det osynliga barnet.
Stilkänsla och inkännande grepp
Och jo, det kommer inte som en överraskning för mig då jag läser att Ninas lycka var hennes fantasi och hur hon kunde fly till andra världar så att det så fort hon lärt sig läsa ”bara [var] för mig att stiga in i Tove Janssons muminvärld när jag ville fly verkligheten omkring mig.
Nina skriver om hur hon haft lättare att skriva om Christer än om Selinda, och i min läsning hittar jag fler ljusa stunder med honom än med henne.
Kanske det är därför kapitlet om Selindas sjukdom och död känns så gripande, familjen fanns hela tiden vid hennes sida då hon genomgick en plågsam färd mot döden då hon drabbats av magcancer.
Processen förde också Nina närmare Christer.
Christer levde självförbrännande och ohälsosamt, men unnades ett långt liv, han gick bort 91 år gammal 2021.
Bokens avskedskapitel varvar vemod med realistiska snapshots av hur hans bo skingras.
Familjen som skalv kunde knappast ha skrivits medan Christer och Selinda var vid livet, och kom till med fem års distans till Christers bortgång.
Ninas litterära debut dröjde till hon fyllt 70 med ett verk präglat av sådan stilkänsla, språklig behandling och ett inkännande grepp att jag hoppas få läsa mer av henne.
Nina Kihlman:
Familjen som skalv. En berättelse.
Förlaget, 2026.
