”Det finns sport, och så finns det tennis” säger rösten (Tom Rejström) i högtalaren till tonerna av minimalistiska stråkar. Rösten listar fler sporter som alla bleknar vid sidan av tennisen. Fotboll, schack och hockey har inget på tennis; ingendera har en Björn Borg, en ”sfinx i pannband”. På ena långsidan av den inhängnande innergården som utgör tennisplanen och som också tjänstgör som scen sitter publiken och får höra om tennisens historia. Kommentatorsrösten berättar om mötet mellan Björn Borg och John McEnroe och Andre Agassi vars peruk under en match var på väg att glida bort med vinden.
Så inleds Teater Klunks anti-sommarteaterföreställning TENNIS. Genom gallergrinden träder en dam i svart spetsklänning, snurrande på ett parasoll som rör sig mot domarstolen. Kvinnan presenteras som Domare Psychopomp (Ragni Grönblom) och hon ska döma en match mellan Paulina Petroleum (Bella Buu) och Livia Lompis (Vega Adsten). ”En vinnare ska koras, men viktigare: en förlorare”, säger domaren.
Petroleum introduceras som en tennisens Wunderkind. Hennes självbiografi har fått det för kändisbiografigenren smickrande omdömet ”förvånansvärt läsbar”. Lompis beskrivs som en förkämpe för kvinnor inom tennisen, en person som inte väljer sina strider för att få rätt. Under domarens redogörelse för spelarnas vinster och framgångar blickar publiken ut över gårdens röda tegel och spelplanen, vars bästa dagar hör till det förgångna. Nu och då passerar en boende eller en mås som blir ofrivilliga deltagare i föreställningen.
Mötet mellan det högstämda och patetiska löper genom pjäsen. Medan spelarna i monologform introducerar sig försiggår dråpligheter på andra planhalvan. Livia Lompis talar om att ha fostrats av en ensam moder samtidigt som Petroleum rör sig över planen i dramatisk slowmotion. När Petroleum tar till orda och talar om kärleken till sporten, sin strävan efter att vara bäst, blåser motspelaren upp en kolossal, tennisbollgrön ballong som när den slås över nätet pyser ut och skrumpnar intill högtalaren.
Pjäsens något rangliga stomme består av uppstaplade fyndigheter. Några våldsamma skrattsalvor orsaker inte förehavandena på scenen hos mig, men nog är det underhållande då Vega Adsten trär på sig en keps med ordet ”coach” och intar rollen som den före detta tränaren som hemsöker Petroleums medvetande.
Med medvetet usel amerikansk brytning levererar coachen en harang om ett bortglömt möte med en potentiell sponsor, och Petroleum utbrister: ”om jag var död hade jag missat mötet, inte glömt det”. Scenen upprätthåller ett anslag som introducerats med högtalarrösten och fortsätter med domarens beslut att ha en ”jag har aldrig”-utfrågning i stället för att singla slant om vem som servar.
Under tennismatchens slutliga strid eskalerar stämningen. Karaktärerna må ha introducerats som tennisproffs, men skådespelarnas spelförmåga litar jag inte fullt på då bollar viner över nätet i ansiktshöjd med publiken och bidrar med en upplyftande fara att få en boll i ansiktet. När det sista slaget ägt rum utan kroppsliga blessyrer lyfter spelarna hinkarna med bollar över huvudet och bollarna svämmar över planen. över den intensiva musiken ryts och ropas det och Lompis kastar sig på knä och snortar planens vita linjer.
När spelarna ligger utslagna på planen utlyser domaren sig till spelets vinnare, innan spelarna ges möjlighet att båda vinna genom att tillsammans slå bollen tretton gånger fram och tillbaka över nätet. I pantomimens anda bjuder domaren in publiken att räkna slagen under föreställningens avslutande moralkaka.
I programbladet står det att pjäsen utforskar ”ambition och misslyckanden”, hur man överlever då man ”de facto inte är bäst”. Några fördjupande tankar om detta bidrar förställningen inte med, men jag underhålls ändå av dråpliga situationer och välfunna repliker ur Vaga Adsten och Bella Buus manus. Även slutscenens predikan om samarbete framkallar ett leende på grund av inlevelsen hos Adsten då hennes karaktär späker sig med ett läderbälte efter att ha trillat vid mållinjen.
Teater klunk: TENNIS.
Manus: Vega Adsten och Bella Buu.
Dramaturgiskt stöd: Ragni Grönblom.
Producent: Sara-Annika Salonen.
Estetiker: Amanda Schmedes.
På scen: Ragni Grönblom, Bella Buu, Livia Lompis, Tom Rejström.
Spelar fram till 6.8 2026.
Foto: Jacob Nordgren
