Glöm oss inte – stå vid vår sida när vi behöver er som mest, säger de.
Vi har blivit utplånade från jorden, säger den modiga kvinnorättskämpen Mahbouba Seraj i sitt tal inför FN:s råd för mänskliga rättigheter, när hon beskriver vad talibanerna utsatt de afghanska kvinnorna för efter att de kapat makten i augusti 2021. Seraj fortsätter att upprätthålla ett skyddshem för kvinnor som utsatts för våld, men bevakas konstant och måste vara försiktig då hon via nätet håller kontakt med kvinnoorganisationer runtom världen. Hon har haft en stark position och denna starka gråhåriga kvinna har en karisma som når oss i sin styrka långt bakom våra skärmar. Jag är inte heller överraskad över att tidskriften Time valt Seraj till en av världens mest inflytelserika personer år 2021.
Förtrycket har bara eskalerat och talibanerna har fortsatt kringskära det livsutrymme kvinnorna får ha. De får inte gå i skola efter att de fyllt tolv år, de har blivit utkastade från universiteten och de får inte jobba i andra sammanhang än med andra kvinnor.
Då Finland blev en del av den internationella koalitionen i Afghanistan, var främjandet av kvinnors och flickors ställning samt jämställdhet en viktig orsak till insatsen. Det är viktigt för oss att förstå vad vi lyckades med, och ännu viktigare att förstå vad vi kan göra ännu bättre.
Det känns som att vi, i och med tillbakadragandet av krishanteringstrupperna från Afghanistan, inte längre hade några som helst verktyg. Talibaner, despoter och tyranner bryr sig inte om att de blir sedda som skurkar av den övriga världen, de upprepar påståenden om att mänskliga rättigheter eller kvinnors rättigheter är något västligt påfund, såsom vi skulle påtvinga de afghanska kvinnorna en frihet de inte själva önskar ha.
Diskussionen om Finlands eller EU:s internationella ansvar följer även samma mönster här hemma. Sannfinländarna ser misslyckandet i Afghanistan och Putins krig i Ukraina som svar på att vi i övermod försökt tvinga andra att tänka som vi i väst. De söker i detta putinistiska talibannarrativ en ursäkt för att Finland skall avsäga sig allt globalt ansvar för demokratiutveckling, hållbar utveckling eller satsningarna på internationella människorättskonventioner och fördrag. Men kvinnorna i Afghanistan vädjar, skriker och trotsar hoten mot deras liv för att vi inte skall glömma att de har rättigheter, att deras frihet skall betyda lika mycket som din och min. Mänskliga rättigheter är universella och det är varje stats plikt att främja dessa rättigheter för sina egna medborgare.
Det råder misär, fattigdom och hunger bland stora delar av befolkningen i Afghanistan. Man säger att till och med 90 procent lever under fattigdomsgränsen och att hundra procent av de familjer som leds av kvinnor gör det. Kriget i Afghanistan har naturligtvis resulterat i att antalet kvinnor som ensamma måste ta hand om sin familj vuxit kraftigt. Det är också oroväckande, att den minskning av dödlighet vid förlossningar som skett under tjugo år, nu riskerar att skjuta i höjden. Om ingen kvinnlig hälsovårdspersonal får utbildas, inga barnmorskor och läkare som ska vårda de födande mödrarna får jobba och lämnar landet – ja, då tvingas kvinnorna att föda hemma i varierande förhållanden, utan hjälp av kunnig vårdpersonal då det behövs.
De afghanska kvinnorna säger att vi inte ska vilseledas att tänka att talibanerna har förnyat sig: de är exakt de samma som vi bekämpat de senaste tjugo åren. De har skapat ett totalt könssegregerat land, en apartheid på basen av kön, där kvinnorna förutsätts leva endast i något slags kvinnosfär i det privata, och där männen bestraffas då deras döttrar protesterar mot begränsningarna. Följden är att våldet mot kvinnor inom familjen eskalerar. Det är ofattbart att det fortfarande finns kvinnor som har mod och vågar protestera offentligt, som fortsätter sin kamp för mänskliga rättigheter genom att upprätthålla internationella kontakter och berätta om vad som pågår i deras eget land.
Vad kan vi andra länder då göra för att stoppa talibanerna, för att skydda kvinnorna eller för att erbjuda kvinnokämparna möjligheter och verktyg att fortsätta sin kamp?
Kvinnoorganisationernas centralförbund har i samarbete med Katri Merikallio gjort en rapport Afganistanin naisten ääni – Suomen ja Afganistanin välinen yhteistyö afgaaninaisten silmin (Kvinnornas röst i Afghanistan – samarbetet mellan Finland och Afghanistan ur ett afghanskt perspektiv) som ser på Finlands roll i Afghanistan under de 20 år vi var närvarande i landet och betalade 430 miljoner euro för biståndsarbete och civilkrishantering. Då Finland blev en del av den internationella koalitionen i Afghanistan, var främjandet av kvinnors och flickors ställning samt jämställdhet en viktig orsak till insatsen. Det är viktigt för oss att förstå vad vi lyckades med, och ännu viktigare att förstå vad vi kan göra ännu bättre.
De intervjuade ser det som speciellt viktigt att man effektiverar övervakningsmekanismerna av mänskliga rättigheter i hela landet. Övervakningsmekanismen borde ägna särskild uppmärksamhet åt kvinnors mänskliga rättigheter. Endast via tillförlitlig dokumentation kommer talibanerna en dag att kunna ställas till svars för sina handlingar. Jag anser att Finland ska ha en ännu mer proaktiv roll som afghankvinnornas röst i internationella forum som EU och FN:s råd för mänskliga rättigheter. Jag har i olika sammanhang förespråkat att det borde inrättas ett permanent organ för att de afghanska kvinnorna i diasporan ska kunna göra sin röst hörd i FN:s människorättsarkitektur. Detta kunde vara ett sätt att hålla diskussionen på agendan. Vi kan inte heller hålla tyst, utan måste göra vårt yttersta för att påtrycka talibanerna att öppna skolorna, universiteten och arbetsplatserna för kvinnorna igen.
Jag har inte glömt och kommer inte att hålla tyst. Jag anser att Finland omedelbart, såsom Migrationsverket i Sverige beslutat i december, bör fastställa att alla kvinnor från Afghanistan uppfyller asylkriterierna oberoende deras omständigheter eftersom de afghanska kvinnornas mänskliga rättigheter kränks till den grad, att det är att beteckna som förföljelse.
