Nu när Odysséen upptäckts i Hollywood och alltså blivit ”aktuell”, ser jag framför mig några vita antika skulpturer, prydda med en och annan klar färgklick. Mot bakgrund av ett tomt, sidenblått Medelhav, en öppen horisont.
Bilderna finns i Jean-Luc Godards film Le Mépris (”Föraktet”) från 1963 och är egentligen de enda glimtar vi får från det filmprojekt som den kretsar kring: en adaption av just Odysséen. Profetiskt?
Vad filmtitelns ”förakt” syftar på är inte självklart. Det kunde handla om Camilles (Brigitte Bardot) avsmak för att maken Paul (Michel Piccoli) sålt sig till kapitalet: ställt upp på att hotta upp manuset till en film om Odysseus som Metropolis-regissören Fritz Lang (spelad av den verkliga Fritz Lang) håller på att spela in. Den brutalt amerikanska producenten Prokosch (Jack Palance) tycker nämligen att det Lang har åstadkommit hittills inte är säljande nog. Det måste till mera raffel och naket.
”Föraktet” kunde alltså också vara Prokoschs och Hollywoods bristande förståelse för det antika arvet och för kultur över lag. Den känslan är förresten ömsesidig. I sina samtal sinsemellan representerar Paul och Fritz Lang en sorts bildningens maktlöshet, krossade som de blir av underhållningsmaskineriet. Le Mépris är en hejdlös parodi på den kommersiella filmindustrin. Dessutom rolig, vacker och bitsk.
Såtillvida kan man se Godard som en Odysseus som trots berömmelsen valde att aldrig återvända till Ithaka.
Trots att jag hade sett flera tidiga Godard-rullar var Le Mépris för mig en förbluffande upptäckt när den gick upp på nytt på någon bio under 90-talet. Redan kombinationen Godard, budget, Bardot och vidfilmsduk är ju sensationell. Resultatet: en märklig historia, ett spektakulärt hus på Capri, gräl, filosofi, satir, tragedi (slutar i en bilolycka). Le Mépris är ingen dussingrej, den liknar inget annat.
Idag bär den på en melankolisk känsla av en unik planetkonstellation som aldrig återkommer. Bardot lämnade filmbranschen 1973, med Le Mépris som sin sista seriösa roll. Godard å sin sida slog redan några år tidigare in på det allt smalare spår han skulle följa fram till sin död 2022. Efter ytterligare ett antal klassiker, som La Chinoise och Week-end (bägge 1967), ”försvann” han in i märkliga experiment och återvände – trots till exempel fina Notre musique (2004) – egentligen aldrig till den bredare biopublik som charmades av de tidiga verken. Och kanske man kan säga att också publiken blev allt mindre mottaglig?
Brytningspunkten, där Godard slutgiltigt lämnar det kommersiella för det kompromisslösa, skildras fint i Michel Hazanavicius film Le Redoutable (2017). Att komplettera med Richard Linklaters glänsande Nouvelle Vague (2025) som i kongenialt svartvitt fångar den fantastiska energin bakom genombrottet 1959 med À bout de souffle.
Såtillvida kan man se Godard som en Odysseus som trots berömmelsen valde att aldrig återvända till Ithaka. Struntande i sirenernas lockrop om popularitet seglade han i stället ut på okända vatten. Gjorde strandhugg här och där. Och följde kanske det han såg som sin stjärna.
