En ensam kvinna till häst i ett kallt morgonljus, sedd på avstånd mot en fond av höga granar och spensliga björkar. Denna visuellt mättade scen sätter tonen för Ulrika Hanssons De oförlåtna, som utspelar sig i Österbotten anno 1885. Här finns allt som behövs: obebodda ytor, hög himmel, gräsfält och myrmarker, djupa skogar, klara sjöar, små sömniga och isolerade samhällen – det är således en välfunnen skådeplats för Inas jakt på de män som mördat hennes familj. Hon, ”rysskläppen”, en svarthårig outsider i det lilla samhället, hade äntligen hittat sin plats i tillvaron med man och son, bara för att få se dem kallblodigt mördade av ogärningsmännen Väinö och Edmund Manderbacka. Ina slår sig i slang med spåraren Jaak, en ålderstigen, vindpinad existens som drivs av sina egna motiv, och tillsammans ger sig det udda paret ut på vägarna.
I De oförlåtna tar en kvinna plats i en typiskt manligt kodad genre. Ina är bondfrun som byter ut gårdssysslorna mot geväret då det värsta händer och det liv hon känner slås i spillror: ”det finns en tröst i de hårda skotten, en lindring i att veta att de kan genomborra allt levande och göra det lika dött som jag”. Genom sin huvudperson lyfter Hansson fram aspekter som ofta osynliggörs i den hårdkokthet som definierar den här sortens berättelser. Snart inser man dock att hämnden inte är romanens huvudärende. Hennes äventyrare är människor som känner och reagerar på varandra, och de är av kött och blod, har kroppar med både styrkor och tillkortakommanden. Ina tvättar den åldrande och stolta Jaaks byxor när han druckit för mycket och kissat ner sig, Jaak byter om och vårdar den feberyra, envisa Ina under en sjukdomsperiod ute i skogen. I den ömhet som växer fram i det täta umgänget visar Hansson sin styrka som relationsskildrare. Skurkarna får mänskligt ansikte i de korta avsnitten ur Edmunds perspektiv där brödernas inbördes maktdynamik och bevekelsegrunder bryter fram.
Fokuset på allt det som en kropp kan kräva och känna, ens ”grävande tomma mage, klåda, molande värk, trängningar, plötsligt ilande smärta” är ett fräscht perspektiv men gör också att porträttet av Ina mister i trovärdighet. Hennes ständiga uppmärksamhet på det materiella drar undan mattan för det mörker någon som förlorat allt måste härbärgera inom sig. Nutiden läcker in i de återkommande mysigt sinnliga beskrivningarna av stunder vid lägerelden, kisspauser och natthärbärgen, och stundom glömmer man att det handlar om en desperado som ”är död inombords” och inte om en modern medelklasskvinna på skogsutflykt.
Att Hansson är en skicklig berättare har hon visat förr, inte minst i Runebergsnominerade Jaktlaget. Hennes romaner är visuella, som gjorda för filmen eller teatern, och De oförlåtna är inget undantag. Vildmarksodyssén genom obygderna ger också berättelsen ett naturligt driv och får en att fråga sig vad som ska hända runt nästa krök. ”Det finns något storslaget också över detta, som jag inte är blind för även om jag befinner mig mitt i det”, säger Ina om den intensiva känslan av rörelsen framåt, i gott sällskap genom mäktig vildmark. Repliken kunde också komma från en modern turist, men läsaren kan inte annat än hålla med, det är storslaget.
Ulrika Hansson:
De oförlåtna.
Schildts & Söderströms, 2026.
