Minnets medikalisering

av Julia Knežević

Häromdagen var det igen nån sorts John Doe All-star contributor på grupperingar som ”Writers, Readers and Genteel Tomfoolery” som återvinner Sokrates infamösa ord om skriftens laster. Ackompanjerat med en schablonmässig bild av Sokrates iklädd en sjabbig tunika bland doriska kolumner; ”Socrates believed writing could make people less intelligent. He feared learners would become forgetful by relying less on memory and simply consulting texts instead of thinking critically. Ironically, we know his ideas because his student Plato wrote them down.”

 

Tech-fantaster älskar att lyfta fram denna kontextlösa observation för att förlöjliga ”humanister” som uttrycker onda aningar om att konst, kritik och examina skapade med artificiell intelligens kan ha en fördummande effekt då kunskap och färdigheter allt mer reduceras till att klippa & limma.

Den AI-genererade bilden placerar Sokrates på Agoran, men det är inte bland doriska kolumner Sokrates kritiserar skrivandets konst, utan Platon låter dialogen Faidros utspela sig i skuggan av ett träd i utkanterna av Aten, där Sokrates känner sig som en främling, då han konstaterar att hans törst efter kunskap inte släcks av träd och landsbygd, utan av samtal med män på stadens torg. För den urbana Sokrates var träden stumma, medan människan talar. Och det är specifikt det talade ordets överlägsna vitalitet som ligger till grund för Sokrates misstro mot skrivandets värde.

Innan Sokrates och Faidros anländer till skrivandets problem har de avhandlat frågor om kärlek, galenskap och själen för att slutligen avrunda med tankar kring retorik och skrift. Sokrates inleder sin överläggning om det skrivna ordet med en egyptisk legend, som förtäljer historien om den egyptiske guden Theuth som gav skrivkonsten i gåva till kung Thamus. Med stolthet presenterar Theuth skriften och förklarar att den är en medicin (pharmakon) som förbättrar minnet och därmed utökar visheten. Kung Thamus låter sig inte imponeras av gåvan utan påpekar istället att denna förunderliga skrift är ett gift (pharmakon), som kommer att göra människor glömska, lata och malliga då de tror sig vara visa fast de bara läser utantill utan att egentligen förstå ett jota. 

 

Detta grekiska pharmakon, som betyder både botemedel och gift (alla mediciner är ju giftiga i tillräckligt hög dos), är precis det ord kring vilket Jacques Derridas essä ”La pharmacie de Platon” (1968) kretsar. Eftersom skriften hos Platon är både gift och botemedel förlorar den sin fixerade position gentemot det talade ordet och därmed börjar dikotomin mellan tal och skrift att vingla och faller ihop, dekonstrueras. Prosaiskt: allt som är antingen svart eller vitt blir ett grått fält av grader och skalor, ett kontinuum, ett spektrum.

Men inte är Platons skriftliga kritik mot skrift egentligen konstigare än att idag kritisera kapitalism och samtidigt, varje minut, själv bidra till kapitalismens kontinuerliga konsumtionsdrivna maskineri.

Men Sokrates roade sig inte med dekonstruktionistiska spetsfundigheter i elfenbenstorn. Sokrates, den urbana chatterboxen, förhöll sig skeptisk till skriften eftersom han ansåg den stum, isolerad, osocial, som drabbad av landsbygdens förslöande effekt (där han sitter i det bukoliska attiska landskapet).  Det skrivna ordet, enligt Sokrates, är oförmöget att svara på frågor eller att försvara sig själv. Dessutom riskerar en text alltid att hamna i fel händer, hos människor som saknar en förförståelse och därför tolkar den hallucinatoriskt, (som fan eller Pingstvänner läser bibeln.)

 

Men inget hindrade en filosof från att roa sig i skrift, enligt vår irriterande broms i Aten. Sokrates signalerar ingen oro för skrift i sig, så länge det handlar om humorböcker i pocketform, ursäkta anakronismen. Men om en text gör anspråk på att belysa det sanna, sköna, goda blir Platon/Sokrates frustrerade eftersom gapet till de ideala formerna då skjuts vidare. Och när saken gäller filosofi specifikt ska den inte inburas i text. Filosofin ska leva fritt, dialektiskt, i samtal mellan människor, där idéer kastas fram och tillbaka och missförstånd upplöses på stubinen. (Jämför en stum självhjälpbok med en terapeut som tappar nerverna och ger svar på tal.)

I mem-form framstår ju Sokrates antipati mot skrift som bisarr. Men jag lutar mot en förståelse av bisarreriet. Det är en konst att kunna läsa och skriva, och trots att vi alla är kallade, är det få som är utvalda – att göra det väl. Titta på hur vi skämmer ut oss på nätet! Som en grupp idioter! Men när vi sitter på tebjudning är vi hur charmerande och resonabla som helst, masochistiskt diplomatiska.

 

Sokrates talade inte med materiell lyx framför ögonen, i bemärkelsen att han inte intresserade sig för de gigantiska framsteg ett samhälle skulle ta med text som instrument, utan han talade om människans unika, briljanta, heliga, extatiska intelligens. Sokrates talade om sofia, vishet, den djupa, orgastiska insikten som transcenderar både episteme (teoretisk kunskap) och techne (praktisk kunskap). Skriften, den mest banbrytande teknologin i människans historia, var inte något Sokrates ville förbjuda, skrivandet som praktik var i sig inget nytt under Sokrates livstid (470-399 f.Kr.). Men att textens tillblivelse hade varit epokgörande var kanske något som hade efterskalv i benmärgen.

Sokrates levde som han lärde och lämnade inte ett skrivet ord efter sig. Platon däremot skrev voluminöst, till den grad att A. N. Whitehead karaktäriserade hela den europeiska filosofiska traditionen som en serie fotnoter till Platon. Tala om ödets ironi. Men inte är Platons skriftliga kritik mot skrift egentligen konstigare än att idag kritisera kapitalism och samtidigt, varje minut, själv bidra till dess kontinuerliga konsumtionsdrivna maskineri. Och även om man gjorde som ­Diogenes och levde i en tunna, som revolt mot kapitalismen, skulle livet i tunnan strax kommodifieras på Instagram. Diogenes deltog ju också i Atens filosofiska diskurs, inte trots att han bodde i en tunna, utan för att han placerade den mitt i stan, snarare än på landsbygden. En annan urban dweller, denne Diogenes, rabiat som en hund, bredvid vilken Sokrates skulle te sig hövligare än en renässansprins!

Lämna en kommentar