Ett surrande ljud. Dundrande, frasande, dånande.
I Mascha Schilinskis In die Sonne schauen (The Sound of Falling, se även Zinaida Lindéns recension) fungerar ett gåtfullt ljud som en tunnel, eller portal, mellan tider och ibland medvetanden.
Jag ser filmen två gånger på bio och upplever ljudet som rör sig genom huvudet och in i kroppen. Varthän faller vi, var landar vi?
Så här långt är klart: vi befinner oss i regionen Altmark i Tyskland, vid Elbe. Det är en gård, och olika tider. Flickorna Alma, Erika, Angelika och Lenka rör sig genom rummen, i höladan, på gården, vid floden, på landsvägen. Omgivna av helt olika sammanhang grubblar de på samma sak: tiden, döden, försvinnandet.
I en tidig scen ser vi Alma (Hanna Heckt) titta på familjefotografier, dagerrotyper. Vi förstår att flera av dem föreställer scener där en uppallad avliden person omges av familjemedlemmar. På grund av den långsamma slutartiden är det bara den döda som är skarp, de levande framstår som suddiga spöken. Alma ser en flicka som ser ut precis som hon. Och man kan urskija en kvinna som liknar hennes mor.
I en annan scen befinner vi oss i 1980-talets Östtyskland. En släkting har skaffat en snitsig polariodkamera, så märkvärdig! Nu ska alla rada upp sig för att posera. Angelika (Lena Urzendowsky) sällar sig motvilligt till de andra, mamman som ler på fel ställen och farbrorn som ligger med henne ibland. Just när avtryckaren klickar och bilden fryser ser vi Angelika rusa iväg. Men släktingarna är upptagna med att titta på underverket, fotografiet som tonar fram. Där är de ju alla, men inte Angelika, som bara syns som suddiga streck av rörelse. Vart försvann hon? Det sägs av en av de gåtfulla rösterna att hon gav sig iväg, simmade över floden och flydde till Västtyskland.
Också här spelar huset, ljuset och rumsligheten en avgörande roll som fond för ett psykoexistentiellt korsande av tider och möjligheter, en insikt om att både jag och du är andra än vi tror.
In die Sonne schauen består av röster som svävar fritt, oftast är de levande men i något fall tillhör de också de döda. Fotot förstärker den svävande effekten, med handhållen kamera och bilder som ibland är suddiga, som om det inte går att fästa blicken. Vi rör oss genom hemlighetsfulla rum och platser mättade med betydelse. Plötsligt befinner vi oss under vattnet, med ålarna. Eller i en höstack, med förunderliga tunnlar.
Det är en egenartad upplevelse att låta intrycken svämma över en; detta är filmpoesi med montage och associationer snarare än linjär handling. Platsen etableras, och tiden också, någorlunda, men utöver det rör vi oss mellan fantasier och glimtar, mellan smärtpunkter och föreställda smärtpunkter.
Filmen vann jurypriset i Cannes 2025. Det är på alla sätt glädjande: Schilinski (som bara gjort en långfilm förut) har skapat en egensinnig mosaik som landar på många sätt, också i kritik av patriarkatet. Det som slår mig mest är hur den arbetar med det antydda, det som rösterna i filmen har så svårt att begripa och omfatta att det nästan inte kan tänkas, det som lockar och pockar, besvärjelser och frestelser.
Bilderna andas subjektivitet, ofta är det oklart på vilken nivå av verkligheten vi befinner oss. Och så återkommer mullret, ibland knastarande som ved i en eld, ibland oceaniskt svällande, ibland som en storm, ibland som ett ljud som stiger upp ur jorden själv.
Schilinskis mästerverk påminner om andra filmer som byggs genom poesins flöden. Jag tänker flera gånger på Andrej Tarkovskijs Spegeln (Zerkalo, 1975) som också utgår från en plats lastad med mening (huset, gården, staketet) och barnets och den vuxnas tider, och två tröstlösa äktenskap, som sveper in i varandra som minnen och drömmar som blandas samman. Det är länge sedan jag såg filmen, men det jag allra tydligast kommer ihåg, förutom huset som brinner upp, är de många närbilderna av moderns (Margarita Terekhova) hår och hur hon plötsligt kan framstå som en annan.
Jag vill också nämna en av den experimentella filmens klassiker, Maya Derens Meshes of the Afternoon (1943) med sin drömlogik; det jag fäste mig särskilt vid i den filmen är inte symbolerna som tycks rotade i den surrealistiska konsten, utan snarare ljuset som flödar genom bilderna och skapar en stämning mellan det vackra och det kusliga. Vi ser en kvinna gå på en gata, hon ser en gestalt, hon kommer hem, hon somnar och drömmer. Det är film som upplösning av personer och tider, snarare än skapandet av dem.
En nyare film som dök upp i mitt medvetande när jag såg In die Sonne schauen är Céline Schiammas småskaligt märkvärdiga Petit Maman (2021). Också där rör vi oss mellan världar och tider. Ramberättelsen är Nelly (Joséphine Sanz) som tillsammans med mamma och pappa städar ur huset där den nu döda mormodern bott. En dag när Nelly går ut och leker i skogen träffar hon en annan flicka som på något sätt verkar bekant. Det visar sig vara hennes egen mor, som hon nu möter i formen av ett barn. Också här spelar huset, ljuset och rumsligheten en avgörande roll som fond för ett psykoexistentiellt korsande av tider och möjligheter, en insikt om att både jag och du är andra än vi tror.
I Petit Maman och In die Sonne schauen används musik mycket sparsamt, det subtila i ljuden har huvudrollen. I båda filmerna får en poplåt växla mellan det diegetiska och det icke-diegetiska, musik förankrad i vad som sker för att också antyda ett ‘utanför’, en filmens (existensens) utsida.
I Schilinskis film bryter Anna von Hausswolffs ”The Stranger” in i flera scener på ett sätt som är kongenialt med det svävande grepp som präglar helheten. Och jag inser att texterna i låten också går fint ihop med många stråk i den filmpoesi som växer fram; ”but then there is something moving against me / it’s not in line with what I know”.
I Petit Maman har låten ”La musique du futur” en slående liknande roll. Para One står för framförandet och det är Schiamma själv som skrivit texten. Nelly är på väg att åka bort från mormoderns gamla hus och ska säga hejdå till sin lekkamrat, alltså hennes mamma som barn som hon aldrig kommer att träffa mer. De lyssnar tillsammans på en sång, ”La musique du futur”. Musik från framtiden! Det balanserar tungt på gränsen till det sökta och sentimentala, men det är på rätt sida, och i min värld är det mycket rörande.
