Någonting märkligt har hänt de senaste månaderna. En falsk, obehagligt inställsam, överdrivet självsäker röst har infekterat alla textbaserade medier i den engelskspråkiga världen. Efter att ha jobbat med stora språkmodeller i flera år har jag utvecklat allergiska reaktioner mot vissa uttryck, ord och konstruktioner, och plötsligt är de överallt. Bildtexter på Instagram, Twitter-trådar, nyhetsbrev, jobb- och bostadsannonser, produktbeskrivningar. Den där sliskiga, opålitliga rösten som får mig att undra om det alls finns någon tänkande människa på andra sidan.
Det är en rimlig fråga. Utan ironi beskriver den amerikanska techvärlden den ideala arbetaren som ”high agency” och gärna också ”cracked” – extremt kompetent, självgående, benägen att med manisk målmedvetenhet själv lösa problem som tidigare krävt ett helt team. Det verkar som om ingen längre frågar sig om allt som produceras är nödvändigt eller gynnsamt.
Förändringen har skett med svindlande fart. I juli upptäcktes att OpenAI:s autonoma modeller tagit sig ut ur sin testmiljö och hackat Hugging Face-servrar. Kort därefter skrev över 1 300 AI-anställda under ett öppet brev som bad om verktyg och policy för att bromsa utvecklingen innan systemen blir omöjliga att kontrollera.
Resultatet är en mer emotionell, reaktiv och ombytlig politik.
Samtidigt är motståndet mot AI och datacenter den nya heta politiska frågan som förenar människor över partigränserna. För dem som bor nära något av de tusentals som byggs runtom i landet har utvecklingen påtagliga konsekvenser. Sprängningar för att bereda mark har orsakat sprickor i husgrunder och inrasade tak. Andra vittnar om brunt vatten, höga elräkningar och åratal av industribuller och ljus som stör sömn och frid för både människor och djur.
Men enligt Jasmine Sun, som rapporterat om rörelsen, förklarar de konkreta problemen inte protesternas omfattning. Datacentren förknippas med AI, rika techeliter och en utveckling som många upplever går snabbare än nödvändigt. Det finns ingen motsvarande rörelse som stöder dem. ”Ingen vill ha dem.” Ett tecken på hur tudelat landet är: en vän som nyligen flyttade till San Francisco för ett techjobb berättar för mig att hennes unga ingenjörskollegor insisterar på att alla skriverier om datacenterprotesterna är propaganda från Kinas kommunistparti.
Allt detta utspelar sig i en miljö som Anton Jäger kallar hyperpolitik: ett tillstånd där allt är politiskt samtidigt som politiska institutioner försvagats. Resultatet är en mer emotionell, reaktiv och ombytlig politik. I Demokraternas primärval till guvernörsposten i Wisconsin var Francesca Hong, en motståndare till nya datacenter, länge den tippade vinnaren. Bara dagar före valet cirkulerades gamla inlägg där hon talade om att avskaffa polisen och om att ”ställa in Thanksgiving”. Plötsligt handlade valets slutspurt om politiska uttalanden från 2020 och Hong förlorade med några tusen röster.
Det är valhöst i USA igen. Märkligt nog kan den hyperpolitiska eran också vara förklaringen till varför DSA:s stöd växer runtom i landet. Det finns uppenbarligen en aptit på mer progressiva röster igen, och inte bara i New York. I en så stormig miljö krävs ofattbar tur, ett närmast heligt rykte och en hyperinnovativ mediestrategi för att nå massorna innan miljardärseliten hinner förstöra en. Zohran Mamdani har på något mirakulöst sätt lyckats behålla sitt stöd. Det återstår att se om andra kandidater lyckas åstadkomma detsamma.
