Mänskligt men lite monotont i Solårens slut

av Robert Myhreld

Hur kommer det sig att syskon glider isär? Det kan komma sig av att bopålar rycks upp och trycks ned i jord långt bort från varandra. Olika familjekonstellationer kan spela in, liksom klassresor. Möjligtvis har det där aldrig ens funnits något att fästa vid. Ibland är det mer drastiska händelser som spelar in. Liv kan som bekant ta slut.

Hanna Ylöstalo återkommer till syskonskapet, liv och död i sin andra roman, Solårens­ slut. Max och Rakel föds med ett knappt år mellan sig. De är mer av syskonvänner än endast syskon. Barndomen var en period där de umgicks mycket. Med tiden glider de isär och deras livsbanor tar dem åt olika håll. Deras lynne spelar naturligtvis in. Max lite mer utåtriktad och frihetstagande. Rakel får beröm för sitt mer försiktiga beteende. En begränsande sak att höra.

Föreställningen – för det finns väl en, antar jag – att alla kan bli så kallat framgångsrika med snabba pengar och tvärsäkra investeringar är vad Max har för ögonen. Han ger sig i kast med liraren Jürgen som briljerar med utspel likt: ”Tänk som en kvinna, agera som en man.” Rakel har onda aningar.

De hamnar i Goa, Indien, där de kommer i förbindelse med taskspelare vilka livnär sig på allsköns skumraskaffärer. Idén de filar på kräver naturligtvis stålar. Det mesta är höjt i dunkel, men när storkovan ska håvas in krävs risktaganden. ”Jag förespråkar färre fördomar och ett ökat risktagande” fortsätter visdomsspridaren. Risken är stor, rentav farlig. Under denna period dör Max under oklara omständigheter. Detta är kanske den händelse romanen graviterar kring. Det är mänskligt, det är välskrivet. 

 

Rakel är inte särskilt imponerad över sig själv. Hon vet att hon är enkel att ”vinna över till den andres sida”. Ett umgänge med en väninna eller hennes partner slutar ofta i grubblerier om huruvida hon var bra nog. Hon försöker verkligen förstå sig själv, och andra. Sällan förstår hon att det på riktigt är så att hon kan kräva saker i sitt liv.

Rakel hamnar på något vis i skymundan i sitt eget berättande, trots att hon resonerar långrandigt fram och tillbaka om sig själv, hur hon är, varför och hur det kunde ha varit. Någon större utveckling sker ej. Hela slutet vägs till stora delar åt Max, vilket i upplägget blir rimligt, men då är det en knivsudd för sentimentalt. Jag tror redaktören hade kunnat intervenera. 

All introspektion blir emellertid efter ett tag en gnutta enerverande. Tempot stannar av, berättelsen blir stående och stampar, vilket drar ned helhetsbilden. Elementära resonemang kring dikotomin manligt och kvinnligt – vad som är biologi respektive vad som är miljöns in- och påverkan – kanske inte behövs. Och, om de behövs, så måste texten göra något annat än att rispa på frågornas skal. 

Jag noterade meningsskiljaktigheterna som finns angående språket i boken. Naturligtvis är jag glad att vi har språkekvilibrister – den övervakande granskningsnämnden, alltså recensentskrået, som meddelar sitt imprimatur. Själv ogillar jag skolboksböcker. Solårens slut är det inte.

 

Hanna Ylöstalo:
Solårens slut.
Förlaget, 2026.

Lämna en kommentar