Hannele Mikaela Taivassalos InSanatorium är enligt Ny Tids recensent Anna Remmets renons på de vanliga klischéerna om mentalsjukhus. Ändå är naivismen i texten inte till gagna för boken.
Säger någon ”sanatorium” så tänker man på bleka, lungsjuka människor i en generisk 1800-talsmiljö. Sanatoriet för tankarna till sjukdom och död, men har också tjänat som skådeplats för en av 1900-talets mest berömda utvecklingsromaner, Thomas Manns Bergtagen. Så sanatoriet är inte bara en plats dit man kom för att dö, utan också en plats där man (åtminstone i litteraturen) kunde lära sig saker om sig själv och sin omvärld.
Men vad händer då på ett InSanatorium som är platsen där Hannele Mikaela Taivassalos nya roman utspelar sig? Namnet för tankarna till ”insane”, och mycket riktigt verkar InSanatorium vara ett slags mentalsjukhus även om det skiljer sig från både nutidens psykiatriska slutenvård och dåtidens ”dårhus”, och kallas för ett ”hotell mellan dröm och verklighet”. Dit kommer Ali, en ung flicka som varken vet hur hon ska leva eller dö:
I världen fanns Ali. Där i världen utanför detta hotell mellan dröm och verklighet fanns hon faktiskt en gång.
Sådant går sönder ibland.
Men där fanns hon då, försökte åtminstone finnas, tills det inte längre gick.
Och så var det nattskogen, mörkret, irrandet […]
Det är för tungt att vara Ali, det är för tungt att borsta upp hårets häxkvastar, det är för tungt att klä på sig – […] Hur ska jag dö, tänker hon, hur ska jag dö?
Så Ali hamnar på den plats som kallas (eller som hon åtminstone tänker på som) InSanatorium.
Drömlikt
Det är oklart om det handlar om någon typ av tvångsvård. Om det gör det finner sig Ali snart i det eftersom hon ju, som den milda damen som verkar vara föreståndare påpekar, lika gärna kan vara där ett tag när hon ändå inte vet var hon vill vara. Eller om hon alls vill vara.
Där arbetar också den vänliga Toso som gör så goda smörgåsar, komponerade med sådan omsorg att till och med någon med så obefintlig aptit som Ali äter. Och i de övriga rummen finns diverse andra existenser som av någon anledning inte heller kan leva i den vanliga världen. Den pratsamma Rina som ”försöker ligga med alla”. Damen som alltid spyr i sin egen hand. Den enorma mannen som inte lämnar sitt rum men som kan ses utifrån spanande i fönstret. Och så Violpojken som har ett lika stort mörker som Ali inom sig och som hon inleder en trevande vänskap med.
Oavsett om InSanatorium ska tolkas som en berättelse om ett faktiskt mentalsjukhus eller inte är det befriande med en skildring av en institution bortom de klichéer som berättelser som till exempel Gökboet excellerar i.
Manns sanatorium må vara mer avskilt geografiskt medan Taivassalos InSanatorium tycks ligga i en stad där hemlösa katter stryker kring byggnaden och matas av Toso. Men det sistnämnda ligger längre bort från vår vardagliga verklighet. Allt är sagolikt, drömlikt och gotiskt. Också Ali själv beskrivs med ord hämtade från den mörka sagans värld, med hår som ”häxkvastar” och ”mörkt som nattskogen”. Nattskogen för även tankarna till Dantes huvudperson i Inferno som ju också också går vilse i en mörk skog. Och visst är den psykiska sjukdomen i allra högsta grad en helvetsvandring. Som förhoppningsvis kan leda upp till ljuset, men lika gärna ner i helvetets kretsar. Men precis som Dantes, och dessförinnan de antika hjältarnas, nedstigningar i underjorden, kan den psykiska sjukdomen ibland skänka ny kunskap.
Bortom institutionsklischéer
Hannele Mikaela Taivassalo, som 2024 tilldelades statens konstpris i litteratur, är bra på att skapa spänning och mystik. Var befinner vi oss egentligen? Är vi i livet efter detta där de som inte orkade mer och avslutade sina egna liv äntligen får vila? Eller är vi inne i Alis psykos?
Stämningen är inte bara mörk. Skildringen av den vänlighet som omger Ali präglas av mjukhet och naivism. Det finns något barnsligt inte bara över Ali som är av obestämd ålder men verkar mycket ung, utan också över alla medpatienter och även personalen. Som den vårdande Toso som med stor omsorg ger mat åt både patienterna och gatukatterna och därmed intar en roll som traditionellt förknippas med kvinnlighet. Även de två andra männen, den runda, mjuka och i stort sett orörliga Karel och den konstnärliga och känsliga Violpojken som genomgående kallas just pojke och inte en man, beskrivs utan tillstymmelse till våldsamhet. Kanske är InSanatorium en fristad också från den ”verkliga” världens våld och hierarkier? En plats där människor avkläds såväl ålder som kön?
Oavsett om InSanatorium ska tolkas som en berättelse om ett faktiskt mentalsjukhus eller inte är det befriande med en skildring av en institution bortom de klichéer som berättelser som till exempel Gökboet excellerar i, med ljusrörsupplysta korridorer och sadistisk personal. Den disciplinering av den sjuka vi är vana att möta i såväl fackprosa som konst känns långt borta på InSanatorium, även om man kanske skulle kunna säga att Ali genomgår en slags mjuk disciplinering tillbaka till livet.
Hur depression känns
Men det naivistiska har ändå i mitt tycke en alltför utslätande effekt. Det är tydligt att InSanatorium ska vara en saga och inte en socialrealistisk roman, men när för mycket av kanterna, av det fula, slipas bort så blir det ändå lite långtråkigt. Romanen för tankarna till en estetik som jag vill minnas var vanlig under tidigt 00-tal, där allt skulle vara väldigt ”emo” men samtidigt sött. Som Tim Burtons stop motion-animerade film The Corpse Bride där huvudpersonerna är två väna lik i gotiska utstyrslar och med enorma, barnsligt troskyldiga ögon, eller Roman Dirges tydligt Poe-influerade serieböcker Lenore, the Cute Little Dead Girl om ett barnspöke med om möjligt ännu större ögon.
De bästa partierna i Taivassalos roman är istället de där författaren beskriver hur depressionen känns:
Det fanns inga dagar. Det var som om det inte kunde finnas.
Det fanns inget att vakna upp till, inget att vilja vara i.
Det fanns inga dagar. De fanns inte till för henne.
Det fanns en tid man måste stiga upp till, och en tid man måste vara vaken.
Men det var inga dagar, de var inte för henne.
Kring InSanatorium lever både katter och kråkor, djur laddade med mytologisk symbolik. Jag hade nog önskat lite mer av kråkornas svärta och mindre av katternas mjukhet.
Hannele Mikaela Taivassalo:
InSanatorium.
Förlaget, 2026.
